2009
CD
Red Parlor RP0914

Click here for the review in english

Från Los Angeles, California, kommer Manda Mosher som är ytterligare en i raden av nya kvinnliga singer/songwriters som poppat upp på senare år. Och då många av dessa dessutom har visat sig vara riktigt bra, så är det minsann ingen enkel uppgift att utmärka sig och göra sig hörd bland alla dessa skickliga och talangfulla artister.

Det visar sig dock tämligen snabbt att Manda Mosher har kvalitéer som gör henne värd att lyssna lite extra noga till. Hennes musik är contemporary singer/songwriter som mer ofta än inte drar åt det lite lättsamt och luftigt poppiga hållet, men hon blandar också ut mixen med en hel del gitarrdriven rock. Det är inte svårt att förstå varför hon ofta i amerikansk press har jämförts med Aimee Mann, inte minst eftersom hennes lätt släpiga och dämpade röst påminner en hel del om Manns karateristiska, lite lätt lata, sångstil.

Mosher har varit med och skrivit alla låtar utom en själv, och ofta rör hon sig i samma musikaliska landskap som just Mann, vilket vill säga fluffig och känslig pop, om än något tyngre än Mann, med effektiva refränger som hon kombinerar med mogna texter om kärlek och förhållanden. Till sin hjälp har hon ett gäng skickliga musiker med den superbe keyboardisten Jamie Muhoberac (Dylan, Bonnie Raitt, Joe Cocker) i spetsen som ser till att musicerandet hela tiden håller sig på en oklanderlig nivå.

Även låtarna visar sig hålla en genomgående god kvalité, inte minst när det gäller de mera popinfluerade spåren. Titelspåret är en finstämd liten kärleksförklaring medan Wash It All Away är trallvänlig powerpop med stark hook av bästa märke. Lite mera bitterljuva känslor bjuds vi på i den suggestiva powerballaden Keeps On Turning, medan plattans enda cover är en ljuvligt återhållen men samtidigt livsbejakande version av Pete Townsends Blue, Red And Grey.

Men Mosher kan sannerligen rocka ordentligt också när hon känner för det. Vi serveras lite jordnära rootsinfluerad rock som har jämförts med Lucinda Williams, men personligen så tycker jag att det påminner mer om Anne McCue. Lyssna bara på den superba gitarrdrivna rocken i Lay Me Down, eller den stämningsladdade americanan i I Can’t Be Wrong och Don’t You Know där i alla fall jag tycker likheten är slående.

Så allt väl så långt, men finns det verkligen inget att kritisera? Tja, man skulle kanske kunna tycka att låtmaterialet skulle kunna vara lite mer varierat än vad som faktiskt är fallet. Och kanske så skulle man också kunna önska sig att någon av låtarna hade utmärkt sig och stuckit ut lite mera, att någon av dem helt enkelt hade haft lite mera hit-potential för att tala klarspråk. Som det är nu så kan det inte förnekas att det framåt slutet på plattan smyger in en liten känsla av tamhet som sannolikt hade kunnat undvikas om låtmaterialet hade haft lite större variation.

Men denna kritik är egentligen petig i överkant och när vi sätter in den i ett för sammanhanget relevant perspektiv så får den också betraktas som snudd på oväsentlig. För kvalitén på sångerna är klart bättre än genomsnittet (och vid flera tillfällen mycket bättre) och de framförs med en betydande inlevelseförmåga och en oantastlig musikalitet, vilket ju är det som verkligen räknas. Och när allt kommer omkring så är det här därför ett riktigt bra debutalbum från en uppenbarligen mycket talangfull ung singer/songwriter som jag hjärtligen kan rekommendera.

Roger Persson - 20090607

Redaktionen tacker www.mandamosher.com för detta recensionsex.