|
||
|
 |
|
 |
||
| Ted Russell Kamp är en mångsidig och hårt arbetande man som har många strängar på sin lyra. Solodebuten (som tydligen är ett instrumentalt jazzalbum) kom 1996 och sedan har han hunnit med fem album som en av de framträdande medlemmarna i gruppen Ponticello, han har spelat med flera andra band, jobbat som sessionsmusiker, sedan 2003 har han varit bassist i Shooters Jennings kompband och utöver detta så har han hunnit med ytterligare fyra soloalbum, varav detta alltså är hans senaste och därmed femte totalt. Det verkar vara riskfritt att dra slutsatsen att han gillar att hålla sig sysselsatt. Som om inte detta vore nog så visar han sig vara en särdeles skicklig multiinstrumentalist också, han har på detta album själv spelat 15 (!) olika instrument själv, till exempel gitarrer, bas, trumpet, trombon och diverse olika keyboards och andra stränginstrument. Det räcker inte där heller, han har producerat själv också, samt skrivit all musik (han har dock fått lite hjälp med låtskrivandet på fyra spår). Att kalla det här för en one man show är nästan en underdrift… Nåväl, lite utrymme har han lämnat till olika musikerkollegor som hjälp till också, bland dessa storheter som Carl Byron, Marvin Etzioni, Tony Gilkyson, Don Heffington och Shooter Jennings. När vi då kan konstatera att Kamp själv inte har några som helst problem att själv mäta sig med dylika yrkesskickliga musiker oavsett vad han tar sig för att spela, så förstår ni nog att detta är ett album där musicerandet håller allra högsta klass. Dessbättre visar det sig att detta i allt väsentligt gäller för musiken och låtmaterialet också. Det är ren och oförfalskad americana av bästa märke som herr Kamp bjuder oss på. I början av 2000-talet flyttade han till L.A. och det hörs, musiken har den där härligt avslappnade och tillbakalutade känslan som all bra västkustmusik verkar ha, det finns mer än bara ett flyktigt drag av Eagles softa countryrock här. Men det är också uppenbart att han har lyssnat på sin beskärda del av Hank och Waylon (Williams resp. Jennings) också, för det finns också genomgående en omisskännlig ådra av klassisk outlawcountry. Det här skulle faktiskt, enligt mitt förmenande i alla fall, kunna användas som en handbok i hur man går tillväga för att göra genuin och utmärkt americana. För det visar sig att även Kamps låtskrivande håller högsta klass rakt igenom hela plattan. Mestadels så håller sig låtarna i det för genren så typiska lunkande halvtempot, men visst höjer han temperaturen lite emellanåt, som i Long Distance Man, klassisk drivande outlaw-countryrock som har en oemotståndlig stampa takten-faktor med en tillika klassisk text om truckern som har en kvinna i varje stad. Även rhythm & blues-influerade Never Gonna Do You Wrong har ett sånt härligt sväng, komplett med värmande blåssektion, att det blir svårt att sitta still. Lite akustisk blues bjuds vi också på i Ballad Of That Guy som har en kul text som handlar om killen som dejtar hejdlöst många kvinnor men ändå inte verkar kunna träffa en enda vettig att slå sig till ro med; but every last lady been making me crazy/Mona said I was mean and Laura said I was lazy/it always starts real good then it just goes south. Och så slänger han in lite heartlandrock a la Springsteen i titelspåret där paradiset är kärleken från en god kvinna. Vi får naturligtvis också ett par hyllningssånger till det enkla men också ofta kämpiga livet i södern i form Just Go South och inte minst Dixie, där ett förhållande till slut får ge vika för trycket av krossade drömmar och uteblivna förhoppningar. Till de absoluta höjdpunkterna hör också den avslutande obligatoriska country-tårdryparen Player Piano där smärtan från ett brustet hjärta som så många gånger förr försöks dämpas med alkohol på den lokala baren. Men min personliga favorit bland alla dessa utmärkta låtar är ändå den släpande, suggestiva balladen Let The Rain Fall Down, där twangiga gitarrer, en dyster blåssektion och en hammondorgel som ruvar olycksbådande över hela ljudbilden skapar en suverän, närmast episk stämningsmättad musikalisk bakgrund till den intensivt mörka och monumentalt modstulna berättelsen om saknaden efter en svunnen kärlek; and as I wander this cold and lonely, lonely boulevard/the rain will conceal every tear that I feel in my eyes and in my heart/and I hope that no one can see through the darkness to me and my tearstained world/and I still want to feel how I felt when our love it was real and I had you as my girl. Ted Russell Kamp gör egentligen inget som är nytt på detta album, för visst har vi hört både denna typ av musik och prosa förut. Men han gör det å andra sidan oerhört bra och med genuin inlevelse och utsökt fingertoppskänsla för genrens konventioner i både framförande och låtskrivande lyckas han också på ett förtjänstfullt sätt lyfta fram och värna genrens traditioner utan att det känns klichéfyllt eller blir onödigt förutsägbart. Och hur jag än letar och söker så kan jag inte hitta något som helst att klaga på, jag kan faktiskt inte hitta en enda aspekt med detta album som jag inte tycker är utmärkt. För även om jag har hört konceptet förut så kan jag inte erinra mig att jag har hört det göras bättre än så här, åtminstone inte sedan de båda suveräna plattor som holländaren J W Roy And The One Night Band gjorde i slutet på nittiotalet. Faktum är att detta är ett av de allra bästa americanaalbum jag någonsin har hört och som tål att mäta sig med tidigare mästerverk i genren som ovan nämnda plattor av J W Roy eller Steve Earles tidiga plattor. Utan tvekan så är detta årets bästa album så här långt och ett måste för alla som gillar americana. Roger Persson - 20090518 |
||
Ted
Russell Kamp: