De
bästa skivorna från 2007!
1.
Bettye LaVette: The
Scene Of The Crime
Frustande, ångande och tunggungande rhythm and blues från
en av genrens största sångerskor kompad av Drive
By Truckers. Ett mästerverk och en självklar framtida
klassiker.
2.
Arthur Alexander: Lonely
Just Like Me: The Final Chapter
Uppfräschad återutgivning med ett nya livespår som
bonus av ett redan tidigare klassiskt rhythm and blues album med en
annan legendarisk sångare. Alexander lutar
mer åt soul än blues jämfört med LaVette
men är lika själfull i sitt framförande.
3.
Danni Leigh: Masquerade
Of A Fool
Suverän traditionell honky tonk som låter fräsch tack
vare Danni Leighs förmåga att framgångsrikt
blanda upp med influenser från flera håll. Och så
är hon en av modern countrys vassaste låtskrivare, särskilt
vad avser texterna.
4.
Lucinda Williams: West
Mästerlig, mörk och ofta ångestladdad tung rotrock
från en av samtidens bästa låtskrivare. Hennes mest
personliga och bästa album så här långt i karriären.
5.
Kara Maguire: Nobody’s Girl
En stor överraskning och utan tvekan årets bästa debutskiva.
Suveränt framförd rå, taggig chicagoblues i samma
anda som Tinsley Ellis och tål utan tvekan
redan nu att jämföras med etablerade artister som Sue
Foley och Candye Kane.
6.
Todd Snider: Peace, Love And Anarchy (Rarities, B-sides And Demos,
vol. 1)
Karln misslyckas tamejfan aldrig, inte ens när det som här
rör sig om i stor utsträckning överblivet material.
Vassa och humoristiska iakttagelser kläs i samma countryrocks
influerade singer/songwriter kostym som vanligt utan några egentliga
dippar i kvalitet.
7.
Carolyn Mark: Nothing
Is Free
Sparsmakad och akustiskt baserad singer/songwriter som står
stadigt med fötterna i traditionell folk och country utan att
för den skull låta daterad eller omodern. Ni som gillar
Kimmie Rhodes och Laura Cantrell
kommer sannolikt att gilla detta också.
8.
Ian Parker: Where
I Belong
Storbritanniens svar på Robert Cray har gjort
sin bästa platta hittills. Gungande souldränkt blues som
är läckert producerad och arrangerad och med lysande gitarrspel
och sång från Parker som dessutom skrivit
alla låtar själv.
9.
John Doe: A
Year In The Wilderness
Alternativ rock med tydliga rootsinfluenser och ett överraskande
nyanserat framförande, vilket tillsammans med mycket bra låtmaterial
och flera bra gästartister ger ett varierat och mycket underhållande
album. Den bitterljuva duetten med Kathleen Edwards
i A Little More Time är utan tvekan
en av årets bästa låtar.
10.
Chuck Prophet: Soap And Water
Mera alternativ singer/songwriter rock, inte lika tydligt rootsinfluerad
som John Doe
och lite mera skruvat och experimentellt. Det hela landar nånstans
mellan nämnde Doe och besynnerlige kultfiguren
Johnny Dowd,
men utan att bli mindre intressant för den skull.
11.
Brandi Shearer: Close To Dark
Singer/songwriter som rör sig i samma gränsland som Norah
Jones där jazzig pop blandas med rootsinfluenser
från blues, country och folk. Har en mörk, sensuell sångstil
som även den påminner om Jones, om än
lite mindre uttrycks- och kraftfull. I alla andra avseenden är
hon bättre än sin mer kända kollega.
12.
Sarah Borges (And The Broken Singles): Diamonds
In The Dark
Oerhört varierat och underhållande album som i grunden
är hederlig gammal rock n’ roll som blandas med influenser
från bl. a. garagerock, country och blues. Innehåller
inte en tråkig eller ointressant stund.
13.
Deadstring Brothers: Silver Mountain
Gungande sydstatsrock med nästan oförskämt tydliga
referenser till Rolling Stones som kronan på
verket. Mer uppkäftigt och vasst än något som de stora
hjältarna åstadkommit på bra länge, om än
med mer bredbent jordnära inställning till musikens countryrötter
än dessa, särskilt på den andra halvan av skivan.
Drive By Truckers hade inte kunnat göra det
bättre, eller mer underhållande för den delen.
14.
Kim Richey: Chinese Boxes
Contemporary singer/songwriter av det lite mer poppiga slaget.
Luftig och lättsam produktion av smittsamt trallvänliga
låtar med välskrivna och insiktsfulla texter som rör
sig i samma trakter som Rosanne Cash, Shelby Lynne
och Shawn Colvin.
15.
Perry Keyes: The Last Ghost Train Home
Singer/songwriter från Australien som huserar i ett
gränsland mellan rotrock och heartland rock delen av genren följer
upp sitt starka debutalbum från 2005 på ett mycket bra
sätt. För dig som gillar Stephen Bruton, Tom Petty
och John Mellencamp så lär detta också
passa mycket bra.
16.
Hayward Williams: Another Sailor’s Dream
Ännu mera singer/songwriter men denna gång mer No Depression
med tydliga nickar åt folk- och countryhållet till. Sparsmakat,
lågmält och med eftertänksamma och lätt melankoliska
texter, vilket påminner mig om Bruce Robison
och Ray LaMontange.
17.
Jimmy Hall: Build Your Own Fire
Hyllningsplatta där Jimmy Hall enbart tolkar
låtar från den genialiske låtskrivaren och fantastiske
sångaren Eddie Hinton. Härlig, klassisk
rhythm and blues med gästspel från bl.a. Lou Ann
Barton, Gary Primich och Delbert McClinton
och utmärkt sång från Hall som påminner
väldeliga om nämnde McClinton.
18.
Marc Broussard: S.O.S.:
Save Our Soul
Ännu en coverplatta som denna gång innehåller gamla
soulklassiker som Harry Hippie, Love And Happiness
och Respect Yourself för att nämna
bara några. Broussard är en fantastisk
sångare som med hjälp av förnämligt komp och
produktion levererar versioner av odödliga klassiker som faktiskt
inte står långt efter originalen, vad mer kan man önska?
19.
Tom Ovans: Party Girl
Råbarkad singer/songwriter som levererar texter med svidande
satirisk och samhällskritisk udd, inte sällan med ett starkt
politisk ställningstagande, med en röst som är på
samma gång nasal och så hest skrovlig och sprucken att
den låter som en korsning av Bob Dylan och
Steve Forbert. Detta kommer i en passande skramlig
och lagom rå folkrocksförpackning som musikaliskt hamnar
nånstans mellan Steve Earle och Greg
Brown.
20.
Rosalie Deighton: 21 Days
Mera folklig singer/songwriter men denna gång åt det akustiska
vishållet till. Deighton framför sparsmakade
små livsbetraktelser med en spröd och ljus stämma
i samma anda som Linda Thompson. Det är vackert,
känslosamt, lågmält och på det hela taget tämligen
bedårande.
21.
Tommy Womack: There, I Said It
Kontemplativ singer/songwriter som levererar mogna men ofta underfundiga
och tänkvärda filosofiska betraktelser av både stora
och små upplevelser. Musikaliskt hämtas influenser gärna
från country men Womack är inte främmande
för att låta både blues och rock sätta sitt
märke i musiken. Om du gillar ovan nämnde Todd Snider
så lär du gilla det här också.
22.
The Detroit Cobras: Tied
& True
Skramliga garagerocks versioner av gamla (och mindre kända) rhythm
and blues låtar som är nästan skamligt underhållande.
Mary Ramirez fräsande sångstil tillsammans
med ett oemotståndligt smittsamt och precist lagom rått
komp gör detta till en riktig röjarplatta man bara vill
släppa loss till.
23.
Grace Potter And The Nocturnals: This Is Somewhere
På sin tredje platta har Potter tonat ner rootsinfluenserna
något för att istället ge lite mera utrymme till mer
radiovänliga arenarocks influenser åt U2
och Coldplay till. Lite pompösare och svulstigare
än tidigare men i huvudsak fortfarande solid, mustig rotrock
som är bättre än det mesta i genren, om än inte
riktigt lika bra som 2006 års Nothing But The Water.
24.
John P. Strohm: Everyday Life
Gör det själv singer/songwriter som förutom att han
skrivit alla låtar själv samt sjunger och spelar gitarr,
keyboards och percussion också har producerat. Solid gitarrdriven
rock med tydliga indieinfluenser, med lätt sentimentala och bitterljuva
texter om att mogna och växa som känns angelägna och
ärliga. För dig som gillar Kevin Salem
och Todd Thibaud.
25.
Joe Cocker: Hymn
For My Soul
Den här gamle soulräven behöver väl knappast
någon närmare introduktion, men här har han faktiskt
slagit till med vad som mycket väl kan vara hans bästa platta
i karriären. Den innehåller idel covers på kända
låtar från bl.a. Bob Dylan, Stevie Wonder, John
Fogerty och George Harrison men Cocker
lyckas med konststycket att blåsa liv i dem och göra dem
till ”sina egna” via flera förvånansvärt
vitala versioner. Och så har han ju sin fantastiska röst…
Roger
Persson - 20080302