|
||
2009 |
 |
|
 |
||
| Renee Olstead är ytterligare en av alla dessa amerikanska barnstjärnor som påbörjat en mycket framgångsrik skådespelarkarriär redan i mycket unga år (när hon var 10 år hade hon redan hunnit spela in filmer mot såväl Russel Crowe och Arnold Schwarzenegger som Clint Eastwood) för att sedan ta klivet vidare till en sångkarriär. Men medan de allra flesta väljer att söka sin lycka inom mainstream-pop så har unga fröken Olstead valt en helt annan väg. För det som hon sysslar med är traditionell storbandsjazz i samma anda som till exempel Jane Monheit eller Steve Tyrell. Hennes självbetitlade debutalbum från 2004 (här ska dock inflikas att det lär finnas ett par countryalbum som släpptes innan detta, men de verkar inte gå att få tag i, ej heller verkar de ha haft någon framgång att tala om) slog då ner som en bomb hos undertecknad, efter att jag blivit komplett knockad av ett framträdande som hon gjorde hos David Letterman. Inte så mycket kanske för att det var riktigt bra eller för att hon visade sig vara en utmärkt sångerska, utan främst för att hon då endast var 15 år gammal. Jag fick nämligen inte alls ihop den fantastiska varma, honungslena och lite lätt mörka och sensuella rösten som hon ägde med en tonåring, hon lät ju som en betydligt äldre och mer livserfaren kvinna. Nåväl, hur det nu än var med den saken så var det i alla fall ett riktigt bra album i genren storbandsjazz och därför så var det med stor tillförsikt som jag fram emot detta andra album. Precis som förra gången så är det David Foster (Celine Dion, Natalie Cole) som har producerat, och inte heller har man sparat på krutet när det gäller musikerna, här hittar vi, bland andra, Vinnie Colaiuta, Dean Parks, Bob Mann, Chris Botti och på ett spår så gästar excellenta The Clayton Hamilton Orchestra. Arrangemangen är nästan genomgående av David Foster och det är naturligtvis så att musicerandet ligger på en så hög nivå som det är möjligt att åstadkomma i denna genre idag. När det gäller låtvalen så har de också varit ganska sluga kan vi konstatera. Visserligen håller de sig i stort sett till ”The Great American Songbook”, men bortsett från ett par versioner av Hit The Road Jack, When I Fall In Love och My Baby Just Cares For Me så undviker de tacksamt de allra mest välkända låtarna, vilket gör att detta känns som en ganska fräsch och ovanligt spännande platta i genren. Ett intryck som för övrigt förstärks ytterligare av några nyskrivna låtar som Foster och Olstead själv har knåpat ihop tillsammans, och som faktiskt visar sig hålla riktigt bra även i direkt jämförelse med det i övrigt illustra sällskapet. Faktum är att det är en av de nyskrivna låtarna i form av Midnight In Austin Texas som framstår som en av de allra bästa på plattan, inte minst på grund av ett briljant inhopp av Robert Randolph som här levererar ett superbt gitarrspel. Till höjdpunkterna hör också inledande Midnight Man, en härlig tolkning av Stars Fell On Alabama och en sanslöst svängande version av Thanks For The Boogie Ride. Men noterbart är även hur de lyckas väcka liv i de tidigare nämnda klassikerna My Baby Just Cares For Me och Hit The Road Jack, det är verkligen ett gott betyg när musikerna lyckas få till så vitala och underhållande versioner som dessa av två så klassiska och närmast uttjatade låtar. Och vad ska man säga om fröken Olstead själv? Jo, det är ju så klart till stor del hennes förtjänst att detta är så bra som det är, för även om hon redan på förra plattan var en riktigt bra sångerska så hon nu tagit ytterligare ett steg som placerar henne på den absoluta toppen bland dagens jazzsångerskor. Hon låter minst lika förförisk och sensuell som innan, men nu känns det dessutom som om det finns ytterligare lite mer faktiskt mogen substans och livserfarenhet bakom den lite lätt rökiga och ack så lena och klockrena stämman som komplement till den ungdomliga och oemotståndliga entusiasm som genomsyrade hennes förra platta. Men den finns förstås också kvar på denna nya platta, för det är ju faktiskt så att hon fortfarande är tonåring och kanske också på väg att bli storbandsjazzens egen motsvarighet till Norah Jones, för talangmässigt så tål hon definitivt jämförelsen. Faktum är att detta är den bästa jazzplatta jag har hört sedan Steve Tyrells platta med Sinatra-tolkningar för ett par år sedan. Och inte nog med det, det här är faktiskt den bästa nya platta jag har hört i år så här långt. Om det mot förmodan skulle finnas några jazzkonnässörer där ute, eller för den delen alla andra som inte tidigare riktigt har lyssnat på eller fastnat för storbandsjazz, som ännu inte har hört Renee Olstead, så är det dags nu. Bättre än så här blir nämligen inte storbandsjazz idag.
|
||
Renee
Olstead: