2009
CD
Fargo FR21166

Till vardags så förtjänar Neal Casal numera sitt uppehälle som medlem i Ryan Adams kompband The Cardinals, men han hittar uppenbarligen tid till att vårda sin solokarriär också. En karriär som för övrigt har blivit ganska lång och omfattande vid det här laget, detta är hans åttonde studioalbum sedan debuten 1995, så det är en rutinerad singer/songwriter som redan har flera mycket goda album under sitt bälte, där framförallt hans plattor från 2000-talet har tilltalat undertecknad. Så det var därför med ganska höga förväntningar som jag började lyssna till detta album.

Casal spelar själv det stora flertalet instrument i form av gitarr, bas och piano på de flesta spåren, men han har också tagit en hel del hjälp av skickliga kollegor, bland dessa hans gamla vapendragare Greg Leisz på steelgitarr och John Ginty vilken, som vanligt, producerar snygga och stämningsmättade toner från sin orgel. Casal har för övrigt producerat själv också och det har han gjort det riktigt bra dessutom. Han har skapat en återhållen men samtidigt flyktig ljudbild som är behaglig och precist lagom stämningsfull och som låter melodierna stå i centrum för uppmärksamheten. Det resulterar i musik som är tilltalande lättlyssnad, dock utan att bli alltför lättsam eller oengagerande. Produktionen är helt enkelt ”just right”, som Guldlock skulle ha sagt.

Och visst så infrias förväntningarna i allt väsentligt. Casal visar återigen att han inte bara är en skicklig musiker, han är en vass låtskrivare också. Här rör han sig bekymmersfritt mellan americana, alt.country och mer traditionell singer/songwriter, och visst finner vi spår av influenser från Ryan Adams också. Men Casals musik är i grund och botten avsevärt mer anspråkslös än Adams, och påminner åtminstone mig betydligt mer om Tift Merritt. Precis som Merritt så har Casal det där självklart lättsamma anslaget i sin musik som gör den till en så angenäm och tilltalande upplevelse, inte minst på grund av Casals lena och omhuldande varma sopranröst som elegant levererar de övervägande svårmodiga texterna utan att låta gnällig eller överdrivet självömkande, vokala kvalitéer som för tankarna till den utmärkte brittiske singer/songwritern Michael Weston King . Det är spröd, luftig och lätt melankolisk musik med relativt lågmälda arrangemang och som har tydliga melodier och goda refränger som lätt fastnar, vilket han här också generöst bevisar gång efter annan då det visar sig att det faktiskt inte finns ett enda svagt spår på hela plattan.

Bland alla dessa goda låtar som han bjuder oss på, så finns det också några som sticker ut lite extra. Inledande The Losing End Again är melankolisk, västkustdoftande countryrock om uppbrott och saknad som mycket väl skulle ha kunnat ha varit hämtad från någon gammal platta med Eagles, medan Traveling Lighter är en mera rakfram countrysnyftare, där Greg Leisz återigen bevisar sin virtuositet på steelgitarren (om det mot förmodan skulle finnas någon som inte redan visste detta). Mera vemod, som utan tvekan är det dominerande känsloläget, får vi i ytterligare en countryanstruken ballad i form av The Cold & The Darkness, en mäktigt känsloladdad historia om ensamhet och saknad som utan tvekan är en av plattans absoluta höjdpunkter; When the cold and the darkness are too much to bear/you’ve heard voices but no one’s there/you’ve been trying as hard as you can/to find the answers to your prayers.

Till de allra bästa låtarna hör också de bluesinfluerade Superhighway och Keep The Peace där han endast ackompanjeras av sig själv på akustisk gitarr. Mera akustisk briljans får vi i den sorgsna balladen Turn For The Worse, där den ödesmättade texten om en oväntad förlust förstärks på ett nästan spöklikt sätt av Andy Gosslings lysande flöjtspel. Nämnas måste också den briljanta americanapopen i So Far Astray som med sin närmast löjligt effektiva refräng påminner om Marshall Crenshaw i toppform, och den avslutande bitterljuva Chasing Her Ghost, en smäktande vacker liten lågmäld sak som hade platsat på vilket Ron Sexsmith-album som helst.

Totalt sett så är detta, som ni säkert förstått vid det här laget, ett utmärkt album, där det egentligen inte finns något annat än bra låtar, men om jag ska finna något att klaga lite på så är det att han kanske har varit lite för generös. Det känns trots allt som om 16 spår och nästan en timmes musik blir lite för mycket av det goda. Men å andra sidan, det är en känsla som för varje genomlyssning blir mindre och mindre påtaglig, för detta är ett album som fortsätter att växa och bli bättre med varje genomlyssning. Och ärligt talat, när den enda svaghet som står att finna är att det finns en tendens, som dessutom är ständigt avtagande, till att det blir lite för mycket av det goda, så är det en svaghet som i alla fall jag inte har några problem att leva med. Därför har jag heller inga som helst problem med att, i skrivande stund, påstå att Neal Casal därmed har åstadkommit det bästa albumet jag har hört så här långt i år.

Roger Persson - 20090326