|
||
|
 |
|
 |
||
| Det har blivit många coveralbum de senaste månaderna så det är väl lika bra att slå till med ytterligare ett när vi ändå är i farten. Detta är Louisianasonen Marc Broussards tredje album, trots att han endast är 25 år gammal, vilket betyder att alla spår (utom det sista som han själv har skrivit) består av låtar som är äldre, och oftast betydligt äldre, än vad han själv är. För det han tar sig an här är, precis som titeln antyder, en samling soulklassiker från bland andra Stevie Wonder, Marvin Gaye, Al Green och Otis Redding från den tid då det verkligen begav sig, vilket i soulsammanhang betyder 60- och 70-talet. Broussard har, tillsammans med multiinstrumentalisten och producenten Calvin Turner, valt en väg som definitivt inte är självklar och som i mindre skickliga händer skulle kunna vara en direkt karriärdödare, då de istället för att fräscha upp och arrangera om den gamla låtskatt som de tar sig an har valt att göra versioner som är väldigt snarlika originalen. Ja, man skulle till och med nästan kunna påstå att de försöker återskapa musiken snarare än att göra om den, vilket är en mycket vågad och riskabel väg att gå då det sannerligen inte är lätt att försöka jämföra sig med några av de största soullegenderna genom tiderna så explicit som de härmed i princip frivilligt utsätter sig för. Dock kan direkt konstateras att det gamla klassiska soulsoundet är nästan overkligt bra återskapat, det vilar en genuin Motown- och Stax-känsla över hela albumet som omgående placerar lyssnaren i helt rätt sinnesstämning för att drömma sig tillbaka till soulens glansdagar. Produktionen och musicerandet är alltså av absolut högsta karat och står sig gott i jämförelse med originalen vilket är en bedrift i sig själv som är beundransvärd. Men vad vore soul utan en kraftfull och inlevelserik röst, och hur klarar unge Broussard jämförelsen med några av soulens, ja rent av musikhistoriens, största sångare? Med glans, visar det sig. Han har en röst som är på en gång omfångsrik och kraftfull samtidigt som han anpassar den tillsynes utan problem till musiken. Det går att spåra ekon av såväl Al Green, Joe Tex och Stevie Wonder som Delbert McClinton, Eddie Hinton och Robert Cray, en varm, mjuk stämma som närmast smeker fram orden på ett omhuldande ömt sätt. Trots att låtarna som sagt oftast är intimt förknippade med några av de främsta soulsångarna genom tiderna, låter sig Broussard inte bekymras utan ger sig istället totalt hän i tolkningar som mera framstår som ett homage till alla de stora han låter sig inspireras av. Den inledande versionen av Stevie Wonders You Met Your Match är ett lysande exempel, sällan har väl någon annan sångare lyckats fånga essensen i Wonders röst och framförande på ett bättre sätt, helt enkelt bara genom att låta mer som Wonder själv än någon annan undertecknad har hört utan att för den skull framstå som en andra gradens imitatör. Istället inträffar det oväntade att Broussard kommer stärkt ut ur jämförelsen, och när nivån väl är satt så fortsätter han bara att imponera rakt igenom hela albumet. Al Greens Love And Happiness och Marvin Gayes Inner City Blues är andra klassiska låtar som avhandlas med samma smittsamma och vördnadsfulla entusiasm som gör det omöjligt för lyssnaren att inte ryckas med och stampa takten, och av bara farten lyckas han dessutom med konststycket att revitalisera en så uttjatad och misshandlad slagdänga som The Staple Singers’ Respect Yourself, vilket jag knappt trodde var möjligt. Inte heller blir man besviken när det gäller soulsångarens adelsmärke, dvs. balladerna, utan istället imponerar han om möjligt nästan ännu mer här, Bobby Womacks Harry Hippie och Blood, Sweat & Tears I Love You More Than You’ll Ever Know är bara ytterligare bevis på vilken suveränt kraftfull och känsloladdad soulsångare som Broussard sin unga ålder till trots är. Det enda lilla smolket i vad som annars är en överfull glädjebägare är väl egentligen det som alla dylika coverprojekt ofrånkomligen drabbas av, nämligen jämförelsen med originalversioner som det är snudd på omöjligt att mäta sig med. Och visst, om man vill dra jämförelsen till sin spets så ska det väl erkännas att de även i detta fall allt som oftast är något bättre. Men det är för mig att missa poängen med detta album, för den är istället att detta utan tvekan är det bästa samlade försök som jag har hört och Broussards versioner är i alla andra avseende suverän musik som är suveränt framförd och därmed basta! Sen får alla reaktionära purister och tråkmånsar till musiktyckare (av vilka det enligt undertecknad finns alldeles för många), såväl professionella som amatörer, som inte vill eller kan inse det tycka va fan de vill… Roger Persson - 20071020 |
||
Marc
Broussard: