2007
CD
Ruf Records RUF 1120

Brittisk rock och singer/songwriter har varit på stark frammarsch det senaste decenniet och här kommer ytterligare ett bevis på just detta. Where I Belong är Ian Parkers tredje album sedan debuten 2003 (om man inte räknar kollaborationen från 2006 med brittiska bluesrocks-kollegan Aynsley Lister och finska stjärnskottet Erja Lyytinen) och han fortsätter på den tidigare inslagna vägen med samma lätt tillbakalutade, coola bluesrock som tidigare.

För när nämnde Lister hämtar inspiration från främst Stevie Ray Vaughan så är det snarare Robert Cray och B.B. King som gäller för Parker. Det är gungande, svajande blues med tydliga influenser från främst soul, som bland annat tar sig uttryck i en frekvent använd och mycket musikaliskt välgörande blåssektion som tillsammans med en i bakgrunden ständigt pumpande Hammond skänker musiken en härligt varm och ombonad inramning, och, i betydligt mindre utsträckning, från rock men även de finns där i bakgrunden. Med sig i studion har han haft sitt ordinarie band och det märks att det är ett väl samspelt gäng, musiken sitter som en smäck och det är riktigt tajt från början till slut utan att slå över i trist och överdriven teknisk ekvilibrism.

Som grädde på moset så får vi Parkers briljanta gitarrspel för han är en mycket vass gitarrist som vet hur ska få ut det mesta ur sin telecaster (vad annars!) utan att förfalla till narcissistiska orgier i solomasturbationer. Det är musiken som helhet som hela tiden står i fokus och där solona fungerar som synnerligen effektiva känslo- och stämningsförstärkare, precis som i all riktigt bra blues. Dessutom förfogar han över en riktigt hygglig röst som har en väl avvägd blandning av värme och mera gutturalt bluesbrölande urkraft, och även här blir parallellen till Robert Cray uppenbar.

Men det finns sannerligen andra kvalitéer hos Parker också, han är nämligen en låtskrivare av rang också. Samtliga 11 spår på detta timmeslånga album är original skriva av Parker själv och det visar att han nu nått en mognad som låtskrivare som han tidigare inte helt har haft. Genomgående håller låtmaterialet högre kvalitet än på tidigare alster och det gäller också texterna som känns mer angelägna och mindre ansträngda än vad de gjort förut.

Redan i inledande titelspåret slås tonen an, där han begrundar svårigheterna att finna sin (musikaliska?) plats i livet, men redan i efterföljande Your Love Is My Home, så ger han precis som titeln antyder sig själv svar på tal: Ain’t no sense in asking questions when the answers can’t be found... your love is my home and it’s here that I belong. Och så fortsätter det plattan igenom, hopp blandas med tvivel och ångest men hela tiden känns det uppriktigt, precis som om Parker hämtar sin inspiration från sitt eget liv.

Det finns egentligen inga svaga spår här, utan låtmaterialet håller en riktigt hög kvalitet rakt igenom hela plattan. Lite extra utmärker sig dock (förutom ovannämnda spår) Love So Cold som får mig att tänka på Tinsley Ellis i dennes mer lågmälda utspel, en släpande effektiv bluesballad om ångest och frustration över ett kraschat förhållande: How come I needed you so/I don't think I even want to know/How it is you came to be/My saving grace and then my misery, där Parker också ger oss prov på sitt fenomenala gitarrspel i ett precist avvägt solo. Även Told My Girl To Go Away sticker ut från mängden, en mäktig och värdig avslutning på plattan som återigen finner Parker i rollen som tvivlaren som undrar om han handlat rätt: Do I have love within my heart?/I asked myself a thousand times/But it turns out I'm not so wise.

Det är dock uppenbart att när det gäller sin musikaliska roll så behöver han i alla fall inte tvivla längre för den har han utan tvekan funnit. Och i och med att han funnit denna så har han samtidigt också lyckats åstadkomma ett av 2007 års bästa album.

Roger Persson - 20080112