I drygt 10 år nu har vi kunnat lyssna till duon Albert & Gage (Christine respektive Chris i förnamn) och deras stämsångsbaserade country. Det här är, såvitt jag har förstått i alla fall, det femte studioalbumet och det har dessutom underrubriken The Songs Of Tom Peterson, något som visar sig vara av yttersta vikt, men mer om det senare. Christine Albert och Chris Gage var redan innan de träffades och slog sina påsar tillsammans rutinerade musiker med långa karriärer bakom sig, Christine Albert har gett ut flera skivor som soloartist och Chris Gage var under många år en efterfrågad studiomusiker i Austin och har också spelat i, bland andra, Jimmie Dale Gilmores band. Således är det idag två artister med mer 50 års erfarenhet tillsammans, så om jag dristar mig till att kalla dem för rutinerade så misstänker jag att jag inte får höra mycket till protester.

Musikaliskt sett så handlar det som sagt om i grund och botten om ordinär country, eller honky tonk om ni så vill. Men Albert & Gage är inte rädda för att plocka in influenser från andra håll och att bara etikettera dem som en traditionell countryakt vore inte rättvist. Således kan vi finna spår av såväl blues, soul och alt. country som folk, old timey och western swing. Vad vi dock inte finner några som helst spår av är contemporary country och pop, det här är country som djupt ”rotad” i traditionella roots-influenser, om ni ursäktar den dåliga ordvitsen.

De delar jämnt på ledsången i de totalt tolv låtar som plattan innehåller, även om det förstås bjuds på en hel del stämsång, företrädelsevis i refrängerna på flera av låtarna. Och visst så sjunger de riktigt bra också, Christine Albert har en lite mörkare, lätt rökig röst som får mig att tänka på Chalee Tennison (var tog hon vägen förresten?) medan Chris Gage har en mera begränsad men jordnära och enkel sångstil, inte helt olik Bruce Robison. Helt okej var för sig, men det är när de sjunger tillsammans som magi verkligen uppstår. Och därför har jag också lite svårt att förstå varför de inte utnyttjar detta ännu mera än vad de har gjort, det finns egentligen bara två regelrätta duetter på hela plattan, den utmärkta honky tonk-hyllningen till äkta kärlek, True Love Knows och de smått humoristiska funderingarna kring själslig kompabilitet i den härligt "svängande" western swingen Does She Have A Future With Me, och detta trots att just western swing normalt sett inte brukar höra till undertecknads favoritgenrer.

Annars finns det egentligen inte mycket att klaga på, musicerandet är, precis som stämsången, förstklassigt med mästerliga instrumentalister som Lloyd Maines, Glenn Fukunaga och David Carroll. Bandet innehåller naturligtvis både fiddle och pedal steel, men också både saxofon och klarinett, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna inom country. Detta visar också vidare på Albert & Gages vilja att experimentera och leka med de traditionella formerna. Och när man lyckas så klockrent som de i princip gör hela tiden på denna platta så är det bara att gratulera – och så njuta av resultatet förstås.

Följaktligen bjuds vi på ett rootsmusikaliskt smörgåsbord där det sannerligen inte finns något som är ens i närheten av att vara osmakligt, men där läckerbitarna är desto flera. Förutom de ovan nämnda duetterna, så återfinner vi också bland delikatesserna den folk-doftande hyllningen till hemstaten i titelspåret, kärleksförklaringarna i countyrsoulen Say Yes To Love och rhythm and blues-gungande Like A River Loves A Waterfall samt den obligatoriska countrytårdryparen Tender Loving Care. Till de absoluta favoriterna hör också den alt. country-svängande och oerhört underhållande önskan om en sorglös begravningsceremoni i If I Die Tomorrow som lika väl hade kunnat ha kommit från Luke Doucets vassa låtskrivarpenna.

Och därmed så har vi också kommit fram till den dolda talang som jag kortfattat nämnde i början, men som kanske egentligen är den största stjärnan på den här plattan, och det är låtskrivaren Tom Peterson som skrivit samtliga spår (bortsett från att Christine Albert har lagt till lite extra text i Does She Have A Future With Me). Hur i hela världen denne mans låtskrivartalang har lyckats att obemärkt passera hela det amerikanska countryetablissemanget i 30 år är för mig en gåta, då detta är bland de absolut bästa låtar jag hört i genren över huvud taget. Men faktum är att den enda som verkar ha fattat Petersons storhet är hans gamle kompis från Sioux Falls, Dakota, det vill säga Chris Gage som har framfört låtarna live alltsedan de skrevs för länge sedan på 70-talet. Låtarna har trallvänliga och stampa takten-vänliga melodier med effektiva hookar i refrängen och dessutom är de begåvade med texter som är både humoristiska och klarsynta, även om de inte avhandlar några nya ämnen eller frågeställningar.

Och som en extra krydda så har de sparat den allra bästa låten till sist, den superba bitterljuva och lågmälda bluesen Goodnight Blues, en av de mest jordnära men också träffsäkra beskrivningar av (misslyckade) försök att trösta ensamhet och ett desillusionerat hjärta med alkohol som jag någonsin har hört; goodnight blues, I’ll see you in the morning/empty bootles have all run dry/goodnight blues hold me tight you’re my only companion tonight...so long love come on back sometime/broken bottles there’s no more wine/now there’s nothing left to remind me of the time the sun did shine. Det är en riktig rysare som får nackhåren att resa sig och som passar Chris Gage chosefria sångstil perfekt.

Det här är dock inget perfekt album, men några sådana finns ju förstås inte. Plattan innehåller ett par låtar av mer traditionell countrymodell som inte tilltalar mig riktigt lika mycket som höjdpunkterna, och jag hade också gärna sett (eller kanske snarare hört) att de hade utnyttjat sin fenomenala stämsång ännu mer än vad de faktiskt gjort. Mycket vill ju, som bekant, ofta ha mer…men det här är ju egentligen väldigt klen kritik, minst sagt. Vad Albert & Gage har gjort här är ju annars en stor musikalisk välgärning. Inte så mycket för att de har gjort ett utmärkt album med musik som är ypperligt framförd, även om det naturligtvis också är viktigt i sammanhanget. Nej, deras största bedrift är att de efter 30 år har haft den goda smaken att presentera Tom Peterson och hans utsökta melodier för en större publik. En kulturgärning som förtjänar att hyllas, och om Tom Peterson också får lite mer uppmärksamhet på kuppen så har de också hjälpt till att skippa lite musikalisk rättvisa. Ta och lyssna på det här förträffliga albumet alla ni vänner av countryinfluerad musik. Det är både ni, Albert & Gage och inte minst Tom Peterson väl förtjänta av.

Roger Persson - 20091021