Joss Stones nya och tredje album är ett på flera sätt oväntat album. Jag kan tänka mig att hon nu känner sig mogen att sätta en större egen prägel på musiken och därför även vill markera med tydliga skillnader mot de två tidigare album som hon gjort, då hon nu inte bara har hjälpt till att skriva samtliga spår utan även krediteras som ”executive producer”, även om det är oklart hur mycket detta betyder att hon faktiskt deltagit i produktionsprocessen.

Huruvida detta endast är en symbolisk markering eller ett genuint engagemang är kanske av mindre betydelse, men det tjänar onekligen som en förklaring till de ganska stora skillnader som står att finna på detta album jämfört med de två tidigare. Titeln på detta album antyder också i sig att det är en ny och därmed rimligen också en förbättrad Joss Stone som presenteras här. Detta är dock helt i sin ordning, om man vill utvecklas som artist så måste man ibland försöka sig på nya saker och utmaningar, även om det bara är för att konstatera att man nog inte borde befatta sig med dem i fortsättningen.

Vad som dock inte är i sin ordning i detta fall är vad dessa försök resulterar i. Raphael Saadiq är ansvarig för produktionen, med förbehåll för Stones egen inblandning, och denne har under de senaste åren hjälpt tungviktare inom R&B som TLC, D’Angelo och Macy Gray. Dessutom har han ett flertal Grammynomineringar och åtminstone en vinst på sitt samvete, det rör sig alltså om en producent som är riktigt i ropet för tillfället. Därmed torde det också stå klart att fröken Stone här medvetet tar minst ett stort kliv bort ifrån den mer traditionella soul som varit basen för de tidigare två albumen till förmån för en mera modern R&B inspirerad musik.

Detta är det första som är oväntat med detta album, för jag kan inte för mitt liv begripa varför en oerhört begåvad och själfull soulsångerska som Joss Stone visat sig vara vill ge sig in och konkurrera i en genre som är till bristningsgränsen fylld med artister som Beyonce, Nelly Furtado och Justin Timberlake, för att bara nämna några fler än ovan nämnda artister. Vad som är ännu mer oväntat är hur uselt utfört hela detta projekt i allt väsentligt är, vilket nästan uteslutande kan härledas till just produktionen. Kan det verkligen ligga något värde i att få det hela att låta som om musiken har blivit filtrerad genom och komprimerad av en undermålig MP3-spelare, där inte ett enda instrument låter äkta utan snarare har en klang som om musikerna har lirat i en gigantisk kakburk av plåt. Denna ljudbild draperas sedan i sin tur i en för genren utmärkande men icke desto mindre irriterande överdrivet framträdande basgång.

Men den största förvåningen är det behandlingen av Stones utmärkta röst som ger upphov till. Istället för att som på tidigare album tydligt placera denna längst framme i ljudbilden som den klara lysande stjärna av känslomässig uttrycksfullhet som den bevisligen har kapacitet att vara, så trycks den långt ner i den ovan beskrivna överproducerade musikaliska sörja. Det betyder att alla spår av inlevelse och känsloyttringar effektivt förintas så till den milda grad att det inte finns en tillstymmelse till bevis kvar för att Joss Stone skulle vara något annat än en högst medelmåttig R&B-sångerska utan några som helst speciella eller notabla kvalitéer.

Slutresultat är en platta med en artist som i bästa fall låter som en mycket medioker kopia av någon av dagens populära R&B artister. Goda ansatser till melodier finns, t ex What were we thinking och Put your hands on me, men även dessa ödeläggs effektivt av den usla produktionen som gör att allt låter likvärdigt ointressant och urbota tråkigt. I en närmast desperat jakt på att hitta något positivt att skriva om denna skiva så tvingar jag mig själv att lyssna igenom den flera gånger, men den enda ”belöning” som denna ansträngning (för en ansträngning i ordets mest negativa bemärkelse var det) utmynnar i är en ständigt ökande grad av förvåning och en smärre huvudvärk. Det är för mig ett fullständigt obegripligt mysterium hur och framför allt varför en av modern tids mest lovande soulsångerskor har blivit reducerad till att knappt ens platsa som en andra klassens R&B-artist. Men när det nu så har blivit dags att avsluta denna recension så uppenbarar sig plötsligt en liten men dock positiv aspekt av denna i allt övrigt så negativa upplevelse, för när denna recension är klar så behöver jag nämligen aldrig spela denna platta igen.

Roger Persson - 20070328