Länge har jag väntat på detta album eftersom Danni Leigh alltsedan hennes debutalbum 29 Nights 1998 har tillhört mina absoluta favoritartister när det gäller mera traditionell honky tonk men sedan 2001 då hon släppte två skivor så har det varit tyst. När jag väntat på något så länge som det nu har blivit, närmare sex år, så tenderar mina förväntningar att skruvas upp till en nivå som det inte är helt lätt att leva upp till och det var inte utan ett visst mått av oro som jag placerade skivan i CD-spelaren.

Men det visade sig snart att all oro var helt ogrundad, för precis som vanligt så levererar Danni Leigh superbt svängig och engagerande honky tonk, som tar vid på precis samma ställe som för 6 år sen. Alla som gillar Heather Myles, Chalee Tennison eller Dwight Yoakam vet då också precis vad Danni Leigh sysslar med, countrymusik med tydliga rötter i honky tonk traditionen men som inte är rädd för att ta ut svängarna och göra det helt på sitt eget sätt utan att snegla på vad som är inne eller populärt bland storfräsarna i Nashville. Det är därför heller inte förvånande att detta album har givits ut av ett obskyrt tysk skivbolag, för rädd för att gå sin egen väg har Danni Leigh aldrig varit.

Samtliga spår på detta album har hon själv varit med och skrivit och till sin hjälp har hon haft några av den moderna countrymusikens främsta låtskrivare som Trey Bruce och Monte Warden, och inte är det sämre på musiker sidan heller då vi bland dessa hittar namn som Greg Morrow, Mark Brignardello och Glen Duncan för att nämna bara några få. Och precis som förväntat så håller både låtmaterial och musicerande absolut toppklass rakt igenom hela plattan, det finns helt enkelt inte ens en tillstymmelse till någon form av svacka någonstans under de dryga 35 minuter som musiken flödar fram ur högtalarna.

För om det är något som kännetecknar musiken så är det med den oerhörda lätthet och trovärdighet som Danni Leigh tar sig an musiken oavsett om det gäller traditionell country i I Thought Forever Was A Long, Long Time, Texas swing i Damned If I Do eller tyngre tongångar i det kraftigt bluesrocks-influerade avslutande kraftprovet Unfinished Kiss. Den sistnämnda är en tung, suggestiv låt om en närmast abstinensframkallande längtan efter en kärlek som uppenbarligen inte blivit fullständigt tillfredställd; I can hear your whispers cry out loud/echos of the love you left were hidden in that sound/and my soul has never known a longning like this/haunted by that unfinished kiss.

Hennes röst är som perfekt för denna typ av texter om den försmådda och på samma gång lite förbannade kvinnan som så många countrysånger så ofta handlar om. Men få artister förmedlar denna sinnesstämning på ett så oansträngt och naturligt sätt som Danni Leigh gör, med sin varma, sirapslena stämma, som under ytan har en precis lagom tydlig antydan av en sprucken skrovlighet som förvärvats av att ha spenderat lite för många kvällar i sällskap med billig whisky på något rökigt roadhouse. Hon antyder faktiskt själv att så också är fallet i inledande honky tonk rökaren Quarter Over You; My whiskey ways to shake these blues/An’ I’ve been on this this ole bar stool a time or two.

Mera bevis på hur väl hon förmedlar denna roll återkommer flera gånger, inte minst i ovan nämnda I Thouhgt Forever Was A Long, Long Time som på ett underhållande sarkastiskt sätt avhandlar en inte helt friktionsfri skilsmässa och i den näst intill obligatoriska countrytagningen på en klassisk powerballad om den bedragna kvinnan som skulle få t.o.m. Martina McBride grön av avund i form av Was It Worth It To You; Was it worth it to you to tell me your lies and tear my poor heart into/was it easy for you to see me break down and cry. Bland alla dessa suveräna låtar så måste jag också framhäva titelspåret, en bitterljuv, oemotståndlig historia i halvtempo (som hade prytt sin plats på vilket Dwight Yoakam album som helst) där hon kämpar med att inte erkänna för sig själv vad hon innerst inne vet trots allt är sant, ett tillstånd som de flesta av oss nog i någon form kan känna igen oss själva i; All these nights you’re somewhere else I’m killin’ time all by myself/but I know you’ll call you always do/masquerade of a fool livin’ a lie believin’ it’s true/how long can I keep up this charade.

Det har varit damernas år när det gäller countrymusik och jag måste erkänna att jag tycker att de senaste åren har varit skrala när det gäller denna genre och jag hade faktiskt börjat tvivla på om jag trodde att det fanns något mer för mig att hämta ur den. Men tack vare Sunny Sweeney, Carolyn Mark och nu alltså även Danni Leigh så har jag börjat tro på en ljus framtid för country igen. Jag har när jag skriver detta lyssnat igenom plattan ett tiotal gånger och den fortsätter bara att växa och bli starkare med varje genomlyssning och om inte det är ett tecken på ett mästerverk som har alla möjligheter att bli betraktad som en framtida klassiker så vet jag inte vad som är. Men ett litet, kanske förmätet men i alla fall uppriktigt, önskemål om något som faktiskt skulle kunna bli ännu bättre har jag trots allt. Snälla Danni, låt oss inte vänta sex år till på nästa album!

Roger Persson - 20080224