När Lucinda Williams nu släpper sitt åttonde studioalbum och har närmare 30 år som artist bakom sig så har hon också äntligen börjat få en kommersiell framgång och uppskattning som i någon mån motsvarar den som hon under nästan hela sin karriär har fått av kritiker och andra musikkollegor. Och jag ska erkänna direkt att jag tillhör den skara av beundrare som tycker att det inte bara är på tiden utan att det knappast finns någon annan låtskrivare och musiker idag som är mer förtjänt av det heller.

Hennes nya album är som vanligt en briljant uppvisning i både låtskrivande och musicerande och precis som det varit brukligt på de tre senast föregående albumen är det en mörk, ruvande och i stora stycken tungsint släpande gitarrdriven rotrock som står på menyn. I sedvanlig perfektionistisk anda omger hon sig med gräddan av amerikanska studiomusiker med Bill Frisell, Jim Keltner, Doug Pettibone, Rob Burger och Tony Garnier i spetsen. Det behöver väl därför knappast nämnas att musicerandet är av absolut yppersta klass och utan omsvep anpassar sig till och låter Williams låtar spela huvudrollen.

Och även detta är naturligtvis precis som sig bör, det finns utan tvekan täckning för de uttalanden som utpekar Lucinda Williams som Amerikas bästa nu levande låtskrivare och detta album är bara ytterligare bevis för detta. Låtmaterialet rör sig i bekanta territorier med texter om brustna och dysfunktionella förhållanden, nyvunnen kärlek och inte minst förlust och saknad av nära och kära. En av de stora inspirationskällorna för Williams inför detta album var hennes mors bortgång, vilken avhandlas naket och brutalt uppriktigt i Mama you sweet: Ocean becomes tears that ebb and flow/Over the lines in my face and the pain in my soul.

Det är kraftfullt och mäktigt känsloladdat även med Williams mått mätt, med en grad av emotionellt självutlämnande som känns som något av det mest personliga som hon någonsin har åstadkommit och är utan tvekan en av albumets absoluta höjdpunkter. Men det finns flera lysande låtar, vidare kontemplation över moderns död återfinnes i Fancy funeral, medan Unsuffer me bjuder på en desperat vädjan om absolution som antar en närmast konfessionell ton: Unlock my love and set me free… unsuffer me take away the pain/unbruise, unbloody wash away the stain… Come into my world of loneliness/and wickedness and bitterness.

Den emotionella kräftgången fortsätter vidare i menings- och hopplösa förhållanden i Rescue och Wrap my head around that, vilket leder fram till slutsatsen att låtskrivandet till detta album till stor del utgör en sorts kathartisk process, vilket tycks mig bekräftas i Words: My words are strong and they don’t make me sick/they still remain my only companion/loyal and true to the very end. Detta känsloladdade sökande efter själslig rening förstärks av det släpande, spruckna rossel som utgör hennes röst. Denna tränger sakta men obevekligt in under huden på lyssnaren och genererar ett framförande laddat med angelägenhet och äkta inlevelse som gör det omöjligt att värja sig mot kraften i texternas explicita emotionella innehåll.

Men det är inte bara mörker och elände hela vägen, vilket påvisas av humorn i den ironiska Come on, vilken Williams själv beskriver som en kvinnlig parodi på en typisk ”kukrocks” sång; All you do is talk the talk/you can’t back it up with your walk/you can’t light my fire so fuck off/you didn’t even make me, come on! och i de utopiska men underfundiga och underhållande filosofiska funderingarna i What if: If dogs became kings and the Pope chewed gum/and hobos had wings and God was a bum.

Som avrundning på hela anrättningen så bjuds även på en handfull hoppfulla nummer, om förmågan att gå vidare som i Learning how to live eller att trots allt fortfarande kunna bry sig om en före detta i inledande Are you alright. Albumet avslutas också i positiva tongångar i form av titelspåret West, där miljöombyte utgör grunden för förhoppningar om en ljusnande framtid. Det är en värdig och passande avslutning på en remarkabel musikalisk upplevelse där både artist och lyssnare kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan skratt och sorg, en uppvisning i artisteri och framförallt i låtskrivandets ädla konst som kan mäta sig med vad och vem som helst i modern musikhistoria.

Vid en ålder av drygt femtio år står Lucinda Williams på den absoluta toppen av sin förmåga, vilket betyder att West är hennes bästa album hittills och därmed en självklar klassiker, utan tvekan också ett av 2000-talets absolut bästa album så här långt. Det betyder också att hon befäster sin position som den kanske främste utmanaren till titeln ”Amerikas bäste nu levande låtskrivare”. Så Bob, Bruce, Neil och alla andra eventuella pretendenter till denna titel, vanten är kastad. Och om ni vill anta den här utmaningen så får ni tamejfan anstränga er riktigt ordentligt för att klara av den. Alla vi andra som nöjer oss med att lyssna är bara att gratulera. Välkomna till 2007 års bästa album så här långt.

Roger Persson - 20070429