2009
CD
Mute Records

Under det senaste decenniet har Richard Hawley alltmer kommit att befästa sin position som den idag allra främsta företrädaren för svepande, melankolisk och starkt retroinfluerad croonerpop. För min del började allt hösten 2003 när jag hörde hans tredje album Lowedges, och jag var såld direkt. Hans sentimentala och vemodiga musik, ackompanjerad av hans varma, djupa barytonröst var (och är förstås fortfarande) något av det mest stämningsmättade jag över huvud taget har hört i musikalisk väg.

Hans tidigaste album var lite mer lågmälda och återhållna i sin musikaliska framtoning, men med den briljanta Cole’s Corner så blev det mera pampigt och storvulet med majestätiska stråkarrangemang och grandios produktion, något som han senare tog ännu ett steg längre 2007 på albumet Lady’s Bridge. Personligen så tycker jag att han gick ett steg för långt på det sistnämnda albumet som i mina öron tenderar att bli en smula pretentiöst och något för svulstigt, och därmed så blev det inte riktigt lika bra som hans föregående alster.

Men nu har han bytt riktning igen, det är återigen en mera återhållen och sparsmakad Richard Hawley som vi får stifta bekantskap med på detta senaste album. De stora stråkarrangemangen har ersatts med mindre omfattande dito, medan han, precis som på de tidigare plattorna, har valt att plocka med en del lite mer exotiska instrument som klockspel, såg, lyra och gonggong för att bara nämna några. Däremot har han i stora drag behållit det fullvuxna och varma soundet från de senaste produktionerna, vilket gör att vi nu har fått ett album som på sätt och vis känns lite som en naturlig länk mellan Lowedges och Cole’s Corner, där han tagit det bästa från dessa två, redan i sig själva superba, album och knåpat ihop ett nytt album utifrån dessa grunder.

Fast ta nu inte alltför mycket fasta på dessa skillnader, det är ju inte så att han har skapat ett helt nytt sound. Nej, det är snarare så att den som hört Hawley tidigare med lätthet kommer att känna igen och finna sig tillrätta även denna gång, för det är ju faktiskt inga dramatiska skillnader vi talar om, det rör sig mera om tendenser och musikaliska riktningar än något annat.

Och så har vi ju förstås också den stora konstanten, och kanske också den allra största kvalitén, i Hawleys musik och det är ju hans fenomenala röst. Denna varma, djupa baryton som påminner så väldeliga om gamle crooner-giganten Scott Walker (vilket säkert också bidrar till den retrokänsla som Hawley trollar fram i sin musik) och som är ett så känsligt och innerligt instrument, som med sådan lätthet och självklarhet förmår förmedla alla de känslomässiga nyanser som hans musik innehåller, oavsett hur subtila eller storslagna de än må vara.

Alla låtarna är i vanlig ordning skrivna av Hawley själv, och trots att de bara är 8 till antalet så löper plattan ändå över drygt 50 minuters speltid, vilket betyder att det är långa låtar det handlar om, inte sällan med långa instrumentala passager i. Nu visar det sig dessutom att detta är ett format som passar Hawleys drömska melankoli på ett alldeles förträffligt sätt, det får bara hans smått sentimentala men samtidigt också så anspråkslösa och träffsäkra poesi om vunnen och förlorad kärlek att framstå som ännu mer affektiv.

Jag har som ni märker bara gott att säga om denna platta, det är återigen så att Richard Hawley har knåpat ihop ett mästerverk. Det tar förvisso lite längre tid än normalt för musiken att riktigt sjunka in och sätta sig hos lyssnaren, det finns inga låtar som har melodier som sticker ut och sätter sig direkt, men om man bara har lite tålamod så blir man belönad med ett musikaliskt mästarprov från den som idag utan tvekan är världens främste tolkare av retroinfluerad och melankolisk croonerpop (Nick Lowe och Ron Sexsmith får faktiskt ursäkta, för så är det). Hawley fick inför detta album helt fria händer att göra precis vad han ville, och han har själv sagt att det här är den platta som han alltid velat göra. Det hörs sannerligen, det här är ett verk fyllt av omsorgsfullhet, själfullhet och inte minst kärlek. Återstår så bara att lyssna, njuta och låta sig förföras av Richard Hawleys musikaliska genialitet…

Roger Persson - 20100113