Two Tons Of Steel är ett band som under närmare två decennier räknats till de bästa och mest populära livebanden hemma i Austin men som först på senare år har fått ett genombrott för en lite bredare publik (i Nordamerika vill säga). Deras årligen återkommande sommarkonserter på en av Austins populäraste dancehalls, allmänt kända som Two Ton Tuesdays, ska enligt uppgift vara bland Austins mest populära konserter sedan mer än 10 år. Vilket inte alls är svårt att förstå efter att ha lyssnat på deras femte studioalbum Not That Lucky.

För deras musik, honky tonk med gasen i botten och kryddad med en rejäl skopa rockabilly- och garagerocksattityd, är säkerligen oerhört kul och underhållande att inta live. Det är musik vars framförande helt och hållet vilar på en enorm spelglädje och en energi som är otroligt smittsam och närmast överväldigande charmerande. Men det visar sig också, trevligt nog, att det inte alls är dumt på skiva heller.

Producerat har Lloyd Maines gjort och han har sett till att deras härliga entusiasm och energiska driv förmedlas så intakt som det är möjligt till lyssnaren, vilket naturligtvis är helt rätt sätt att presentera denna typ av musik på. Här bjuds vi på 10 spår varav 7 är skrivna av sångaren (och förmodligen också bandledaren) Kevin Geil och de trampar som sagt gasen i botten direkt och sedan släpper de bara marginellt på den vid något enstaka tillfälle, här finns inte en enda tillstymmelse till ballader i någon form över huvud taget.

Däremot finns det desto mer av rykande svängig, rockabilly-inspirerad honky tonk, inte sällan med texter som har både humor och en hårdhudad attityd, precis som sig bör. Till höjdpunkterna bland dessa låtar hör inledande Cryin’ Eyes, titelspåret och Hold Over Me som lyckas med konststycket att på samma gång vara både en kul kärleksförklaring och en hyllning till Elvis; singing songs sounding just like Elvis/love me tender shake my pelvis. Ännu mera och hårdare rock n’ roll, på gränsen till garagerock, får vi i Bad Attitude där vi bjuds på både gnistrande gitarrspel från Dennis Fallon och ytterligare en vansinnigt underhållande hårdkokt text där Kevin Geil förklarar både sitt ursprung; excuse me for living but it must have been God’s will/yeah my mum and dad ran out of gas and they had a little time to kill, och vad som kommer att hända med den där snubben med en kass attityd som han inte tål; I’m not taking any more/I’ve been knocking now I’m kicking down your door/I’ve had enough of you and your real bad attitude/so pick up your guns and get ready to fight/run, cause I’m coming for you.

Det är när de släpper loss humorn och trycker plattan i mattan som de är som bäst, men det betyder inte att de inte kan hantera mera allvarligt material och de har gjort några utmärkta covers som bevisar detta. Längtan efter en förlorad kärlek i Monte Wardens Without Your Love har klätts i samma medryckande mix av rockabilly och honky tonk som ovan medan Alcohol And Pills, Fred Eaglesmiths finstämda hyllning till Hank Williams, Elvis och alla andra som gått ner sig i drogträsket, har blivit lunkande americana i halvtempo. Som avslutning har de valt Tom Gillams (som för övrigt själv hjälper till med sången på detta spår) Bottom Of The Bottle, vilket nog är det spår som låter mest som traditionell country på plattan, och det är ett utmärkt val, för ingen honky tonk-platta kan väl anses vara helt komplett utan en klassisk ”dränka sogerna i alkohol på krogen-låt ” och en dylik blir knappast mycket bättre än denna.

Det här är ett utmärkt album som inte har några egentliga svagheter, även om ett par americanadoftande låtar i lite lägre tempo kanske inte riktigt håller samma höga klass som resten av låtmaterialet. Men det betyder heller inte att de låtarna är dåliga på något sätt, absolut inte, utan snarare att de ”bara” är bra istället för jävligt bra och det är ju egentligen inte mycket kritik. Nä, det är utan tvekan så att detta är en av de absolut bästa countryplattorna (fast det är nog egentligen lika mycket rock n’ roll och rockabilly som country om man ska vara helt ärlig) från 2009, ja, det är helt enkelt en av de bästa plattorna från 2009 oavsett. Och en sak till, det är definitivt en av de roligaste och mest energiska plattorna som jag har hört på länge också. Eller som grabbarna i Two Tons Of Steel själva uttrycker det i omslagstexten: ”This hi-fidelity recording was mixed to be played loud – SO TURN IT UP!”. Kunde inte ha sagt det bättre själv!

Roger Persson - 20100223