2009
CD
www.israelnashgripka.com

Denne unge (?) singer/songwriter är ursprungligen från nånstans i den amerikanska mellanvästern, men det är oklart var eftersom jag har hittat mycket sparsamt med bakgrundupplysningar om honom. Klart är i alla fall att han för några år sedan, efter att ha medverkat i olika band på hemmaplan (var det nu än månde vara), bestämde sig för att flytta till storstaden för att försöka sig på en solokarriär.

Och utan att veta hur musikkarriären såg ut tidigare så kan jag i alla fall konstatera att hans solokarriär har fått en flygande start med detta debutalbum. Det handlar i stora drag om klassisk singer/songwriter, musik med tydliga drag av folkrock och americana, oftast ganska återhållen och tämligen försynt, även om det finns ett par lite mera pompöst poppiga utspel också. Det är kanske att göra honom en björntjänst, men jag kan bara inte låta bli en jämförelse med Bob Dylan för det påminner en hel del om denne, även om man för all del skulle kunna dra paralleller till en artist som Ryan Adams också. Fast att bli jämförd med Dylan ska i detta fall ses som en komplimang och inget annat.

Musikerna som spelar på plattan är okända för mig sedan tidigare, men Jimi Zhivago (som också har producerat, eventuella kopplingar till den litterära namnen är dock okända) och Blake Fleming som tillsammans med Gripka själv spelar nästan samtliga instrument gör det dock så pass bra att det inte finns några som helst anledningar att komma med några anmärkningar på detta. De gör precis vad de ska, det vill säga utgöra en solid musikalisk bakgrund som låter Gripkas låtar dra åt sig den största uppmärksamheten.

Gripka har själv skrivit samtliga spår och det är som sagt i stort sett behärskad folkrock och americana som möter lyssnaren. Gripka har dock en förmåga att skriva melodier och refränger som känns omedelbara och lättillgängliga. Han skriver också texter som jag upplever som både ärliga och uttrycksfulla, det vilar en väldigt sympatisk jordnära kvalitet över hela Gripkas låtskrivande som i alla fall jag finner mycket tilltalande och charmerande.

Han har också en passande lätt härjad röst med opolerade kanter, ungefär som en lite rosslig Neil Young, som på ett inlevelsefullt sätt berättar livfulla historier om mänskliga strapatser i vardagslivet. Inget revolutionerande på något sätt, men gjort och framfört på ett sådant sätt att historierna känns äkta och på så sätt också meningsfulla. Det finns massor med bra låtar, men till favoriterna hör den vackra och sparsmakade kärleksförklaringen Beautiful, sökandet efter kärlek i en alienerande storstad i Bricks och längtan bort från stan och tillbaka till det enkla livet i mellanvästern i Pray For Rain.

Det är för övrigt ingen vacker bild av livet i storstan i allmänhet (och, för man väl förmoda, i New York i synnerhet) han återger, då han flera gånger återkommer till detta tema. Han skräder inte orden när han i Confess konstaterar att; New York is cold/and maybe just a bit too blind/when the sun goes down/it’s always my heart they can’t find. Han har faktiskt inte alls mycket till övers för den stora staden, vilket textrader som ”The concrete breaks your heart/it broke mine it’ll breaks yours” från Concrete och ”come out come down and you will see/that this town is dying faster than me” från Don’t Run väl torde vara otvetydiga bevis för. Han ser dock till att emellanåt balansera med lite mera positiva tongångar så att det inte blir alltför tungsint.

Det finns emellertid också lite kritik att framföra, även om den är av mera generell, och mindre viktig, karaktär. Gripkas musik kan inte ens med den godaste av välvilja kallas för nyskapande eller originell på något vis. Den kan ej heller helt svära sig fri från en viss enformighet som blir en smula påträngande, särskilt i mitten på albumet. Men det är dock kritik som ska sättas i perspektiv till de stora positiva styrkor som emanerar från Israel Nash Gripkas jordnära, ärliga musik. Det är musik med stor livskraft och glöd, musik som man blir berörd av. Och det är ju det som verkligen betyder något i slutändan, eller hur?

Roger Persson - 20100324