På sitt nionde studioalbum har Chuck Prophet (en gång medlem i hyllande undergroundrockarna Green On Red) gjort saker och ting ovanligt enkelt för sig. Inga extravaganta produktionstrix, udda melodislingor, psykedeliska sound eller dylika finurligheter som man normalt förknippar med hans musik. Istället samlade han helt enkelt ihop ett tight litet band bestående av honom själv, Tom Ayers (gitarr), Rusty Miller (bas) och Ernest ”Boom” Carter (trummor) och stack iväg till en enkel studio i Mexiko City. En studio som, enligt Prophet själv i alla fall, inte har varit ”state of the art” sedan slutet av 50-talet.

För att hjälpa Prophet med produktionsspakarna plockades ingen mindre än Greg Leisz in och detta visar sig vara ett synnerligen smart drag. För Prophet har på denna platta uppenbarligen bestämt sig för att göra enkel och chosefri rotrock utan några större krusiduller och åthävor, och det om något vet sannerligen Greg Leisz efter hur många år och produktioner som helst i genren hur man gör. Således har de, förmodligen inte med så ringa hjälp av den något ålderstigna studion, skapat ett avskalat men samtidigt också lite varmt sound som passar musiken ypperligt. Ett sound som faktiskt påminner en hel del om klassiska rock ’n’ roll inspelningar från 50- och 60-talet. Om vi ska tala i lite nördiga ljudtermer så vilar det en känsla av klassiskt ”rörljud” över hela produktionen, vilket också är ett välkommet avbrott mot de komprimerade överstyrningstendenser som idag alldeles för ofta får råda på moderna pop- och rockproduktioner.

Och så har han förstås också skrivit ett knippe utmärkta låtar, varav nio stycken är Prophet-original och två där han tagit hjälp av någon som döljer sig bakom pseudonymen klipschutz (jo, det ska vara ett litet "k" i början på namnet). Men även om grunden rakt igenom är rotrock så betyder det inte att det är enformigt eller variationsfattigt, det är ju trots allt Chuck Prophet det handlar om! Följaktligen så finns det rikligt med olika influenser som han blandar ut sin rotrock med. Inledande Sonny Liston’s Blues är just det, rå bluesrock vill säga, medan den efterföljande What Can A Mother Do bär en väldigt tydlig countryprägel. Denna låt är för övrigt en av plattans absoluta höjdpunkter, det är en klassisk dyster Prophet-historia om en olycklig ung kvinna och man som kämpar för sin överlevnad på skuggsidan av det amerikanska samhället, hon är ”unwanted in seventeen states” medan han tvingas ta värvning för att föda sina tre barn.

Mera dysterheter bjuds det på i det americanadoftande titelspåret som är en mycket besk betraktelse av det amerikanska samhället i sviterna av den pågående ekonomiska krisen; let there be markets, let ’em run wild/as the sisters of mercy just laugh/all the lost brothers can drink themselves blind/while good fortune breaks hard work in half. Mera av samma dystra utsikter för amerikanerna serveras i den uppkäftiga rockrökaren American Man, medan media och de stora bolagens cyniska kapitalism också får sin beskärda släng av sleven i den effektivt arenarocksinfluerade Hot Talk och inte minst i den softade AOR-balladen Barely Exist där Prophet med oerhört skarp och krass observationsförmåga konstaterar att; You gotta be strong/but when you got asbestos in your Kool Aid for breakfast/there’s no good way to look alive.

Fast lite hopp i all misär bjuder han dock på. You And Me Baby (Holding On) är en lunkande bluesig ballad där ett förhållande erbjuder något att klamra sig fast vid i ett i övrigt tämligen bedrövligt liv. Och de två spår som avslutar plattan ser till att lyssnaren lämnas med ett par positiva budskap att ta med sig. Good Time Crowd är oerhört svängig, klassisk rock ’ roll med 50-talsstuk med en enkel liten önskan om att bara släppa loss och ha kul, medan den avslutande no depression-inspirerade Leave The Window Open är en anspråkslös men själfull uppmaning att ta tillvara på och verkligen njuta av de lyckliga stunderna i livet.

Chuck Prophet har nu under flera år släppt en räcka goda album och detta senaste alster är absolut inget undantag, även om det kanske är lite annorlunda jämfört med hur det brukar låta. Okej, visst är inte musiken, och kanske framförallt produktionen, riktigt lika spännande och omväxlande som den normalt är, men istället så är den också lättare att ta till sig, det krävs inte lika mycket insats av lyssnaren för att uppskatta musiken. Faktum är att jag istället tycker att han faktiskt växt ytterligare någon klass som låtskrivare, melodierna är mera omedelbara och lättillgängliga än sedvanligt, medan texterna håller minst samma höga klass som alltid. Och jo, visst kan jag också tänka mig att hans lätt spruckna röst tillsammans med hans lite mumlande och loja sångstil förmodligen inte faller alla på läppen. Jag antar att hans musikaliska framställning skulle kunna uppfattas som ett uttryck för ointresse och/eller bristande inlevelseförmåga, men det skulle enligt min mening vara ett stort misstag. För Chuck Prophet är utan tvekan en man med starka och tänkvärda åsikter som förtjänar att tas på största allvar. Och med den kvalitet på framförandet som han åstadkommer så är det en stor njutning att ta del av dessa. Se till att du gör det du också.

Roger Persson - 20100201