2009
CD
Honest Jon's Records HJRCD37

Candi Statons andra album sedan hennes comeback med His Hands 2006 följer i allt väsentligt samma formel som det föregående albumet. Det är samma producent, Mark Nevers (från Lambchop), flera av musikerna är de samma, bland dessa Marcus Williams, Cassandra Hightower och Roy Agee, och så är musiken förstås samma typ av sjudande, bubblande varma och mjuka southern soul som vi normalt förknippar med Candi Staton. Det är musicerande och producerande på en nivå som påvisar alla de inblandades otvivelaktiga kompetents när det gäller att åstadkomma denna typ av klassisk soul, men något annat var ju heller inte att vänta och det hade väl nästan bara kunnat betraktas som en smärre skandal om så inte hade varit fallet, åtminstone när vi jämför med alla liknande comebacker som vi hört på senare år från gamla soullegendarer som Bettye LaVette och Solomon Burke.

Även urvalet av låtar följer samma recept som på förra plattan, ett par original från Staton själv och resten särskilt utvalda kompositioner från ett gäng celebra låtskrivare som vet hur slipstenen ska dras. Det börjar helt briljant med Breaking Down Slow, en klassisk tårdrypande soulballad skriven av Lee Roy Parnell, Gary Nicholson och den legendariske Dan Penn. Det här är en sån där lågmäld men affektiv historia om ett krossat hjärta som passar Statons lågmälda men varma, lite lätt hesa och livserfarna och känsloladdade röst (en sångstil som påminner väldeliga om ett par andra favoriter som Delbert McClinton och Janiva Magness) klockrent.

Och på tal om upprepat recept från föregående platta, en annan av de starkaste låtarna har, precis som förra gången, skrivits Will Oldham. Hans magnifika Get Your Hands Dirty är samma typ av lite nedtonade men känslosamma soulballad som handlar om att man måste vara beredd att kämpa för kärleken och visar igen att när det gäller denna typ av klassisk soulballad så kan Candi Staton fortfarande mäta sig med vilken annan sångare eller sångerska som helst, vilket för övrigt också gäller oavsett vilken genre det handlar om. Det finns naturligtvis flera exempel på denna typ av lågmälda och finstämda låtar som avhandlar den sedvanliga relations- och hjärteproblematiken som är närmast obligatorisk inom soulmusiken, som till exempel hennes egen Dust On My Pillow eller en mycket sparsmakad version av Mary Gauthiers utmärkta försoningsappell Mercy Now, men de når inte riktigt samma höjder även om de också är riktigt bra.

Däremot så brister det emellanåt en smula i det mer tempostarka låtmaterialet, dels för att det låtmaterialet inte är riktigt lika starkt men också för att denna typ av material helt enkelt inte passar Staton lika bra. Detta exemplifieras också med all önskvärd tydligget av till exempel titelspåret, en soulfunkig sak med en passande stötig blåssektion och Cry Baby Cry som båda är hyfsade men också tämligen anonyma låtar. Och på tal om anonym, Lee Ann Rimes gamla hit The Light In Your Eyes är väl heller inte en låt som kommer att betraktas som någon klassiker, även om den här förvandlats till hygglig soulpop.

Fast det är klart, den lätt jazziga I Don’t Know och en lätt rhythm & blues-svajande Lonely Don’t visar att när hon bara får bra material att jobba med så fixar hon lite mera tempofylld soul på ett alldeles utmärkt sätt också. Och visst så är det så att det här albumets starka sidor är betydligt flera än de svaga, även om det inte kommer i närheten av det mästerliga comeback-albumet His Hands. Men det är under alla omständigheter, precis som Ruthie Fosters senaste album The Truth According To Ruthie Foster, ett riktigt bra soulalbum för alla er som gillar klassisk soul av gammalt gott märke från en av genrens verkligt stora sångerskor. Och det är ju inte så pjåkigt, eller hur?

Roger Persson - 20090401