2007
CD
Yep Roc Records YEP 2141

Den gamle punkaren från X släpper nu sitt sjätte soloalbum och även om det inte råder något tvivel om vilken musikalisk tradition som John Doe kommer från, så vore det ändå grovt missvisande att bara etikettera honom som ytterligare en postpunkare som tagit med sig sina influenser till alternativrockens arena. För John Doe har verkligen inte bara nöjt sig med detta utan gått betydligt längre i sökandet efter en ny musikalisk identitet, utan att för den skull helt försaka sina musikaliska rötter.

Här hittar vi influenser från såväl country som blues och folkrock, vilket resulterar i ett album som är varierat och hela tiden intressant, men utan att bli spretigt och osammanhängande vilket ibland kan bli resultatet av att försöka blanda flera olika influenser. En av orsakerna till det goda resultatet är de utmärkta musiker som John Doe omger sig med. De mångåriga kollaboratörerna David J. Carpenter (bas) och Jamie Mohuberac (keyboards) finns precis som vanligt med, men det finns även en imponerande samling gästartister som samtliga drar sitt strå till stacken, bland dessa Dave Alvin (The Blasters) och Greg Leisz. Han har även lyckats få ett antal namnkunniga kvinnliga kollegor hjälpa till med vokala insatser i form av Jill Sobule, Aimee Mann och Kathleen Edwards som medverkar på inte mindre än tre spår.

Samtliga spår är skrivna av Doe själv och de håller hög klass rakt igenom hela albumet. Det börjar i högt tempo med en riktig skramlig rockrökare på gränsen mellan garage- och rotrock i samma friska och fräcka anda som påminner om numera kultförklarade The Del Lords i Hotel ghost, där Dave Alvin levererar ett furiöst drivande gitarrspel till en sällsam historia om en inbillad (?) älskarinna som kommer till honom om nätterna: she shows me how to reach inside & caress her skeleton…she crawls under the covers to warm her bones at my side.

Mera kraftigt gitarrdriven rotrock, men med lite olika tvister, med hårdkokta texter återfinns i även i bluesdoftande There’s a hole och rockabilly-influerade Lean out yr window, vilka visar att John Doe fortfarande kan rocka fett om han vill. Allra bäst av dessa spår är nog ändå duetten med Kathleen Edwards i The golden state som ger syrliga och ironiska exempel på hur en gammal och invand kärlek kan ta sig uttryck i rappa replikskiften mellan de båda: (han) you are the hole in my head/I am the pain in your neck…(hon) you are something i my eye/and I am the shiver down you’re spine, för att sedan tillsammans konstatera i refrängen att: we are love, we are hate/we are the feeling I get when you walk away.

Men att Doe kan rocka kommer ju knappast som en överraskning, men en smula överraskande är hur enkelt och till synes naturligt som han tar sig an mera lågmält och subtilt material. A little more time är en suverän sparsmakad countryballad om längtan tillbaka till en flydd tid, plats och flickvän, återigen med lysande vokalt stöd från Kathleen Edwards och från Greg Leisz svepande steelgitarr som bidrar till den korrekta vemodiga stämningen. Doe’s mörka och djupa baritonröst visar sig dessutom passa alldeles utmärkt till att framföra de countryinfluerade låtarna. Hela albumet avslutas med tre långsamma och lågmälda spår i samma anda med tydliga country och americanainfluenser som på samma effektiva sätt leds av Doe’s naturligt uttrycksfulla röst och Greg Leisz steelgitarr, där den mörka historien om The meanest man in the world för tankarna till Johnny Cash och Rick Rubins framgångsrika samarbete och är en av albumets absoluta höjdpunkter.

Det här är inget album som imponerar direkt vid första genomlyssningen, men ge det lite tid och det kommer att växa efterhand till något riktigt storslaget. Doe har utvecklats till en artist och låtskrivare av rang som rör sig obekymrat mellan olika musikaliska stilar och som skriver texter som ofta är vassa och fräcka, men som också alltid är personliga och angelägna, vilket den avslutande Grain of salt, en mäktig ballad, laddad med melankoli no depression stil a la Son Volt, bara är ett av många exempel på. Det är en naken och ärlig berättelse om att försöka vinna över tvivel och oro för att nå den stora kärleken: that grain of salt you talk about, gets bigger and bigger each day/it’s making a pearl inside my heart by layers and layers of tears/I give you this pearl to save our hearts, to keep it from bursting of vain.

Den är, precis som hela albumet, en imponerande prestation av John Doe som förtjänar att tas på största allvar. Det är dock en prestation som kräver rejält med både tålamod och uppmärksamhet från lyssnaren för att kunna fullt ut uppskattas för alla sina goda kvalitéer, vilket inte kan nog poängteras. Men den som offrar tillräckligt med tålamod och uppmärksamhet kommer att rikligen belönas med ett kraftfullt musikaliskt verk, precis som den mindre offervillige förmodligen kommer att undra vad det är som är så fantastiskt. För när allt kommer omkring så gäller i detta sammanhang, såväl som så ofta annars i livet, att man blir belönad efter insats, precis som John Doe själv torrt konstaterar i Unforgiven: we all get what we deserve…unfortunately.

Roger Persson - 20070710