2009
CD
New West Records NW6175

I en remarkabel karriär som numera sträcker sig över 6 (!) decennium så har Delbert McClinton med Acquired Taste kommit fram till sitt sextonde studioalbum som soloartist. Och trots att han i år fyller 70 år så visar han inga som helst tendenser på att mattas eller trappa ner, han bara ångar på som vanligt vad det verkar.

Han har under alla år hållit en mycket hög och jämn kvalitet när han väl har släppt album (det finns långa gap utan nya släpp, inte minst under 80-talet då det inte kom något studioalbum mellan 1981 års Plain From The Heart och I’m With You från 1990), vilket inte minst har märkts på senare år då hans tre tidigare släpp under 2000-talet utan tvekan har hört till hans bättre. Något som också visar sig gälla detta senaste album.

För en gångs skull så har han tagit med sig stora delar av sitt superba liveband med Lynn Williams (trummor), Kevin McKendree (keyboards) och Rob McNelley (gitarr) in i studion, vilket naturligtvis betyder att musicerandet är tight och klockrent från den första till den sista tonen, det begås minsann inga misstag här inte. Och så får vi dessutom höra Stephen Bruton gästspela i vad som måste ha varit en av hans absolut sista musikaliska insatser innan han dukade under för cancer i maj 2009. Produktionen har Don Was tagit hand om, och om det finns något som ska kritiseras på detta album så är det just denna. För tråkigt nog så visar det sig att inte ens en rutinerad och normalt skicklig producent som Don Was lyckas stå emot de krafter inom skivbranschen som idag propagerar för det komprimerade överstyrningsdominerade soundet som i allt större utsträckning dominerar dagens produktioner, även om det inte gäller för hela detta album, det låter också riktigt hyggligt mellan de värsta exemplen på detta som tack och lov är ganska fåtaliga. Det är dock för mig obegripligt hur denna trend får lov att fortsätta då den får musiken att låta plåtigt, skrälligt och distorderad på ett sätt som när den är som sämst gör det hart när omöjligt att lyssna på musiken. Ni som har hört Metallicas eller Bruce Springsteens senaste alster förstår nog vad jag menar.

Nåväl, bortsett från dessa produktionstekniska aspekter så är detta dock en utmärkt platta med många goda kvalitéer att njuta av. McClinton har själv varit med och skrivit samtliga 14 spår, även om han har tagit hjälp på de flesta. Naturligtvis så medverkar gamle parhästen Gary Nicholson på flertalet av låtarna, men han har också fått hjälp av några verkliga låtskrivaräss som Benmont Tench, Al Anderson, Bob Di Piero och Guy Clark. Den som känner till dessa herrars meriter blir nog knappast förvånad när jag konstaterar att också låtmaterialet håller högsta kvalitet. Det verkar dessutom som om gamle Delbert själv också bara blir bättre och bättre som låtskrivare allt eftersom åren går, för den här samlingen av låtar är utan tvekan bland det bästa som han har åstadkommit i sin långa karriär.

Men den allra största tillgången i McClintons arsenal har alltid varit, och är fortfarande utan tvekan, hans röst. Denna lätt raspiga, mörka och själfulla röst som i mina öron (och många andras också) verkar vara skräddarsydd för att framföra blue eyed soul och rhythm and blues. När det gäller att kommunicera känslostormarna från ett brustet hjärta så är och förblir McClinton oöverträffad. Lyssna bara på de superba souldränkta rhythm and blues balladerna Starting A Rumour, Wouldn’t You Think (Should’ve Been Here By Now) och Never Saw It Comin’, de framstår alla som skolexempel på innerlig blue eyed soul. Och precis när man inte tror att de kan bli bättre så slår han till med den avslutande Out Of My Mind, en lågmäld och lätt jazzinfluerad liten sak om olycklig kärlek som är en av de mest hjärtskärande och trovärdiga beskrivningar av ett brustet hjärta som jag har hört; I’ve tried the drink I’ve tried the smoke/I’ve tried just about every wrong thing I know/and I may feel a little better for just a little while/even fool my friends with a joke and a smile/but there’s no way I can really find/to leave what we had behind/so I keep looking for a way out of my mind.

Men det finns förstås andra kvalitéer än bara balladerna, han kan ju också göra svängig och funkig rhythm and blues som få andra, vilket inledandande Mama’s Little Baby, den kaxiga Do It och soulfunkiga Cherry Street är utmärkta exempel på. Och så hanterar han både honky tonk i Can’t Nobody Say I Didn’t Try och rå elektrisk deltablues i I Need To Know med samma naturliga lätthet som han hanterar svängande nattklubbsjazz i People Just Love To Talk, hederlig gitarrdriven rock i When She Cries At Night eller latinska influenser i den längtansfyllda She’s Not There Anymore.

När man med likasinnade diskuterar musik så dyker ibland frågor som vem som är den främste sångaren genom tiderna upp. Och även om det enligt mitt förmenande är en alldeles för komplex fråga för att ge ett entydigt svar på, så hindrar det inte att det första namn som alltid dyker upp i mitt huvud när den dryftas är just Delbert McClinton. Han har gång på gång bevisat att det inom de genrer som vi kan kalla rootsmusik inte finns något som han inte behärskar på ett mästerligt vis. Detta album är bara ytterligare ett led i en numera imponerande kedja av briljanta album som förstärker detta intryck. När han som här dessutom har fått till en högkvalitativ samling av låtar som är en av hans långa karriärs mest imponerande samtidigt som den uppvisar en variationsrikedom som spänner över en så riklig mängd musikaliska genrer och kombinerar detta med musicerande av yppersta klass så glömmer man snart att produktionen emellanåt är mindre lyckad. Det verkar helt enkelt som om han utvecklas på samma sätt som en suverän årgångswhisky, han blir bara bättre och bättre med åren och på den här plattan är han i absolut toppform. Delbert McClinton är utan tvekan en av musikhistoriens främsta sångare (alla kategorier) och med Acquired Taste har han åstadkommit ett av sina bästa album under en lång och förnämlig karriär. Om inte det är värt att lyssna på så vet jag inte vad som är…

Roger Persson - 20100206