2009
CD
Virgin Records 509994 56817 2 1

På sitt fjärde studioalbum så har Joss Stone klokt nog släppt de moderna r&b-ambitioner som hon uttryckte på sitt förra (och i mitt tycke usla) album Introducing Joss Stone och istället gått tillbaka till det som hon gjorde så bra på sina två första album, vilket vill säga klassisk soulmusik. Och det visar sig omgående att det är här hon hör hemma, det här är återigen soulmusik av hög karat som presenteras.

Även om hon redan på den förra plattan ville ge sken av att hon själv hade full kontroll över sin karriär (därav titeln) så undrar jag personligen om så verkligen var fallet, särskilt med tanke på den kovändning tillbaka till hennes ursprung som denna senaste platta innebär. Nåväl, det får vara som det vill med den saken, men klart är numera i alla fall att hon verkar ha ett finger med i det mesta av vikt i sitt musikskapande, hon har varit med och producerat samt skrivit de allra flesta spåren på detta album, så det verkar ju onekligen som om det är ”den riktiga” Joss Stone som vi får höra nu.

Borta från föregående platta är, tack och lov, också den brötiga produktionen och den har nu istället ersatts med ett betydligt mera passande varmt och fullödigt sound komplett med stråkar och blåssektion. Det är helt enkelt ett mera klassiskt soulsound som det handlar om, något som också passar hennes varma och kraftfulla stämma betydligt bättre.

Det börjar lovande med ett par spår i traditionell soulfunk-stil som har en klar retrokänsla över sig, det här är härligt studsande positiv och dansant musik som man blir på gott humör av att lyssna på. Detta är ett recept som går igen på större delen av plattan och det är allt igenom väldigt väl utfört och, inte minst, framfört. Det finns förstås också ett par riktigt maffiga ballader för Stone att ta itu med och som låter henne visa upp sina utmärkta vokala förmågor, som den suggestiva, lätt bluesdoftande Lady och kanske framförallt Stalemate, en utmärkt bitterljuv duett med Jamie Hartman om ett förhållande som kört fast.

I övrigt är det mest låtar i upptempo det handlar om, som samtliga håller god kvalitet, även om några av dem trots allt känns lite väl anonyma för att bli mer än tillfälligt tidsfördriv. Dessutom så tycker jag att Stone faktiskt tar i och försöker lite för mycket för sitt eget bästa på ett par av de här spåren, hon låter vid ett par tillfällen faktiskt en smula ansträngd istället för så där naturlig och avslappnad som hon gör när hon är som bäst. Men även här finns ett par riktiga pärlor i form av den discofunkiga Parallel Lies och den lätt psykedeliska Govermentalist (där rapparen Ras hjälper till lite) som dessutom har en mycket god text med klara och tydliga politiska ställningstagande mot vart det amerikanska samhället är på väg; Don’t you dare!/interrupt the White House ball/We’re living scared!/It’s in foreign field the soldiers fall.

Fast ett par överraskningar blir vi bjudna på, och det är verkligt trevliga sådana också visar det sig. Det är nämligen så att fröken Stone när ett intresse för jazz som inte kommit till uttryck tidigare. Och i två spår så bevisar hon att hon skulle kunna funka alldeles utmärkt som jazzsångerska också, 4 And 20 har en känsla av en mörk, rökig jazzklubb på småtimmarna medan Ray Charles I Believe It To My Soul är pampig storbandsjazz av bästa märke. Och så har hon sparat det allra bästa till sist, ett icke namngivet bonusspår som är ett drygt tretton minuter långt mästerligt stycke jazzig soulblues, lite i samma anda som Robert Cray gör så bra och där Joss Stone och hennes band verkligen får lov att sträcka ut och visa vad de verkligen går för.

Efter fiaskot med hennes förra album så hade jag inte alltför stora förväntningar på denna platta måste jag erkänna. Men ibland så kan ett misslyckande vara början till något nytt och/eller bättre också, i det här fallet så resulterade det dels i att Joss Stone hittade tillbaka till sina musikaliska rötter, samt i att hon också tagit ut en ny musikalisk riktning mot jazzhållet. Båda är, åtminstone i mina öron, förändringar till det klart bättre. Det finns fortfarande en del brister för Joss Stone att jobba med, bland annat så är texterna med några undantag fortfarande oftast väl kliché- och plattitydtyngda och låtskrivandet kan vässas ytterligare en smula, men dessa brister är ändå totalt sett klart underordnade de goda kvalitéerna i musiken och detta album representerar utan tvekan gigantiska kliv i rätt riktning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara konstatera att denna platta är en lika oväntad som välkommen överraskning.

Roger Persson - 20100119