|
||
|
 |
|
 |
||
| Nyligen skrev jag om att Justin Townes Earle hade ett tungt och kanske inte alla gånger så lätt musikaliskt arv att släpa på. Just detta att försöka göra sig hörd på egna meriter samtidigt som man hela tiden måste försöka stå emot och klara av jämförelser med kända och framgångsrika släktingar är inte alla gånger en lätt ekvation att få ihop. Och då har vi ju förstås heller inte berört problematiken med att bara för att man har framgångsrika musiker i familjen så finns det ju ändå inga garantier för att talangen förs vidare till nästa generation. Men om detta är sant för unge herr Earle så lär läget sannolikt vara ännu mer prekärt för Holly Williams. För om farsan är Hank Jr., en av de stora förgrundsfigurerna inom outlaw-genren, brorsan är den kände countrymusikern Hank III och farfar är självaste Hank Williams, den kanske störste av alla countrylegendarer över huvud taget, så lär man nog ha lite förväntningar och föreställningar att jobba mot, milt sagt. Men Holly Williams visade redan på debuten The Ones We Never Knew (syftandes på farfar som hon aldrig fick träffa) från 2004 att hon hade både talangen och styrkan att göra utmärkt musik på egna villkor. Tyvärr höll karriären på att få ett abrupt slut nästan omgående då en bilolycka i början på 2006 höll på att kosta både Holly och hennes syster livet. Som tur var så överlevde båda men konvalescensen blev både lång och svår och det är därför som vi har fått vänta i fem år på denna uppföljare. Det visar sig dock att både låtskrivartalang och artisteri inte bara har bevarats utan även utvecklats, och så har självklart den där nästan ödesdigra bilolyckan satt sina spår också. Av de elva spåren så har Williams skrivit åtta, antingen helt själv eller med hjälp. Hon har också delat på produktionsansvaret med rutinerade Justin Niebank (som har jobbat med nästan löjligt många stora country- och bluesartister) och tillsammans så har de skapat ett ganska lågmält men samtidigt snyggt album som passar den tungt americana- och countryinfluerade singer/songwriter musiken alldeles utmärkt. Det är med andra ord musik som rör sig i samma musikaliska härader som exempelvis Tift Merritt och Allison Moorer. Självfallet så har vi hon också plockat fram några av de sedvanliga studioässen från Nashville i form av bland andra Chad Cromwell, Glenn Worf och Dan Dugmore, musikantproffs som vet hur den här typen av musik ska framföras så väl som någon annan. Men som bekant så räcker ju inte rätt förutsättningar för bra musik inte särskilt långt om man inte också har ett bra låtmaterial att bearbeta. Men den biten har Williams sett till att klara av med bravur ska det visa sig. Williams har en röst som är lite mörk och lätt ärrad som passar hennes mogna och eftertänksamma texter på ett alldeles utmärkt sätt. Det spelar ingen roll om det handlar om att förklara för en vän att hennes man är en ljugande usling i den klassiska torchsången He’s Making A Fool Out Of You, eller om att berömma sin mor för hur hon behandlade sin skilsmässa från Hollys far i den mäktigt emotionella Mama; I’ve seen mother’s fill their children’s hearts with hate/but you knew better then to drag me down with you/you let me love my daddy just the same. Mest hela tiden så lunkar musiken fram i behagligt och urtypiskt americana-halvtempo, emellanåt med avbrott för några utmärkta ballader, bland dessa Alone, en traditionsenlig tårdrypande powerballad om ett krossat hjärta som med hjälp av Williams innerliga framförande lyfts till en av plattans absolut bästa låtar. Det finns förvisso ett par spår i mitten på plattan som inte håller riktigt samma höga klass som det övriga låtmaterialet, men det påverkar inte helhetsintrycket i någon väsentlig utsträckning då det trots allt fortfarande handlar om låtar av god kvalitet, de är helt enkelt bara inte lika utmärkande som resten av låtmaterialet. Och eftersom hon varit klok nog att slänga in ett par lite tempostarkare spår också så framstår plattan ändå i allt väsentligt som tillfredställande varierad utan någon som helst antydan till enformighet. Ett intryck som för övrigt också förstärks av det faktum att just de mera tempostarka spåren faktiskt också tillhör plattans bättre. A Love I Think Will Last, en duett med Chris Janson, är klassisk honky tonk av bästa märke medan Keep The Change är modern countrypop som sopar banan med det mesta som Nashville normalt producerar i denna genre. Hon avslutar plattan med två kraftfulla och stämningsmättade låtar som också tillhör albumets bättre. Without Jesus Here With Me handlar om den där nästan ödesdigra bilolyckan och även om underteckand som bekant inte är någon fan av dylika frälsningshyllningar så framstår just den här i alla fall som fullständigt uppriktig och, inte minst viktigt, under omständigheterna som fullt förståelig också. Och så är Williams också noga med att poängtera att tro inte måste inhämtas och anammas enligt gängse uppfattningar för att vara sann och äkta; The preacher tried to make me learn/so I memorized his favorite verse/but Hank’s words they taught me everything. Det är, för mig i alla fall, något sympatiskt men också vågat, för att inte tala om ett befriande bevis på inre övertygelse och självförtroende, över Williams val att förkasta traditionell religiös visdom till förmån för farfars dito, ett val som förtjänar stor respekt. Till sist så bjuds vi på en sparsmakad version av Neil Youngs bitterljuva lilla pärla Birds, en hjärtknipande historia där Williams, endast ackompanjerad av ett ensamt piano, på ett briljant sätt fångar den förtvivlan och sorg som ryms i ett oåterkalleligt farväl av en älskad. Det är ett magnifikt och mycket värdigt avslut på ett utmärkt album, utan tvekan ett av årets bästa så här långt. Roger Persson - 20090910 |
||
Holly
Williams: