2009
CD
American Beat Records 70122

1985 så var Mason Ruffner en av de tilltänkta påläggskalvarna hos storbolaget CBS (numera Sony Music), en bluesrockare som kom fram i svallvågorna efter George Thorogoods och Stevie Ray Vaughans framgångar och han spåddes en stor framtid, ivrigt påhejad av kritiker och kollegor som Bruce Springsteen, Jimmy Page och Bob Dylan. Nu gick det ju förstås, som så ofta i musikbranschen, inte som det var tänkt och de kommersiella framgångarna uteblev och solokarriären fick gå således gå i träda.

Ett par plattor kom ut i slutet på 90-talet, återigen med goda vitsord från kritiker och kollegor, men passerade annars i stort sett obemärkt. Häromåret kom ett livealbum, men annars så finns det alltså bara fyra studioalbum med denne oerhört begåvade och talangfulle gitarrist och låtskrivare, vilket verkligen är en stor synd och skam. Själv så tillhörde jag den uppenbart alltför fåtaliga skara som faktiskt upptäckte Ruffner redan på 80-talet då hans andra album Gypsy Blood slog knock på mig. Det var då, och är fortfarande än idag ska det visa sig, ett av de bästa bluesrocks-album som jag har hört överhuvudtaget, och även om hans senare båda album inte riktigt har nått upp till samma höjder igen så har de ändå varit solida och mycket goda plattor.

Men hans första album lyckades jag av diverse anledningar aldrig införskaffa och sedan det blev utgånget hos det ursprungliga bolaget så har det visat vara mycket svårt att få tag på. Därför blev jag väldigt glad när jag hittade denna återutgivning av hans två första album på samma CD. Inte bara skulle det bli spännande att äntligen få höra hans debutalbum, också det faktum att det faktiskt var flera år sedan jag lyssnade på Gypsy Blood senast bidrog till att för min del göra detta till ett av årets mest emotsedda skivsläpp.

Det var dock en kortvarig spänning, för det här var minst lika bra som jag mindes och hoppades att det skulle vara. Det är högoktanig, hårt gitarrdriven och tunggungande blues- och träskrock i genuin Memphis och New Orleans anda. Tänk dig ett gränsland där Tab Benoit och Stevie Ray Vaughan möter Omar & The Howlers och Tony Joe White och du bör ha en god bild av hur det låter.

Förvisso så finns det en liten men dock märkbar skillnad mellan de båda plattorna, men det har mer med producenterna än med Ruffner själv att göra. Debutalbumet är producerat av Rick Derringer och har fått ett lite mer tydligt och utpräglat genuint bluessound, medan uppföljaren Gypsy Blood har producerats av Dave Edmunds som har försökt att skapa ett lite modernare, mer ”fabricerat” sound med lite 80-tals typiska syntar och stråkar a la ZZ Top på en del spår. Skillnaden ska för all del inte överdrivas, men den finns där. Men mera viktigt är att konstatera att båda idéerna fungerar alldeles utmärkt och att Ruffner utan problem anpassar sig och får ut det bästa av båda produktionsstilarna.

Vi bjuds på hela 20 låtar, samtliga utom en är skriven av Mason Ruffner själv och det är enkla men oerhört effektiva melodier från början till slut, det rockar, svänger och gungar på ett fullständigt hejdlöst sätt. Både text och musik präglas av en förrädisk enkelhet som ibland kommer snubblande nära gränsen till naivitet och trötta bluesklichéer, men Ruffners precist lagom avvägda blandning av en hårdkokt attityd och humor, fingertoppskänsla för genrens konventioner och, inte minst, ett superbt och furiöst gitarrspel gör att han hela tiden håller sig på rätt sida.

För det är just hans fenomenala kvalitéer som gitarrist som är grädden på moset, eller kanske snarare den perfekta kryddan i denna musikaliska gumbo. Han bjuder på flera enastående solon, men han överdriver aldrig utan håller solona inom för låtarna rimliga ramar så att det inte ballar ut i vidlyftiga solomasturbationer på ett sätt som alldeles för många andra bluesgitarrister tenderar att göra. Ruffner lyckas istället med sitt precisa och välavvägda gitarrspel både bevisa att han är en av genrens allra främsta gitarrister samtidigt som det lyfter den redan avsevärda kvalitetsnivån i musiken till oanade höjder.

Som ni säkert märkt så tycker jag att detta är hejdundrande bra om vi ska tala klarspråk. För när det kommer till den här typen av musik så är det bara att konstatera att Mason Ruffner mer än 20 år efter att plattorna ursprungligen släpptes fortfarande är oöverträffad. Hans engagemang är kompromisslöst, framförandet är både tekniskt fulländat och själfullt och låtmaterialet är utmärkt. Den här återutgivningen ger oss två mästerverk till priset av ett, båda var för sig oumbärliga för den som gillar någon form av gitarrdriven rock över huvud taget. Bluesrock aldrig har varit, och kommer sannolikt heller aldrig att bli, bättre än så här.

Roger Persson - 20090926