Leonard Cohen:
Live In London

2009
CD
Columbia 88697405022

Leonard Cohen lär väl inte behöva någon närmare presentation, så vi skippar bakgrundsnacket den här gången och kastar oss istället rakt över själva albumet direkt. Denna dubbel-CD spelades in i juli 2008 inför en, som det visar sig, närmast fanatiskt uppskattande publikskara på sådär 20000 personer. Det här var Cohens första turné under detta decennium och med tanke på att han hade hunnit uppnå den respektabla åldern av 73 år inför densamma så var det förmodligen inte bara publikum som undrade om takterna fortfarande satt i, utan även Cohen själv kan säkert tänkas ha haft en eller annan fundering själv i denna riktning (speciellt om man betänker att den här turnén var mer eller mindre påtvingad då Cohen ett par år tidigare upptäckte att hans förre manager hade förskingrat i stort sett alla hans tillgångar).

Men det visar sig snabbt att det inte fanns någon som helst anledning till oro, för Cohen visar sig vara i väl så bra form som någonsin för. Okej, det finns ett par mindre detaljer som jag tycker kunder gjorts bättre, så låt oss stöka undan dem direkt. Det har väl i princip aldrig hänt att ett livealbum (eller samlingsplatta för den delen) har precis det urval av låtar som man själv skulle ha önskat, och så även denna gång. Således får vi (eller i alla fall jag) klara oss utan favoriter som The Captain, Heart With No Companion och Joan Of Arc för att nämna några. Med det sagt så ska vi också konstatera att de allra flesta av mina favoriter finns med, bland dessa odödliga klassiker som Hallelujah, Dance Me To The End Of Love, Suzanne, Ain’t No Cure For Love och So Long Marianne, samt lite nyare favoriter som In My Secret Life, Democracy, Closing Time och Boggie Street. Det är i stort sett en mycket välavvägd blandning av gamla klassiker och nyare låtar som verkligen inte skäms för sig och därför ska inte heller kritiken av låturvalet tas alltför allvarligt.

Jag tycker heller inte att ett par av arrangemangen är de bästa jag har hört, som exempel kan anföras First We Take Manhattan, Take This Waltz och Bird On The Wire. Inte för att arren är dåliga på något sätt (och definitivt inte själva framförandet heller), men jag har hört versioner som jag tycker passar låtarna ännu bättre. Jag är heller inte helt övertygad av plattans produktion och dess ljudbild, ibland så tar Cohen och hans, förvisso eminenta, bakgrundsångare (Sharon Robinson, Charley och Hattie Webb) lite väl stor plats i ljudbilden, vilket resulterar i att resten av bandet hamnar väl mycket i skymundan och det är synd när man nu har ett sådant utmärkt band som Cohen har här.

Men i övrigt så är detta en ovedersäglig triumf, både för låtskrivaren och inte minst artisten, Leonard Cohen, vilket inte minst märks på de alltigenom mäktiga ovationer som han och bandet gång efter gång drar ner från publiken. Vi bjuds på en närmast magisk odyssé genom Cohens fantastiska låtskatt som sträcker sig över hela 26 spår och drygt två och en halv timme. Men denna stora generositet vad gäller kvantitet till trots så finns det inte en enda minut som känns överflödig eller oangelägen. Cohen och hans band formligen sprudlar av spelglädje och när det gäller emotionell inlevelse så har han nog aldrig varit bättre.

Till och med snacket med publiken mellan låtarna är storligen underhållande och Cohen visar gång på gång att hans komiska ådra funkar väl så bra även när han inte skriver låttexter. Men det visar också att Cohen är en mycket ödmjuk man som gång efter annan hyllar sina musiker i bandet och som tackar publiken för deras uppskattning och entusiasm, och han gör det på ett helt trovärdigt sätt också, inte bara pliktskyldigt som många andra artister. Det är inte utan att man tycker sig känna hur överväldigad och rörd Cohen själv blir av det enormt varma och hjärtliga mottagandet han får av publiken, vilket verkar sporra honom till att bjuda tillbaka ännu mera själv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga, annat än att detta är ett utmärkt livealbum, eller ett utmärkt album oavsett format för den delen. Det är väl för all del inte det allra bästa livealbum jag har hört, men det innehåller utan tvekan både ett av de mest emotionellt laddade framförande och en av de varmaste inramningar jag har hört. Och det visar också med all önskvärd tydlighet att Leonard Cohen inte bara är en fenomenal låtskrivare, han är också en briljant artist. Och för den som inte redan visste det, så kan vi också konstatera att det (fortfarande) är så att den främste och överlägset bäste tolkaren av Leonard Cohen är, förstås, Leonard Cohen själv.

Roger Persson - 20091109