En sak har jag numera lärt mig och det är att bra musik kan komma från de mest oväntade håll, om man bara tar sig tid och lyssnar ordentligt vill säga. Men om någon hade frågat mig på förhand vad jag trodde om Miley Cyrus senaste alster så hade jag sannolikt bara ryckt ointresserat på axlarna och sedan inte ägnat det mer tankekraft. För jag hade ju hört hennes alter ego, Hannah Montana som ju varit den överlägset mest populära tweenpoparen och Disneys största fixstjärna de senaste åren, och även om jag måste erkänna att hennes mörka, lätt raspiga och varma röst verkade klart tilltalande, så var jag i stort sett måttligt imponerad, för att uttrycka det diplomatiskt. Men det är väl heller inte direkt oväntat, för en medelålders man som främst gillar olika former av rootsinfluerad musik är ju knappast en målgrupp som denna musik riktar sig till i första hand.

Men precis som kollegan Hilary Duff (som väl måste sägas vara den första riktiga tweenqueen som Disney plockade fram och som banade vägen för efterföljare som just Miley Cyrus) före henne så håller unga fröken Cyrus på att bryta sig ut ur Disneys produktionsapparat för att försöka göra musik på sina egna villkor. Något som med all önskvärd tydlighet accentuerades med hennes debutalbum under eget namn som kom förra året, och som passande nog fick heta Breakout och där hon själv var med och skrev flertalet av låtarna. The Time Of Our Lives är hennes andra release under eget namn, även om det ”bara” rör sig om en EP. Fast om man ska kalla en release med 8 spår och en speltid på drygt 30 minuter för EP kan ju faktiskt diskuteras, jag har flera album som är kortare än så, inte minst från den gamla goda tiden då vinylen regerade, då ju albumen sällan var mycket längre än så.

Nåväl, de är ju trots allt innehållet och inte kvantiteten som räknas och det blir snart uppenbart att artisten Miley Cyrus fortsätter att distansera sig från sitt alter ego Hannah Montana, något som hon själv också uttryckligen har sagt vara en helt medveten strategi. Men där debutalbumet i stort höll sig till lite tuffare men ändå i stora drag ändå inom ramarna för contemporary pop och rock, så är det nu mindre uppenbart vart hon tänker ta vägen med sin musik i framtiden, för här blandas och hoppas det rejält mellan genrerna. Och det är väl egentligen också den enda lilla svaghet som den här plattan har, den är tämligen eklektisk och därmed är det heller inte helt lätt att få ett grepp om artisten Miley Cyrus och vad hon vill. Fast å andra sidan så kan jag också tycka att det är väldigt petigt och också en smula absurt att kritisera en 16-årig artist för att hon vill prova många olika musikaliska stilar i sökandet efter en egen artistisk identitet, och då särskilt när det görs så bra som det visar sig att Miley Cyrus gör det.

Okej, jag misstänker att de flesta av er redan har hört megahiten Party In The U.S.A. och det är ju en hejdundrande effektiv poplåt, den har en av de mest efterhängsna och beroendeframkallande refränger som jag har hört på mycket länge. Det är helt enkelt en oemotståndlig poplåt som det är snudd på omöjligt att få ur huvudet när den väl har satt sig, vilket den i princip gör omgående.

Och förmodligen så har flera av er också hört den andra megahiten The Climb som ursprungligen är hämtad från soundtracket till Hannah Montana: The Movie (och som heller inte finns med på den amerikanska versionen av EP:n, det är ett bonusspår på den internationella versionen). Även denna är en särdeles effektiv och refrängstark låt, fast nu handlar det istället om en ballad i gränslandet mellan AOR och contemporary country och detta är verkligen musik som passar Cyrus perfekt (fast med tanke på att pappa är ingen mindre än gamle countrystjärnan Billy Ray ”Achy Breaky Heart” Cyrus så är det kanske inte så konstigt). Hon har alltid låtit betydligt äldre än vad hon egentligen är (endast 16 år när hon spelade in dessa spår) och hennes mörka, lätt raspiga men också varma och rejält kraftfulla stämma passar ypperligt till powerballader och torchsånger. Det är faktiskt inte utan att jag finner mig dra paralleller mellan Cyrus och en annan briljant torchsinger, Martina McBride.

Vi får dessutom flera smakprov på Cyrus utomordentliga kvalitéer som balladsångare, i den countrypopsdoftande liveversionen av duetten Before The Storm med Jonas Brothers och i de två mäktiga powerballaderna Obsessed och When I Look At You. Cyrus fenomenala röst visar sig dessutom vara ett mycket emotionellt instrument, hon har inga som helst problem med att på ett helt trovärdigt sätt förmedla innebörden av texterna, vare sig det rör sig om olycklig eller lycklig kärlek i Obsessed och Before The Storm respektive When I Look At You eller det eftertänksamma budskapet om att vägen dit är viktigare än målet i The Climb. Och det handlar definitivt inte bara om att hon låter äldre än hon egentligen är, hon tar sig an texterna med sån där fullständigt genuin inlevelseförmåga och förtroligt engagemang som är kännetecknet på alla riktigt stora sångare.

Och det visar sig dessutom att hon kan rocka rejält också när hon vill. Inledande rockrökaren Kicking And Screaming är tuff och hård arenarock som gör slarvsylta av det mesta som jag hört på många år i genren och som hade platsat på vilket som helst av The Donnas plattor . Talk Is Cheap ångar på i samma anda fast med lite drag av powerpop och båda spåren visar också att Cyrus med lätthet fixar kaxiga och hårdkokta texter också. Och så river hon, liksom bara i förbifarten, av ytterligare en rejält slagkraftig slagdänga för popfansen med titelspåret som spinner vidare i samma anda som Party In The U.S.A. med en sån där otvungen vokal självklarhet som vore det den enklaste saken i världen.

Häromåret så hyllade jag den då 15-åriga JoJo för hennes andra album The High Road och förundrades då över hennes remarkabla vokala förmågor. Tidigare har också artister som Joss Stone och Renee Olstead utmärkt sig i ungefär samma ålder. Nu är det alltså dags igen för ytterligare en ung dam som är en mycket bättre artist och sångerska än vad som det egentligen är rimligt att förvänta sig. Låt er inte luras av hennes unga ålder, eller av hennes alter ego Hannah Montana heller för den delen. För även om Miley Cyrus på egen hand kanske aldrig kommer att bli lika populär som hon är som den förvisso omåttligt populära Disney-drottningen, så är en sak i alla fall redan nu ställt utom allt tvivel. För trots att de ju delar på samma fantastiska röst så är Miley Cyrus redan nu en ofantligt mycket bättre artist. Det må inte vara självklart vilken musikalisk riktning hennes karriär kommer att ta framöver, men baserat på denna platta så lär det inte spela någon större roll, för beväpnad med sin oförfalskade entusiasm och innerlighet verkar hon kunna klara vad hon än vill ta sig an med bravur, vare sig det handlar om pop, rock eller country. Det är en egenskap som bara är de allra bästa artisterna och sångarna, oavsett ålder, förunnad. Och nu ansluter alltså också Miley Cyrus tveklöst till detta mycket illustra sällskap, en briljant ung artist som redan nu måste räknas till de absolut främsta sångerskorna som det idag går att uppbringa över huvud taget.

Roger Persson - 20091126