2007
CD
Rough Trade Records RTRADCD356

Detroit Cobras, som precis som namnet antyder är från Detroit, är något så ovanligt som ett coverband, de skriver ingen egen musik utan gör bara egna versioner av andras musik. Men de har dock valt en lite annorlunda väg, för när de flesta andra coverband väljer ut de mest kända och största hitsen så har ”Kobrorna” valt att leta efter ”glömda” klassiker från botten av rhythm & blues-historiens djupaste skattkistor. Nya och femte albumet Tied & True följer även detta samma mall som tidigare, lyssnaren bjuds på 13 gamla goda rhythm & blues- låtar av namn som James Brown, Jerry Ragovoy (som ju jobbat med bland andra soullegenden Howard Tate) och Malcolm Rebennack för att nämna bara några av dem som fått bidra med musiken.

Men det handlar dock inte om någon traditionell rhythm & blues på något sätt, det är inte ”Kobrornas” stil utan de kan istället beskrivas som ett garagerockband som gör skramlande och skrålande versioner av de gamla låtar de tar sig an. På detta nya album slår de dock an en något mer sansad ton än tidigare, men så har det också funnits en tydlig målsättning att, åtminstone till viss del, försöka återskapa det klassiska soundet från Phil Spectors glansdagar på 60-talet.

Detta har man också lyckats alldeles utmärkt med, det vilar en autentisk 60-tals atmosfär med Phil Spectors patenterad ”wall of sound” ljudfilosofi över hela albumet, vilket visar sig passa ”Kobrorna” nästa lite oväntat bra. När de skruvar ner frenesin en smula visar det sig att det ligger en massa kunnande och själfull respekt för såväl låtmaterialet som tidseran och soundet som återskapas. Men även om som sagt det är lite mindre frenetiskt än brukligt så är det fortfarande bra bett i elgitarrerna och god tyngd i rytmsektionen, för det är fortfarande så att detta primärt är rockmusik och inget annat, den som vill ha mera traditionell soulinfluerad rhythm & blues får leta någon annanstans.

Även Mary Ramirez, som förutom att vara leadvokalist även får ses som bandledaren i egenskap av hon är den enda konstanten i gruppen under de 12 år som de funnits, visar sig må riktigt bra av att tempo och intensitet skruvas ner något snäpp. Hon äger en lite mörk och varm röst som passar materialet alldeles utmärkt, lite som en mera kraftfull version av Cat Power, och som ger en god och inlevelsefull tolkning av låtmaterialet. Och om det är något som ”Kobrorna” gör riktigt bra så är det att välja låtar, det finns inte en enda katt bland dessa hermeliner utan det är högkvalitativt rakt igenom alla 13 spåren. Men några spår som höjer sig lite extra finns ändå, Leave my kitten alone har ett oemotståndligt rått rockabilly-influerat driv (a la Mystery Train) och sydstatsgunget i James Browns If you don’t think svänger nåt alldeles grymt, precis som den mera rättframma garagerockiga As long as I have you. Även de spår där de poppiga 60-talsinfluenserna är som allra tydligast, som i It’s my delight, vilken låter som något direkt från något greatest hits-album med Shangri- Las (ni vet dem med Leader of the pack) och i Try love vilket är det närmaste en ballad vi kommer på den här plattan, tillhör höjdpunkterna.

Det här är ingen omvälvande platta på något sätt och kommer knappast att betraktas som någon klassiker, men det har säkert inte varit avsikten heller. Det är däremot en riktigt underhållande liten bagatell, en välkommen och annorlunda diversion som man blir på gott humör av att lyssna på och som funkar utmärkt som stämningshöjare på festen också. Vem kunde ana att Phil Spector-influerade garagerocksversioner av gamla rhythm & blues godingar kunde vara så underhållande? Men egentligen så är det inte alls konstigt för precis som Baloo i Djungelboken konstaterade: ”det svänger ju”, även om det i det här fallet råkar handla om ”Kobror” istället för en björn.

Roger Persson - 20070607