JoJo, eller Joanna Levesque som hon egentligen heter, är trots sin ringa ålder av endast 16 år redan framme vid sitt andra album, som dessutom har ganska tunga kommersiella förväntningar på sig efter framgångarna med det mångmiljonsäljande självbetitlade debutalbumet från 2004. Men till skillnad från många andra framgångsrika och unga artister som befolkar den idag så populära moderna R & B-genren, så sticker JoJo ut från mängden med en gigantisk talang som hennes kollegor endast kan drömma om att komma i närheten av.

Musiken är som redan antytts i grunden modern R & B, men tro nu för allt i världen inte att det rör sig om ytterligare en i raden av mer eller mindre ointressanta massproducerade hyperkommersiella skapelser i stil med Beyonce, Rihanna eller Kelis, för inget kunde vara mer orättvist. Istället har unga fröken Levesque betydligt mer gemensamt med vår egen klart lysande svenska sångfågel Robyn, både musikaliskt och framförallt vokalt där likheterna mellan de båda sångerskorna emellanåt är slående. Det handlar alltså om R & B som blandas och varvas med främst soul men även hederlig pop.

På Blackground Records så har man verkligen förstått att ta tillvara på den exceptionella talang som JoJo utan tvekan är. Man har till detta album hämta hjälp från eliten av producenter och låtskrivare som Swizz Beatz, Scott Storch, SoulShock, Billy Steinberg, Josh Alexander och inte minst den levande legenden Diane Warren. Vad dessa har gjort helt rätt på detta album är att de har arrangerat musiken som sparsmakat återhållen och främst fungerar den som en bakgrund vars uppgift är att lyfta fram och fokusera på det viktigaste instrumentet i denna musikaliska anrättning, nämligen JoJos fantastiska röst.

Och vilken röst det är! Den växlar lika lätt mellan att vara ungdomligt oskuldsfull och naiv, uppkäftigt kraftfull och sensuellt förförisk, som mellan olika tonläge och känsloyttringar. Det spelar ingen roll om det gäller att moget stå över känslomässig pajkastning efter att ha blivit sårad i titelspåret The high road: I could curse, I could shout, take the easy way out/I’ll forgive you somehow, I will rise above, eller att syrligt dissa den dumpade pojkvännen som inte klara att hålla sig till en tjej i Too little too late: you got a problem but don’t come asking me for help, alla känslor levereras med en självklar inlevelse och trovärdighet som vida överstiger vad som kan förväntas av en tonåring.

Men det är sannerligen inget fel på musiken heller. Okej, några få av de mera modernt R & B-influerade spåren håller i ärlighetens namn inte mer än medioker mainstream-kvalité, men det är en randanmärkning i sammanhanget och det finns betydligt flera goda exempel på motsatsen. Coming for you är powerpop av bästa märke som hade platsat på vilket Roxette-album som helst, och Good ol’ är ett utmärkt exempel på hur bra modern R & B ska låta. Ovan nämnda singelhiten Too little too late har en hook som är närmast löjligt efterhängsen och som när den väl bitit sig fast hela tiden kommer tillbaka i huvudet som en, öh, jojo (ursäkta, men jag kunde bara inte låta bli!), och Anything är en finurlig sampling på Totos gamla monsterhit Africa.

Men allra bäst är nog ändå den klassiska soulstänkaren (tillika JoJos egen personliga favorit) How to touch a girl, som med sin lätt naiva men oemotståndligt charmiga text om vägen till hennes hjärta; bring me some flowers, conversation for hours, to see if we really connect/then baby if we do, oooooh, I’ll be giving all my love to you, och som framförs med en så äkta och oförfalskad inlevelse och sensualism att jag kapitulerar fullständigt inför den emotionella övermakten. Fan, jag köper t.o.m. de religiösa inslagen när JoJo släpper loss inte bara hela sin emotionella kapacitet utan även bevisar sin vokala tekniska överlägsenhet i Diane Warrens sentimentala men effektiva ”fred och samförstånds” ballad Note to God, i direkt trots till min ateistiska övertygelse.

Så när det nu visat sig att Joss Stone, åtminstone tillfälligt, lider av allvarlig sinnesförvirring och Norah Jones verkar mer intresserad av att förfölja en mera rootsinfluerad väg, så är det skönt att det visar sig finnas en ung kvinnlig sångerska som är mer än kapabel att förvalta arvet efter de stora, klassiska soulsångerskorna som Candi Staton, Betty Lavette och, törs jag säga det, Aretha Franklin. Det är stora ord men låt mig då i så fall tydliggöra en sak om det inte redan har framgått: JoJo är en av de absolut bästa sångerskor som undertecknad någonsin har hört, oavsett musikstil! Den som inte tror mig kan kanske istället låta sig övertygas av skivbolagschefen Vincent Herbert som signade JoJo: ”sometimes when I hear her sing, I can’t believe it’s even possible” eller av vad legenden Diane Warren (som har skrivit låtar åt Aretha Franklin, Celine Dion, Barbara Streisand, Tina Turner och Whitney Houston för att nämna bara några få av hennes kollaboratörer) har att säga: ”JoJo is one of the best singers I have ever worked with – and she’s only 15. I can’t wait to see where she goes. I will be watching. The world will be listening.” Jojo (ursäkta igen!), det är bara att tacka för medhållet.

Roger Persson - 20070406