2007
CD
Hacktone Records R2 271932

Bland dem som uppskattar soulmusik och som har kännedom om lite mer än bara de allra största namnen i genren, så råder det allt som oftast en konsensus kring Arthur Alexander och den roll han spelat i soulmusikens historia. Inte nog med att han brukar anses vara en av de största soulsångarna genom tiderna, han nämns minst lika ofta också som en av genrens absolut främsta låtskrivare. Men så har också hans fenomenala kvalitéer som låtskrivare resulterat i en musikhistorisk bedrift som ger honom en unik särställning bland låtskrivare, eftersom den aldrig kommer att kunna upprepas eller överträffas av någon annan.

Men innan vi går in mer specifikt på denna bedrift så ägnar vi lite uppmärksamhet åt albumet som är föremålet för denna recension. Det är nämligen också av historiskt intresse eftersom det är en remastrad och omarbetad version av hans comeback-album Lonely Just Like Me som ursprungligen gavs ut 1993. Låtarna är desamma som på originalutgåvan men man har här ändrat spelordningen i enlighet med Alexanders egna önskemål som alltså inte tillgodosågs på originalutgåvan. Dessutom får vi som bonus en handfull vardera av några akustiska demoversioner och livespår, de sistnämnda främst från radioshowen Fresh Air från 1993 som dessutom också omfattar en mindre intervju.

Denna liveinspelning som gjordes kort efter att albumet släppts, till närmast euforiska hyllningar från amerikansk press, blev tragiskt nog den sista som Alexander gjorde. Bara veckor senare blev han sjuk och gick bort, precis som hans stora comeback-turné just hade påbörjats och därav tillägget The Final Chapter på denna utgåva, vilken därmed kan ses som en sorts epitaf för ytterligare en oerhört talangfull artist som aldrig fick den uppskattning och framgång som han förtjänade.

Men vilket avsked det är! Alexanders genialitet ligger i hans förmåga att uttrycka sig oerhört enkelt och klart samtidigt som texterna ändå framstår som både angelägna och starkt emotionellt laddade, ett sätt att skriva musik på som påminner mycket om två andra legendariska amerikanska låtskrivare, nämligen Dan Penn och Bobby Charles. Arthur Alexander både skrev och sjöng precis vad han kände och det gör att hans musik känns oerhört ärlig och jordnära. Det är musik av och för vanliga människor och som handlar om samma problem, känslor och tankar som vi alla kan känna igen oss i, levererat av Alexanders på samma gång omhuldande varma och lätt melankoliska röst som ger extra pregnans åt den ”hjärta och smärta” problematik som det ofta gäller utan att hänfalla till överdrivet smörig sentimentalism.

Rent musikaliskt har han dessutom på denna platta samlat ihop ett kanonband bestående av musiker från den yttersta amerikanska studioeliten, däribland Reggie Young och Spooner Oldham från Muschle Shoals legendariska studioband, Gene Chrisman på trummor och Mike Leach på bas (som båda spelat med bland andra Elvis Presley och Roy Orbison). Dessutom medverkar flera namnkunniga låtskrivarkollegor och musiker som Dan Penn, Gary Nicholson, Donnie Fritts och Thomas Cain, och det behöver väl därför knappast tilläggas att musicerandet är av absolut högsta klass. Det är också musiker som kommer från samma musikaliska bakgrund och traditioner som Alexander och som precis förstår sig på hur dennes smäktande, lätt countryinfluerade soul ska behandlas, musik som påminner mycket om den som vi hör från artister som Delbert McClinton och T. Graham Brown.

Dessa suveräna musiker åstadkommer här, tillsammans med Alexanders förnäma sånginsats som jag vill påstå inte står någon annan soulsångare efter, den ena enastående versionen efter den andra av odödliga, klassiska Alexander-kompositioner som If It’s Really Got To Be This Way, All The Time, Every Day I Have To Cry, Genie In The Jug och briljanta liveversioner av Anna och You Better Move On, som ju Rolling Stones gjorde känd genom sin cover. Det är kort och gott ett nära nog perfekt album, där inte en enda låt, not eller ton känns överflödig eller malplacerad på något sätt, dock med en liten reservation för den lite klena ljudkvalitén på de akustiska demoversionerna, men det är å andra sidan inget som stör musikens emotionella kraft på något sätt.

Och då har det till slut blivit dags att återknyta till den där unika, historiska bedriften som jag nämnde i början. För om du ännu inte har blivit övertygad om Arthur Alexanders storhet så ägna då några tankar åt följande fakta; Arthur Alexander är (och kommer av förklarliga skäl att förbli) den ende låtskrivare i musikhistorien som producerat låtar som såväl nämnda Rolling Stones som Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan funnit värdiga att spela in egna versioner av. Låter som en hyfsad merit för en låtskrivare att kunna ta upp i sitt CV, eller hur?

Roger Persson - 20071208