Mindre än en vecka efter Lucinda Williams dyker ytterligare en av Nordamerikas absolut bästa låtskrivare upp för en konsert, nämligen John Hiatt. Men precis som förra gången han var här hösten 2005 så var han helt solo med bara en gitarr som ackompanjemang. Men detta framförande har visat sig passa Hiatt alldeles utmärkt, det låter hans låtar stå i centrum för uppmärksamheten och med den rika låtskatt han har att ösa ur så funkar det riktigt bra. Det visar sig dessutom att han är en alldeles utmärkt sångare med kvalitéer som inte alltid kommer till sin rätt i studion men live har han inga som helst problem med att visa hur brett hans register egentligen är, han växlar helt obehindrat mellan tonarter och mellan lågmälda och kraftfulla känsloyttringar.

Dessutom visar han denna kväll en kvalité som inte tidigare varit uppenbar, nämligen att han ju också är en riktigt vass gitarrist och han river av det ena solot efter det andra i en euforisk spelglädje som präglar hela spelningen från början till slut. För detta är en suverän uppvisning i livespelandets ädla konst, kanske den bästa jag sett på KB överhuvudtaget. Det tar inte många takter innan det upprättas en härlig atmosfär mellan Hiatt och publiken, som med sina översvallande hyllningar får honom att formligen sprudla av spelglädje från de första till sista takten av denna spelning.

Fantastiska versioner, både elektriska och akustiska, ges av såväl nya favoriter som The Tiki Bar Is Open (som gör sig mycket bättre som akustisk liveversion än på skiva), Thunderbird, Master Of Disaster och Crossing Muddy Waters, och gamla klassiker som Drive South, Slow Turning, I’ll Never Get Over You, Lipstick Sunset och en närmast hysteriskt frustande och vital version av Your Dad Did som nog är konsertens höjdpunkt, åtminstone fram till extranumren. Och mitt i konserten börjar han spontant spela på begäran, bland annat en fullkomligt lysande version av Paper Thin.

Det är på det hela taget en sån där härlig upplevelse som en riktigt bra konsert kan ge, när allt runt omkring blir fullständigt oviktigt och publik och artist förenas i ett ömsesidigt emotionellt utbyte som jag bara kan beskriva som magisk, så bra är det. Och just när man tror att det inte kan bli bättre kommer han in på scenen igen för extranumren som avslutar konserten och det visar sig att han sparat det bästa till sist, tre riktigt klassiska Hiatt kompositioner i form av Have A Little Faith In Me, Tennessee Plates och Riding With The King så återstår bara en möjlig slutsats; detta är en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett och det är bara att lyfta på alla hattar som står att finna för en enastående artist och ett enastående framträdande och tacka för den enastående underhållning som det bjöds på under dessa dryga två magiska timmar en sen novemberkväll i Malmö.

Roger Persson - 20071116

Lucinda Williams – Live på Kulturbolaget 4/11 -07

Närmare en timme för sent intar hon scenen med den, också enligt hennes eget förmenande, usla ursäkten att hon inte lyckades komma av bussen. Sannolikt var detta ett försök till humor för att lätta lite på den smått irriterande stämning som börjat sprida sig i lokalen i väntan på stjärnan, vilket dock bara var halvlyckat. Nåväl, när musiken väl började så tänkte man mindre på detta, men tyvärr tog det ett tag innan man kunde börja njuta av musiken för ljudkvalitén var i början på konserten inget annat än bedrövlig, alldeles för högt och det var mest distorsion och skärande oljud som kom ut ur högtalarna.

Även detta löste sig dock efter ett tag och man kunde på allvar börja koncentrera sig på musiken. Med sig hade hon ett riktigt tight band med suveräne gitarristen Doug Pettibone i spetsen och Lucinda själv koncentrerade sig på sången, och hon bevisade att hon är en underskattad sångerska. Det finns rejält med resurser i lungorna och visst fan kan hon pricka och hålla en ton när hon så önskar, det är inte bara ett rossligt kraxande som en del kritiker vill påstå. Urvalet av låtar koncentrerade sig på de senaste plattorna och liveversionerna lät ofta oerhört lika albumversionerna, vilket är menat som en stor eloge till kompbandet, men som kryddades med lite extra känsla och jävlarannama tack vare Pettibones superba gitarrspel och lekfulla solon. Allra bäst blev det när de drog upp tempot i rykande versioner av Joy och Come On och alldeles särskilt i Real Live Bleeding Fingers And Broken Guitar Strings, där Pettibone levererade ett av de mer svettiga gitarrsolon jag hört överhuvudtaget.

Men Williams visade också prov på att det mer subtila materialet funkar bra live med inlevelsefulla tolkningar av bland annat Are You Alright och Learning How To Live. Det enda som egentligen går att klaga på när det gäller framförandet var att hon kunde blandat låtmaterialet lite mer, som det var nu så började konserten med nästan uteslutande lugna låtar och sedan avslutades med nästan uteslutande röjarlåtar, det tog liksom lite tid för konserten att riktigt komma igång och lyfta. Totalt sett måste jag dock konstateras att både jag själv och de flesta andra på KB denna nära nog fullsatta kväll var klart nöjda och jag ser med tillförsikt fram till hennes nästa besök och om hon då dessutom får med sig en lite vettigare ljudtekniker så kan det bli riktigt, riktigt bra. Förutsättningarna finns sannerligen.

Roger Persson – 20071116