Todd Snider är en mycket pålitlig artist som aldrig gjort mig besviken än så länge i hans numera drygt 15-åriga karriär. Så visst fanns det, som vanligt, ganska högt ställda förväntningar från min sida på The Excitement Plan, hans nionde studioalbum.

På detta album så är det återigen den kraftigt countryfierade folkrockaren som vi stöter på, precis som på flera av hans andra album under det senaste decenniet. Det är alltså med andra ord klassisk singer/songwriter i rakt nedstigande led från storheter som Guy Clark och Townes Van Zandt som det handlar om och arrangemangen är genomgående lågmälda och sparsmakade, trots att dessa i de flesta fall faktiskt inkluderar ett fullt band. Men å andra sidan så är det ett suveränt litet band han har samlat ihop, eller vad sägs om Greg Leisz på steel och dobro, Jim Keltner på trummor och Don Was (som dessutom har producerat) på bas, förutom Snider själv då som spelar gitarr och piano (och sjunger förstås). Dessa musiker som utan tvekan är i absolut världsklass klarar naturligtvis att framföra dylik subtilt återhållen singer/songwriter på ett alldeles förträffligt sätt.

Av de tolv låtarna har Snider skrivit nio helt själv medan Peter Cooper och countrylegenden Loretta Lynn har hjälpt till med varsin låt, och det sista spåret är en utmärkt folklig version av Robert Earl Keens tragiska berättelse om en oljearbetare som långsamt super ihjäl sig själv, Corpus Christi Bay. En cover som för övrigt passar in utomordentligt bland Sniders egna krassa och depressiva samtidsobservationer.

För som vanligt så är det Sniders låtskrivarkvalitéer som dominerar och då inte minst hans cyniska samhällssatiriska texter som dock också i stor utsträckning innehåller en rejäl dos humor, om än ofta av det svartare slaget, och de låtar som han presenterar här hör definitivt till de bästa som han åstadkommit i karriären. Sniders bitande samhällssatir och cyniska spydigheter balanseras hela tiden av den där värmande humorn som gör att man också förstår att Snider även har en god portion av empati för människorna i sina berättelser. Som mannen i den övre medelåldern som skäms över att han fortfarande inte kan hålla sig borta från trubbel (och fängelset) i Greencastle Blues, den alkoholiserade oljeriggsarbetaren i ovan nämnda Corpus Christi Bay eller snubben som allvarligt överväger att dumpa sin odåga till fru i Barefoot Champagne; girl you never did learn to do nothin’/but lay around and do nothin’ right.

Till höjdpunkterna hör också den svängande pianobluesen Don’t Temp Me, en duett med Loretta Lynn där huvudpersonerna som blivit något överförfriskade på krogen har svårt att stå emot otrohetens lockelser, den närmast obligatoriska åthutningen av musikbranschen i Money, Compliments, Publicity och Good Fortune som ser till att plattan trots allt slutar i en positiv ton.

Det finns egentligen inte ett enda svagt spår på denna platta, även om det nog också måste påpekas att det finns en smärre dipp i låtkvaliteten i mitten på plattan. Men tack vare Sniders utmärkta texter som hela tiden är fascinerande så hålls lyssnarens intresse vid liv och det gör att man gärna återvänder till och lyssnar på plattan om och om igen. För även om satiren är vass och cynismen svider ordentligt så finns det också rejält med värmande humor som gör detta till en mycket roande och inte minst tänkvärd musikalisk upplevelse, ett intryck som understöds fenomenalt av det subtila men precisa kompet från de bländande skickliga musikerna. Det är till och med så att Snider, trots all sin negativa attityd och mörka samhällsåskådning, lyckas med konststycket att framstå som en både sympatisk och empatisk historieberättare. Vilket inte minst visar sig genom att han i omslagstexten erkänner att flera av låtarna faktiskt handlar om honom själv, till exempel den där lätt patetiske medelåldersmannen i Greencastle Blues som torrt frågar sig själv ”how do you know when it’s to late to learn”. Det är en fråga som vi kanske alla borde ställa oss själva ibland, men oavsett vad svaret på den blir så kan vi i alla fall vara säkra på en sak. Todd Snider har återigen gjort ett utmärkt album som inte heller nu gör mig besviken. Och det lär heller ingen annan som gillar traditionell singer/songwriter bli.

Roger Persson - 20100304