Redan titeln på LaVettes senaste album antyder att det här är något speciellt, om inte annat så åtminstone för henne själv. Den syftar till det faktum att detta album är inspelad i samma studio som albumet Child Of The Seventies spelades in i 35 år tidigare, vilket var tänkt att bli hennes stora genombrott, ingen mindre än Muscle Shoals legendariska Fame Studios. Och precis som alldeles för många andra talangfulla artister så blev LaVette ett offer för oansvarig och kortsiktig skivbolagspolitik, vilket resulterade i att Child Of The Seventies förpassades till att samla damm på en hylla i skivbolagets lager istället för att ges ut. Detta skedde först 2005 när retrospecialisterna på Rhino lyckades ge ut det mer än trettio år efter att det spelades in.

Så det är lätt att förstå att detta nya album väcker till liv många känslor hos LaVette men hon har utan tvekan lyckats använda dessa känslor till sin fördel, för detta är ett av de mest frustande och vitala rhythm & blues album jag har hört på senare år. Detta måste till viss del tillskrivas skivbolagsdirektören Andy Kaulkin som kom på den på inget sätt självklara idén att låta de röjiga sydstatsrockarna i Drive By Truckers backa upp LaVette. Detta skulle dock visa sig vara ett tvättäkta genidrag.

LaVette har alltid varit ett riktig ”powerhouse” till sångerska som går på någon slags rå, själfull urkraft, en kvinnlig variant på Solomon Burke eller Eddie Hinton, en röst fylld av blod, svett och tårar och en obändig vilja att försöka vrida ut varje uns av den emotionella laddning som den musik hon förmedlar innehåller. Bakom denna musikaliska naturkraft målar Drive By Truckers upp en återhållet rå och precist lagom taggig, ofta gitarrdriven bakgrund som kompletterats med Muscle Shoals veteranen Spooner Oldhams ruvande Wurlitzer-toner som är kronan på verket i den ångande, mörka men mustiga ljudbild som producenttrion LaVette, David Barbe (som förutom att han flera gånger jobbat med just Drive By Truckers även har jobbat med Son Volt och Kelly Hogan) och chefs-truckern själv, Patterson Hood, tillsammans har skapat.

Dessutom gästspelar Pattersons far David Hood, numera delägare i Muscle Shoals men en gång i tiden bassist i dess kultförklarade studioband The Swampers tillsammans med bland andra tidigare nämnde Oldham, på några spår. Detta känns dock som ytterligare ett i sammanhanget naturligt steg i en medveten och väl genomtänkt strategi för återskapandet av en genuin rhythm & blues känsla som mynnar ut i ett antal väl valda låtar. För detta är ett album som med endast ett undantag består av covers, men dessa är som sagt mycket välvalda om än inte alltid helt självklara.

Inledningen är dock helt logisk, en härligt gungande version av Eddie Hintons kraftigt bluesdoftande I Still Want To Be Your Baby (ursprungligen I Still Want To Be Your Man) som sätter ner foten tungt och tar ut riktningen för resten av albumet som präglas av samma tunga bluesgung i grunden. Detta gäller oavsett om det avser det lugnare materialet som den sparsmakade men suveräna versionen av Willie Nelsons Somebody Pick Up My Pieces där man dessutom låtit sig inspireras av originalets countryursprung och låter ett svepande steelgitarrspel från John Neff leda musiken, eller mera tempostark och riffdriven rhythm & blues som i John Hiatts The Last Time.

Ett låtval som däremot överraskar är Elton Johns och Bernie Taupins Talking Old Soldiers men det är minst lika genialt som det är överraskande. Kompad som den är endast av veteranerna David Hood på bas och Spooner Oldham på piano samt en denna gång mera flyktig steel från John Neff utgör det en stämningsfull bakgrund som lyfter fram LaVettes kraftfulla, känsloladdade framförande som i relief i all sin grandiositet när hon blottar hela sitt emotionella register i beskrivningen av kampen mot den sorg, saknad och övergivenhet som sången handlar om. Mera prov på hennes suveräna själfullhet får vi i albumets enda nyskrivna låt (av LaVette och Patterson Hood), en rykande bluesrock där titeln väl borde räcka som förklaring till LaVettes svavelosande framförande; Before The Money Came (The Battle Of Bettye LaVette).

Alla spår håller en rakt igenom förbluffande hög kvalitet men jag måste även nämna min personliga favorit, en suggestivt pumpande version av Frankie Millers Jealousy som smyger sig på lyssnaren på ett sätt som får mitt nackhår att resa sig när LaVette med en närmast outhärdlig realism värker fram den inneboende smärtan i den kraftfulla texten; Jealousy, it’s as thick as mud/it’s in your brain, it’ll get in your blood.

Detta är utan tvekan ett mästerverk, en remarkabel tour de force av en av rhythm & blues historiens största sångerskor genom tiderna, vilket detta album fastslår med all önskvärd tydlighet ifall det nu fanns någon som tvivlade på detta. Det är också helt utan någon som helst tvekan 2007 års bästa album. Räkna också med att det här albumet kommer att finnas med i toppen när det nya millenniets första decennium ska summeras, för det här är nämligen enligt mitt förmenande inget annat än en framtida klassiker som ingen seriös musikälskare bör vara utan.

Roger Persson - 20080215