Will Hoge är en contemporary singer/songwriter som håller till i den lite ruffigare, rockigare delen av genren, i det musikaliska gränsland där heartland rock möter rotrock och americana. Ni som gillar artister som Todd Thibaud och Kevin Salem har genom dessa en god uppfattning vad det handlar om, men det går också att spåra tydliga influenser från mera namnkunniga artister som Tom Petty, Bruce Springsteen och John Mellencamp. Det är med andra ord alltså i stora drag klassisk gitarrdriven rock det handlar om.

Detta är Hoges femte studioalbum och den som hört honom sedan tidigare lär känna igen sig direkt. Det är fullt med ringande gitarrer och en maffig produktion som ger en stor och mäktig ljudbild och som ser till att musiken mest hela tiden har ett härligt driv och en energisk framtoning, åtminstone i de mera tempostarka numren. Till sin hjälp har han en god samling av skickliga musiker där vi hittar kända namn som Pat Buchanan, Michael Webb och Ken Coomer (som också har producerat med den äran tillsammans med Charlie Brocco), och så dyker gamle hjälten Dan Baird upp i ett gästspel som lite extra krydda i anrättningen. Det finns, som brukligt, absolut ingenting att anmärka på det musikaliska framförandet utan det passar musiken som handen i handsken, där den fullödiga och mäktiga produktionen blir pricken över i:et, det låter precis som den här typen musik ska låta.

Hoge har själv varit med och skrivit samtliga låtar, men även här har han ofta tagit hjälp av mycket namnkunniga kollegor. Således hittar vi bland medkompositörerna namn som Trey Bruce och Jim Lauderdale, vilket inte gör förväntningarna från min sida mindre om man så säger. Förväntningar som dock motsvaras med beröm godkänt måste genast erkännas.

Albumtiteln skulle kunna syfta på en nära fatal skooterolycka som Hoge råkade ut för hösten 2008, men det finns faktiskt inget i texterna till vare sig titelspåret eller några av de övriga låtarna som tyder på detta. Istället är det texter som fokuserar på relationsproblem och de svårigheter och utmaningar som livet i södern som hårt arbetande och kringflackande musiker erbjuder. I stort sett är det de melankoliska och mörka emotionella strängarna som slås an, men emellanåt så smyger det sig in ett och annat positivt budskap också. Inledande Hard To Love är ett sådant exempel, en storartat effektiv heartlandrockare där han hoppfullt konstaterar att kärleken förvisso är svåråtkomlig, men inte ouppnåelig, även i denna ruttna värld vi lever i; in this damn world of lies there’s one truth that’s enough/I know you’ll stand beside me when the going gets rough.

Även den kraftigt Tom Petty-influerade Even If It Breaks Your Heart har ett positivt budskap som handlar om att aldrig ge upp sina drömmar även när motgångarna hopar sig medan ännu en snyggt förpackad heartlandrockare i form av Highway Wings handlar om att komma bort från den gudsförgätna hålan han befinner sig i innan den tar knäcken på honom.

Annars är det som sagt de tungsinta och vemodiga känslolägena som dominerar, och precis som de ovan nämnda kollegorna Thibaud (även om han förstås inte riktigt matchar denne monumentale dysterkvist, men det vet i fasen om det finns någon annan som heller gör!) och Salem så är det i dessa som också Hoge känns som mest angelägen och innerlig. Och som brukligt så finns det några riktigt tårdrypande och smäktande ballader där Hoge bevisar detta. Avslutande Too Late Too Soon är en underbar hjärtknipande liten lågmäld ballad, där ett piano tar det största musikaliska utrymmet och där gitarrerna istället får spela en mera tillbakadragen roll, vilket tillsammans med smäktande stråkar och en sorgset vinande blåssektion skapar en superbt melankolisk bakgrund för Hoges närmast desperata önskan om att hans situation skulle vara annorlunda än den faktiskt är; I’m all alone here wishing I’d change/but you and I both know it ain’t no use…just can’t bring back one moment in time/but that don’t mean I won’t try every night.

Till sist måste också den fantastiska duetten Goodnight/Goodbye med en ny bekantskap från Nashville i form av Ashley Monroe nämnas. Denna gripande historia om ett par som vet att deras förhållande egentligen är slut men som ändå inte kan förmå sig att ta avsked är en av de mest underbara bitterljuva ballader jag någonsin hört, ja det är helt enkelt en av de bästa låtar jag någonsin hört överhuvudtaget. Denna fantastiska ballad som Hoge och Monroe framför med en subtil men kraftfull inlevelse som jag sällan hört maken till är faktiskt bara i sig själv värd att skaffa detta album för. Men ta för all del och lyssna på resten av det också, det är nämligen utmärkt även i övrigt och utan tvekan ett av 2009 års bästa album.

Roger Persson - 20100317