|
||
| De bästa albumen från 2009! 2009 var ett
år som började segt, men det tog sig efterhand, speciellt
de sista månaderna då det dök upp väldigt mycket
bra skivor, och till slut så blev det ett ganska normalt utfall
totalt sett skulle jag vilja påstå. I år vad det
inga större problem att avgöra hur toppen på listan
skulle se ut då det var några få album som verkligen
stack ut lite extra och topp 10 kändes ganska självklar
när jag satte mig ner för att färdigställa denna
lista, men en rejäl överraskning blev det i alla fall, för
det finns ett album där bland de allra bästa som jag aldrig
på förhand hade trott skulle kunna vara aktuellt för
någon årsbästalista över huvud taget, men visst
är det trevligt att man fortfarande kan bli rejält positivt
överraskad ibland. Nåväl, nog pratat om förutsättningarna
nu, här är mitt bud på 2009 års 25 bästa
album.
Klassisk blue eyed soul från en av de mest anlitade sessionsmusikerna i genren med idel toppnamn som David Hood, Spooner Oldham och Wayne Jackson bland musikerna och den store Dan Penn som producent, vad mer behöver sägas? Ett måste för alla som gillar soulmusik.
Independent artist som spelar americana och rock n’ roll med lite garagerocksattityd kombinerat med en rejäl dos spelglädje, vilket ger en mycket underhållande musikalisk mix som man blir på bra humör av att lyssna till.
Rotrock
och americana från den äldre av bröderna Robison
som är något av det bästa som han har åstadkommit
i sin karriär, och med en riktigt bra cover på Springsteens
Racing In The Street som lök på laxen.
Joss Stone är tillbaka där hon hör hemma efter debaclet med det förra albumet och äntligen så har hon åstadkommit ett sådant helgjutet soulalbum, kryddat med lite jazzinfluenser, som jag sedan första gången jag hörde henne sjunga hoppades att hon skulle vara mäktig, ett album som matchar hennes stora talang.
Contemporary singer/songwriter av hög kvalitet som skiftar mellan luftig pop a la Aimee Mann och tyngre gitarrdriven rock från ännu en mycket skicklig independent artist. Ett av årets bästa debutalbum och en artist väl värd att hålla utkik efter i framtiden.
Ännu mera bra soul från en veteran och en av de största sångerskorna i genren, även om det inte riktigt matchar hennes bästa plattor. Men Candi Staton är en fantastisk sångerska och tillsammans med idel ädel souladel bland såväl musiker som låtskrivare ser hon till att detta album är ett måste för alla soulkonnässörer.
Drömsk, munter och melodiös alternativ pop och rock med
tydliga retroinfluenser och underfundiga texter från en av de
mest egensinniga och intressanta contemporary singer/songwriters som
står att finna idag.
Debutalbum från ännu en independent singer/songwriter som kan matcha nästan vad och vem som helst i genren. Gripka skriver och framför sin jordnära musik med stor inlevelse och de är inte utan att man kommer att tänka på Bob Dylan och mycket bättre komplimang än så har i alla fall jag svårt att tänka mig.
När det gäller enkel och extremt effektiv rotrock med lite
stänk av sydstatsrock så finns det idag knappast någon
som gör det bättre än Deadstring Brothers.
Det är helt enkelt rå, gitarrdriven rock n’ roll
när den är som bäst, varken mer eller mindre.
Få artister kan uppvisa en sådan jämn och genomgående hög kvalitet under sin karriär som Todd Snider, och hans senaste album är naturligtvis inget undantag. Det är klassisk singer/songwriter där folk- och countryinfluenserna regerar och texter som har humor, satirisk skärpa och cynism som berör på ett sätt som få andra förmår.
Ännu mer högkvalitativ singer/songwriter av både klassiskt snitt och mera contemporary modell. Det är melankolisk men också lättillgänglig och lågmäld musik som blandar ut det huvudsakliga musikaliska spåret av alt. country och americana med både blues och lite poppigare anslag.
Rootsmusik från en ytterligare en independent singer/songwriter där såväl låtmaterial som framförande håller toppklass, vilket är ännu mer imponerande med tanke på att det rör sig om ett debutalbum. Det är americana som flörtar med både blues och rotrock och det är helt utan tvekan årets bästa debutalbum.
Holly Williams karriär höll på att ta slut nästan lika snabbt som den började på grund av en otäck bilolycka, vilket var anledningen till att vi fick vänta fem år på hennes andra album. Men det var värt väntan, för det här är innerlig americana och country av bästa märke som farfar Hank hade varit stolt över.
Jazzen har alltid varit begåvad med många skickliga sångerskor, men det finns inte många som kommer i närheten av Renee Olstead. Lägg till superbt låtmaterial som blandar klassiker och nyskrivet och musiker från dagens jazzelit så får du storbandsjazz som är så bra som jag någonsin hört.
Att han är en av musikhistoriens bästa låtskrivare visste vi ju sedan tidigare. Men 73 år gammal som Leonard Cohen hade hunnit bli när han gav sig ut på sin senaste världsturné, så visar det sig att han fortfarande är en av världens bästa artister också. En av de mest hjärtliga och innerliga liveinspelningar som jag har hört.
Justin påminner oundvikligen en hel del om
pappa Steve
Earle, men faktum är att han gör betydligt
mera traditionell country än farsgubben numera, det finns till
och med lite old timey-influenser på detta album. Och faktum
är också att det för närvarande är Justin
som gör den bästa musiken i familjen Earle,
vilket förstås betyder det är toppklass det handlar
om.
Chuck Prophet går från klarhet till klarhet, han verkar bara bli bättre och bättre för varje gång jag hör honom. Här har han åstadkommit oväntat enkel och komplicerad men effektiv rotrock som är det mest lättillgängliga som han gjort hittills och frågan är om han någonsin varit bättre än vad han är på detta album.
Ruffig och tungsint heartland- och rotrock är Will Hoges adelsmärke och här på sitt femte studioalbum så är han i absolut högform. Om du gillar artister som Tom Petty, Bruce Springsteen och John Mellencamp så får du för allt i världen inte missa detta briljanta album.
Honky tonk med plattan i mattan, kryddat med rejäla doser rockabilly och en utomordentlig energisk spelglädje som obönhörligen får dig på gott humör och framkallar en svåremotståndlig vilja skaka på dom lurviga. Årets roligaste platta alla kategorier.
Ja, vad ska man säga annat än att jag är både förbluffad och faktiskt lite chockad själv. Men faktum är att detta nog är vinterns mest spelade platta hemma hos mig. Bättre comtemporary pop och rock, med ett par stänk av country här och var, än så här vet jag inte när jag hörde sist. Men den största behållningen är ändå Cyrus röst, mörk, varm och lite lätt raspig, med både rejäl kraft och oförfalskad inlevelseförmåga som jag obönhörligen har fallit pladask för. I sanning en av de största sångtalanger jag har hört på bra länge.
I grunden är detta traditionell country med inslag av western swing och old timey, men influenserna inkluderar också både blues och soul, vilket gör detta till ett mycket mångfacetterat och omväxlande album. Men även om framförandet är av yppersta klass så får faktiskt Christine Albert och Chris Gage ursäkta, för den verkliga stjärnan här är låtskrivaren Tom Peterson, vars superba låtar hör till det bästa som har hörts i countrygenren över huvud taget. Utan tvekan årets bästa coutryplatta.
Ted Russell Kamps femte soloalbum skulle kunna framhållas som ett skolboksexempel på hur man gör americana som osar av klass i alla väsentliga avseenden. När man dessutom betänker att han har gjort allt det här på i stort sett egen hand, han har producerat, skrivit musiken och spelat nästan alla instrument, så framstår detta som en särdeles imponerande bedrift. En framtida klassiker i genren och ett måste för alla americanaälskare.
När det gäller vemodig och smäktande croonerpop så finns det ingen som slår Richard Hawley på fingrarna. Här har han återigen skapat ett förföriskt mästerverk fyllt av melankoli och ljuvlig retroinfluerad popmusik. Och så har han ju sin fantastiska barytonröst som är ett av de känsligaste och innerligaste instrumenten i dagens popmusik.
Mason Ruffner är inte bara en av de absolut bästa gitarrister som undertecknad har hört, han gör också förnäm, tunggungande och gitarrdriven bluesrock av yppersta klass. På denna återutgivning får vi båda hans två första soloalbum från mitten av 80-talet, båda var för sig omistliga klassiker i genren. Det vill säga att vi får två mästerverk till priset av ett, kan det bli bättre? När det gäller bluesrock så är svaret tveklöst nej.
Delbert McClinton upphör aldrig att imponera
på mig. Under sina långa karriär så har han
gjort det ena utmärkta albumet efter det andra och detta, hans
sextonde, är naturligtvis inget undantag. Faktum är att
det är ett av hans allra bästa, det innehåller några
av hans bästa låtar någonsin, han har haft med sig
sitt superba liveband in i studion och det spelar ingen roll vad de
tar sig an för musik, rhythm and blues, soul, honky tonk, rock
n’ roll och jazz framförs med en ackuratess och innerlighet
som inte står någon annan artist efter. Och så är
han förstås en av de allra främsta sångarna
genom alla tider och kategorier, kanske den bästa av dem alla.
Ett på alla relevanta sätt fantastiskt album och ett för
mig självklart val som årets bästa. Roger Persson - 20100331 |
|
|
