|
Jag
måste väl börja med att konstatera att jag aldrig
varit någon större fan av Joe Cocker.
Visst har jag genom åren lyssnat igenom otaliga av hans
plattor men ingen av dessa har egentligen lämnat något
bestående intryck. Så det var med en relativt stor
spänning jag tog mig att försöka formulera mina
tankar kring detta – hans senaste album.
Initialt
levererar plattan ett ganska skönt souligt sound. Det är
homogent och instrumenten smälter ihop till en trivsam
massa men ska man ha fullt utbyte vill det till att man anstränger
sig lite grand. Jag hittar nämligen inga speciellt utmärkande
eller medryckande melodislingor som sätter sig direkt i
medvetandet och för att göra plattan full rättvisa
hävdar jag bestämt att man nödgas till aktivt
lyssnande. Lite av kvalitén ligger i de små detaljerna,
instrumenten som ligger sparsamt i bakgrunden och de subtila
klangerna dessa skapar.
Det
är inte svårt att se en inre bild av Joe
Cocker när man lyssnar på plattan, faktum
är att jag finner det ganska svårt att ignorera denna
föreställning och det är kanske på gott
och ont. Hans ticks ligger honom lite i fatet, samtidigt har
han en sanslös inlevelse i några av spåren.
Personligen fastnar jag framförallt för den lågmälda
Don’t Give Up On Me, men även
titelspåret Hymn 4 My Soul,
som kanske är plattans mest medryckande låt, vittnar
om inlevelse.
Tyvärr
innebär denna inlevelse också ett närmast karikatyrmässigt
framträdande av Creedence Clearwater Revivals
gamla Long As I Can See The Light.
Det är svårt att ta versionen av denna, för
undertecknad, älskade låten på riktigt allvar.
Joe Cocker tar i så han borde bli både
gul och blå och lyckas bara med göra sig själv
till åtlöje. Fast i ärlighetens namn är
det ju ett övergående problem och redan i nästa
låt Just Pass It On har han
sansat sig till en kontrollerad nivå igen. Detta är
förresten en ganska skön låt som andas rejält
med Reggaeinfluenser.
Men
trots att i stort sett samtliga spår har ett ganska skönt
sound över sig och att man kommer på sig själv
med att sitta och smådigga dem blir det tyvärr ganska
tjatigt i slutändan. Jag är egentligen ingen större
beundrare av den ljudfilosofi som präglar, framförallt
andra halvan av plattan, där instrumenten är så
isolerade från varandra i stereoperspektivet, att de inte
längre bildar en enhet. Det är helt enkelt alldeles
för välproducerat och tillrättalagt för
min smak och detta tar utifrån min synvinkel tyvärr
bort en del av energin från spelglädjen.
Jag
menar att det finns en uppenbar fara att man omedvetet väljer
att lyssna in sig på arrangemang och ljudkvalité
istället för det som egentligen borde betyda något,
nämligen musiken och sådana problem är ju aldrig
bra att brottas med.
Tommy
Söderberg - 20070921
|
Jag
ska direkt börja med att erkänna att jag alltid (nåja,
väldigt länge i alla fall) varit en stor fan av Joe
Cocker, men jag är också den första
att erkänna att hans röst är väldigt speciell
och jag har full förståelse för dem som har
svårt för honom. Jag antar att för en artist
som honom finns det sannolikt inget mellanläge, antingen
är man helt såld på hans speciella röst
eller så gillar man den inte alls. Men som långvarig
fan så har jag också ständigt blivit påmind
om hans stora problem, nämligen den till synes allestädes
närvarande oförmågan att åstadkomma ett
riktigt bra album. Hela hans 80- och 90-tals produktion präglas
nämligen i stort sett av samma problem, album med en handfull
bra låtar och i övrigt habilt men tyvärr i stor
utsträckning rent utfyllnadsmaterial.
Men
så plötsligt efter millennieskiftet hände något,
plötsligt började albumen både låta angelägnare
och innehålla förbättrat låtmaterial,
en lika oväntad som välkommen vitalisering verkar
ha ägt rum av någon anledning. Hymn For
My Soul är hans tredje album efter millennieskiftet
och här tar han för första gången, mig
veterligt i alla fall, steget fullt ut och gör ett ”riktigt”
coveralbum, med vilket jag menar att han bara gör egna
versioner av gamla och ofta kända låtar. Det finns
alltså inget anpassat och nyskrivet material direkt för
herr Cocker som annars har varit den vanliga
arbetsgången under flera decennier, även om det ofta
slunkit med någon enstaka cover här och var (hans
version av INXS gamla monsterhit Never
Tear Us Apart från 2002 års album
Respect Yourself är helt briljant
och minst lika bra som originalet).
Men
här är det som sagt mer eller mindre kända alster
från mestadels stora och kända låtskrivare.
Inleder gör en rhythm and blues inspirerad version av Stevie
Wonders You Haven’t Done Nothin’,
en lättsam och charmerande version som det är lätt
att tycka om. Annars är det de mera stillsamma låtarna
och balladerna som gör störst intryck. Don’t
Give Up On Me är
en traditionell och mycket effektiv soulballad från legendariska
soulmästarna Hoy Lindsey, Dan
Penn och Carson Whitsett som passar
Cockers skrovliga och rossliga stämma
som hand i handske, och George Harrisons vemodiga
Beware Of Darkness tillhör också
höjdpunkterna. Av de lite mera tempostarka numren måste
Percy Mayfields Rivers Invitation
nämnas, en härligt svängig och medryckande blues,
liksom avslutande Andy Fairweather-Lows titelspår
som ser till att albumet avslutas i samma lättsamma och
positiva soulpopanda som det inleddes med. Men allra bäst
är nog ändå de sparsmakade men emotionellt laddade
balladversionerna av Bob Dylans Ring
Them Bells och John Fogertys
Long As I Can See The Light, där
Cocker imponerar nåt alldeles oerhört
i särskilt den sistnämnda låten som jag faktiskt
håller som klart bättre än Creedence
lite träiga originalversion.
När
vi också lägger till det faktum att musicerandet,
precis som vanligt när det gäller Joe Cocker,
är av absolut yttersta klass med äss som Benmont
Tench, Greg Leisz, Jim Keltner
och Ethan Johns (som för övrigt också
har producerat och gjort det riktigt bra precis som han på
senare år också gjort för bl.a. Jayhawks
och Counting Crows) bland de medverkande musikerna,
så kan till slut konstateras att alla dessa goda ingredienser
har resulterat i vad som mycket väl kan vara Joe
Cockers bästa album så här i hans karriärs
elfte timme. Jag kan i ljuset av detta inte låta bli att
tycka att det känns som en både rättmätig
och efterlängtad belöning för lång och
trogen tjänst för ett gammalt fan som jag själv.
Och fan vet om inte Joe själv håller
med också när han i avslutande Hymn For
My Soul släpper ifrån sig ett ”Yeah”
som känns som en rent spontan glädjeyttring över
ett väl förrättat värv. Äntligen har
karln lyckats åstadkomma det album som jag alltid har
trott och hoppats att han skulle vara mäktig. Hur är
det man säger; ”den som väntar på något
gott…”.
Roger
Persson - 20070921
|
Joe
Cocker :