Flera Minirecensioner: (2007) (2008) (2009) (2010)

 

Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005
När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Reef – Glow – 1997
Jag vet inte riktigt hur man ska rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar åtminstone vara väldigt imponerad av Mick Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.

5/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009
Hammerfall är ju ett band som på något sätt bibehåller den gamla traditionen av, låt oss saga “äkta” heavy metal. Gränsdragningar är svåra men det här ligger väl mer åt power metal kanske. Jag är inte bekant med hela deras katalog men det är åtminstone en bra beskrivning för den här skivan. Texterna är klyschiga, men de är det med charm och de är det med glimten i ögat. Jag vet att jag tidigare varit inne på om Hammerfall driver med sig själva eller inte och jag vet fortfarande inte efter den här skivan. Men jämför man den här med Legacy of Kings, som jag tidigare har skrivit om här på Magnifik Musik, så tycker jag inte att det är något egentligt problem. Här spelar det nämligen ingen roll om de är fullständigt seriösa eller om de driver med sig själva till 100%. Givetvis är kvaliteten något bättre om det visar sig att de driver lite med sig själva, de behöver inte göra det fullt ut, men om de är gravallvarliga är de ute på hal is. Då går de efter standard forumlär 1A och tror att de är duktiga. Och tekniskt sett så är de faktiskt ganska duktiga, de är samspelade och musiken är medryckande, om det råder det inget tvivel! Jag gillar sådan här musik och det råder ingen tvekan om att de också gillar sådan här musik. Man klarar inte av att spela så här medryckande om man inte brinner för det man gör. Jag kan tänka mig att Hammerfall har en mycket god livekänsla, även om jag personligen inte har något sug efter att se musik live nuförtiden. Ska man göra jämförelser med andra band så tycker jag att åtminstone den här skivan påminner väldigt mycket om Helloween under perioden med Michael Kiske. Nu kommer kanske inte Joacim Cans upp i samma toner som Michael Kiske men det känns som den typen av ”lättare” power metal utan några egentligen krusiduller. Det är inget så kräver något större engagemang av lyssnaren, åtminstone inte om man är intresserad av den här typen av musik, men det är lättlyssnat och medryckande!

7/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005
Om det hade funnits ett nobelpris i inlevelse skulle Juliette Lewis få det för sina vokala insatser på det här albumet. Hon lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida även om hon emellanåt nästan nuddar gränsen mot att bli en karikatyr av sig själv. Egentligen hade man inte behövt göra den här recensionen längre för det är just hennes inlevelse i musiken och i texten som är den här skivan allra största behållning! Musikaliskt är det inte lika experimentellt och alternativt som Terra Incognita från 2009 som jag tidigare har skrivit om. Det här är frågan om mer rättfram punkrocksinfluerad musik om man ens kan kalla punkrocken för en influens. Jag kan inte påstå att det låter riktigt regelrätt punkrock men kanske lite mer än bara en influens trots allt. Den placerar sig i det magiska gränslandet precis där emellan. Det är väldigt medryckande och det beror naturligtvis åtminstone delvis på hennes inlevelse. Jag gillar det skarpt även om jag egentligen inte borde tycka om den har typen av musik och det är ju inget dåligt betyg!

8/10 – Tommy Söderberg - 20110918

Lita Ford – Black – 1995
Det här var en fantastiskt mycket bättre skiva än vad jag minds den som när jag återupptog kontakten med den nyligen. Det var inte alls lika mycket industri över den som jag mindes även om det var en ganska tungt gitarrsound över den. Jag tycker fortfarande att de tidigare skivorna med Lita Ford – Lita, Dangerous Curves, Stilletto och allt vad de heter, är bättre än den här. De är betydligt lättare att lyssna på och ligger mer i gränslandet mellan glam metal och heavy metal kanske, naturligtvis med hederlig hårdrock som ingrediens också. Det här är betydligt brutalare och kanske kan sägas ligga mellan heavy metal och grunge. Det är svårt att sätta fingret på det men någonstans i de krokarna ska det vara i alla fall. Men även om det är betydligt bättre än vad jag mindes den som är det inte speciellt bra ändå, när skivan är slut har jag inga direkta minnen av den och så är det med det. Det är väl lite grand på mitten då den är som bäst och det mer klassiska ”Lita-soundet” kommer fram. Det är lite lugnare låtar som höjer sig från mängden, lite metal/hårdrock sådär… Avlutningen är ganska svag, det är lite psykedeliskt och det är en stil som inte faller mig på läppen överhuvudtaget.

5/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Doro – Angels Never Die – 1993
Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och hon behöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988
Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Twisted Forever – A Tribute to the Legendary Twisted Sister – 2001
Jämfört med de andra tributerna jag har lyssnat på och skrivit om på sista tiden – till Iron Maiden och Judas Priest, så har inte Twisted Sister den låtskatt som krävs för att göra projektet riktigt lyckat. Det är inte klockrena låtar hela vägen eftersom det helt enkelt inte finns så mycket låtmaterial att tillgå så det bara blir topplåtar hela vägen. Det är förstås en svaghet men också en styrka eftersom låtarna inte med nödvändighet redan är uttjatade redan innan. Uppfinningsrikedomen när det gäller att tolka de här låtarna är också betydligt större än på hyllningsalbumen till Iron Maiden och Judas Priest, och det är ju förstås något positivt. Man kan alltså säga att skivan både förlorar och tjänar på att inte ha väldigt kända låtar tvärs igenom. Det är ett väldigt märkligt förhållande egentligen men så är det. Musicerandet är av hög klass och det är inte särskilt intressant vilka det är som tolkar vilken låt egentligen, det intressanta är att det låter lite annorlunda och att låtarna inte är plankade rakt av utan i skojiga arrangemang.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110918

 

Sonja Aldén – Till DigSonja Aldén – Till Dig – 2007
Det här är egentligen en ganska bra skiva, det är många medryckande melodier och om man tar det för vad det är finns det faktiskt underhållning att hämta här. Sonja Aldén har en mycket behaglig röst och även om det är genant att säga det så har jag vid flera tillfällen uttryckt åsikter om att Shirley Clamp skulle ha Sveriges bästa schlagerröst. Men med den här skivan i ryggsäcken så inser jag att jag vid något tillfällen blandat ihop Shirley Clamps röst med Sonja Aldéns… Det säger väl en hel del om Sonjas röst, och mig också som lyssnare kanske. Nåväl… det är alltså schlager det handlar om, i alla fall om man inte kan säga att melodifestivalslåtar är en genre i sig, för då skulle jag stämpla den här skivan med det epitetet. Det låter helt enkelt melodifestival och schlagern är väl egentligen borta från melodifestivalen sedan många år i alla fall. Dock blir det lite tjatigt, monotont och tråkigt framåt slutet, det finns inte så mycket som bryter mönstret och det är lite synd för det finns onekligen kvaliteter!

5/10 – Tommy Söderberg - 20110831

 

Gunbunnies – Paw Paw Patch – 1990
Den här var en skiva som inte var något over sig, det var inte jätteintressant och inte dåligt heller utan ligger någonstans runt mitten av en betygsskala. Musikaliskt påminner det kanske om någon märklig korsning av Georgia Satellites och något mer tillrättalagt brittiskt popband. Musikaliskt kanske närmare Georgia Satellites och produktionsmässigt närmare slätstruken pop. Resultatet blir inget över sig, något ganska medioker men som absolut duger att lyssna på någon gång ibland men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på hela skivan har jag inga direkta minnen av den, det är inte något som sätter sig direkt i medvetandet och jag blir inte särskilt imponerad av det musikaliska utövandet heller. Det är ok men inte mer skulle man kunna säga. Lite extra pluspoäng får den för den råa rocken som någonstans ligger som influens och som jag brinner lite extra för. Dock måste jag påpeka att det rör sig om väldigt subtila influenser och det är verkligen inte så att det handlar om något vrålrockande, inte musikaliskt och definitivt inte produktionsmässigt där det är väldigt tillrättalagt. Man har dock inte gått i fällan att lägga allt så till rätta att det blir tråkigt och intetsägande och inte utstickande alls från mängden.

5/10 – Tommy Söderberg - 20110829

 

Matandarnas Transgalaktiska Hiphopkapell: The Next Generation – Barnvisor för Vuxna – 2002
Jag är väl inte dummare än att jag begriper att det här gjort på skämt, men även om det inte är på fullt allvar finns det vissa grundregler man måste följa för att det ska bli musikaliskt försvarbart tycker jag. Instrumentalmusikaliskt har jag väl inget emot det här egentligen, jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med egentligen men det låter lite jazzigt så där. Som Bo Kaspers Orkester kanske (och nu inser jag att jag är ute på hal is) och skulle kunna vara hur bra som helst. Men sången? …och texterna är inte av denna världen. Jag fattar att det ska vara roligt men det är det verkligen inte, det blir bara tramsigt och med tanke på att sången fungerar urusel finns det inget annat att göra än att utdela det mest miserabla betyget vi har här på Magnifik Musik! Till skivans försvar hör att den (lyckligtvis) bara innehåller fem låtar…

1/10 – Tommy Söderberg - 20110815

 

Kiss – Dynasty – 1979
Till skillnad från Crazy Nights så är det här en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en mycket bra skiva. Den har naturligtvis några nackdelar som man väljer att inte minnas och inte bara megahits som I Was Made for Loving You, som kanske är den mest spelade Kisslåten någonsin. Hard Times, som kanske är min absoluta favorit med Kiss genom alla tider, Charisma som också är riktigt bra och några låtar till. Men de mindre bra låtarna, som trots allt ligger lite över medel i ett större sammanhang, drar faktiskt inte ner betyget så mycket. Lite grand förstås, annars vore det ju märkligt men överlag håller sig plattan på en imponerande nivå med små fallgropar.

7/10 – Tommy Söderberg - 20110515

 

Ted Russell Kamp – Get Back To The Land - 2011
Ted Russell Kamp är tillbaka med ett nytt album, fast det mesta går dock att känna igen från tidigare album, om vi talar rent musikaliskt alltså. Således är det också denna gång americana i grunden, men precis som på det briljanta föregående albumet Poor Man’s Paradise så blandar han friskt ut sin americana med mängder med olika influenser. Således får man som lyssnare också en rejäl dos country, samt stänk av såväl jazz, blues och soul som heartlandrock och rockabilly. Det är med andra ord inga som helst problem med variationen på plattan. Inte heller finns det några problem när det gäller det musikaliska framförandet eller produktionen. Som vanligt har han själv skött det mesta av detta själv, men lite hjälp av några mycket skickliga musikkollegor som Carl Byron, Larry Franklin. Dave Raven, Kenny Vaughan och Tony Gilkyson har han dock haft. Och så har han förstås skrivit alla låtar också, även om han också här har haft hjälp av olika medkompositörer i de flesta fall. Följaktligen finns alltså egentligen alla ingredienser på plats för att upprepa succén med det ovan nämnda albumet, fast med ett litet men ack så viktigt undantag. Låtkvaliteten är den här gången inte riktigt lika bra som senast. Missförstå mig inte, det är fortfarande ett riktigt bra album, långt över genrens genomsnitt, men han lyckas inte riktigt nå upp till samma extrema höjder som senast. Å andra sidan kan man förstås heller inte begära det, för det går ju inte att åstadkomma mästerverk varje gång. Men i övrigt så är allt precis så bra som vi vant oss att det ska vara när det kommer ny musik från Ted Russell Kamp och det är bra nog. Rekommenderas varmt till alla som har intresse av högkvalitativ americana.

8/10 – Roger Persson – 20110724

 

Eleanor Fye – Love Stays On – 2011
Eleanor Fye är en ny bekantskap, även om detta är hennes andra album, en contemporary singer/songwriter som har en bekvämt tillbakalutad musikalisk inriktning som rör sig i och omkring genrer som jazz, soft pop och adult contemporary, men det finns också undertoner av mer folkliga och bluesiga anslag. Ett musikalsikt recept som inte är helt olikt det som vi känner igen från artister som till exempel Norah Jones eller Mary Chapin Carpenter. Fye skriver sin musik själv, hon har också producerat och har spelat in i Los Angeles och Nashville med genomgående skickliga studiomusiker som John Jorgensen och Michael Rhodes. Och på själva det musikaliska hantverket går det inte att klaga, det håller hög klass liksom produktionen som målar upp en varm och avslappnad ljudbild som passar bra till musiken. Men jag är inte lika övertygad av låtmaterialet och, kanske framförallt, heller inte av Fyes vokala framförande. Melodierna är förvisso av mycket god kvalitet men texterna saknar djupare innehåll och Fye har dessutom problem med att förmedla någon större grad av emotionell inlevelse vilket är det allra största problemet. Resultatet blir därför lite svårt att förhålla sig till, å ena sidan har vi ett mycket gott musikaliskt hantverk tillsammans med likaledes mycket goda melodier som dock tyvärr saknar lite textmässig substans precis som framförandet saknar emotionell dito. Det hela påminner till slut lite om hur Chris de Burgh tenderar att låta numera, ett väldigt snyggt utanverk men med lite innehåll av värde. Men det kan inte förnekas att det är musik som erbjuder en väldigt behaglig bakgrundslyssning och som sådan kan detta album faktiskt ha en funktion av fylla, en snygg och sällskaplig ljudkuliss att koppla av till.

6/10 – Roger Persson – 20110724

 

Kiss – Crazy Nights – 1987
När den här skivan ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här perioden, inte för att avsminkningen egentligen var något nytt men besvikelsen hade inte lagt sig över detta karriärval. Det är naturligtvis helt befängt eftersom det inte har något med musiken att göra. Hur som helst så lyssnar jag på den här skivan i dagens ljus och det har jag faktiskt inte gjort förrän de senaste åren och jag finner att singeln fortfarande håller och det är en av de bästa låtarna med Kiss överhuvudtaget. Tyvärr är resten av materialet högt mediokert även om det finns fler låtar som påminner om Crazy Crazy Nights, självklart inte exakt men det känns att låtarna är skrivna under samma tidsperiod och med ungefär samma ambition. Det blir dock aldrig lika bra och resten av skivan förblir medelmåttig även om det är trevlig att lyssna på för stunden kanske. Det är egentligen bara en enda låt som gör hela skivan bättre än vad den borde vara – Crazy Crazy Nights.

5/10 – Tommy Söderberg - 20110717

 

Meredith Brooks – Blurring the Edges – 1997
Initialt, i de första låtarna, kanske första halvan, så tycker jag att det här är ganska bra! Musikaliskt ligger det väl på gränsen mot pudelrock, det är väl det närmaste man kan komma tror jag. Meredith har väl inte en jättespännande röst, lite som en i mängden eller kanske något bättre än så, men inte mer. Plattan innehåller den stora hiten – Bitch, som jag tycker är väldigt bra. Den spelades flitigt i radio vid tidpunkten för den här skivans aktualitet vill jag minnas och första halvan av skivan håller alltså ungefär samma stil och kvalitet. Det är inte jätte jättebra men det är klart lyssningsvärt! Andra halvan av skivan är tyvärr betydligt sämre, det är inte alls intressant att lyssna längre och det blir nästan påträngande jobbigt framåt slutet och det är aldrig bra. Framåt slutet är det heller inte lika pudelrocksinfluerat som i början utan det ligger istället och gränsar lite mot punkrocken. Inte så mycket att det någonsin går övergränsen och blir punkrock på riktigt, men åt det hållet till i alla fall. Gränsdragningen är hårfin och det finns absolut tendenser där. Det är en genre som jag generellt inte uppskattar även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Tyvärr innebär detta att den andra halvan drar ner den första halvans kvaliteter ganska rejält när vi pratar om helhetsintryck.

5/10 – Tommy Söderberg - 20110705

 

John Mellencamp – Cuttin' Heads – 2001
Det här är väl kanske inte Mellencamps bästa skiva, och inte den sämsta heller (så fick vi den klyschan ur världen). Den levererar ungefär vad man kan förvänta sig och jag tror att det är den modernaste av skivorna som jag hört så långt. Den är alltså betydligt nyare än det material som jag har funnit varit det absolut bästa tidigare. Det som utmärker den, om man nu kan använda den termen i sammanhanget då den egentligen inte utmärker sig speciellt mycket, den är ganska slätstruken och det är inget man stör sig på det minsta lilla och man kan absolut lyssna på den men det är inget som sticker ut från mängden mer än något annat, är att det musikaliskt finns en doft av gospel med lite country som extra krydda. Det finns en rappare inblandad, åtminstone på någon enstaka låt och det ligger väl helt rätt i tiden 2001 kanske? Det är inget jag är så förtjust i men det funkar i sammanhanget helt klart! I grunden ligger förstås rotrocken och det är en stabil grund att stå på, speciellt när den är så väl förankrad i bluesrocken som här. Ovanligt mycket för att vara Mellencamp faktiskt! Dessutom finns det faktiskt reggaeinfluenser, vilket känns lite märkligt men det är bara någon enstaka låt som det handlar om. Med det sagt så får man väl kalla det här för en smula eklektiskt trots allt, inte fullt ut kanske men jag finner inget annat sätt att beskriva det på, och jag talar förstås om ordets positiva betydelse! Det är överlag stabilt och det är helt klart en skiva som växer med antalet genomlyssnar. Den skäms inte för sig och det är som sagt stabilt!

6/10 – Tommy Söderberg - 20110612

John Mellencamp – Big Daddy – 1989
Den här fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt. Det är ganska bra även om den inte lever upp riktigt till sin föregångare. Det blir i slutändan lite menlöst musikaliskt sett, han når inte riktigt ända fram helt enkelt. Det är en bit ifrån de historiska storhetstopparna men det är helt klart en upplevelse som man känner tillför en någonting och det känns skönt.

7/10 – Tommy Söderberg - 20110612

 

John Mellencamp – The Lonesome Jubilee – 1987
Musikaliskt är det väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst. Främst var det Paper in Fire som fångade mig och som jag faktiskt införskaffade på singel redan när det begav sig. Men det är inte förrän nu på senare tid när jag åter har börjat intressera mig för John Mellencamps skivor som den har kommit i fokus igen. Men det är ett kärt återseende, plattan har åldrats med stil och den är fortfarande väldigt tilltalande. Melodierna har den styrkan som den tidiga karriären ofta lyckades skapa, till synes utan större ansträngning. Det är som sagt väldigt folkligt och countryinfluerat. Det är tveklöst en av de allra bästa skivorna med John Mellencamp som finns i mina hyllor och även om jag inte direkt kan komma på några fyndiga aforismer så är det kanske den som sticker ut mest från mängden.

8/10 – Tommy Söderberg - 20110612

 

John Mellencamp – Whenever We Wanted – 1991
Om Human Wheels var John Mellencamp “light” så är det här raka motsatsen, åtminstone produktionsmässigt sett. Jag har visserligen inte hela John Mellencamps hela diskografi i huvudet, men jag har sällan hört några gitarriff vara så ”hårda” som här, så ”distade” som här. Som gammal hårdrockare vurmar jag kanske lite extra för detta och jag förälskade mig snabbt i soundet som denna skiva avger. Vad kan man säga mer då? Jo, att första halvan är bättre än den andra. Det är lite mer riff i början, även om man kanske inte kan kalla det riff om man ska vara riktigt strikt. Det är i alla fall lite mer framträdande gitarrer! Mer gitarrdrivet helt enkelt. Det betyder inte att det är speciellt subtilt i andra halvan av skivan heller, det är ganska framträdande där också. Jag tycker att John Mellencamp har hittat en form här som åtminstone trivs mycket bra i mina öron. Det är helt klart en av de allra bästa Mellencampplattorna som jag har i mina hyllor även om det är en helt annan typ av musik än vad det var i början av karriären, eller första halvan av den i alla fall.

8/10 – Tommy Söderberg - 20110612

 

John Mellencamp – Human Wheels – 1993
Man skulle lite elakt kunna påstå att det här är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man kan förvänta sig och man kan inte räkna med mästerliga plattor och/eller melodier varje gång. Helt klart ett stabilt album som inte skäms för sig men som kanske kunde ha mått bra av en lite tuffare attityd.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110612

 

Steve Earle – I’ll Never Get Out Of This World Alive – 2011
Det var ett tag sedan det kom ett riktigt bra album från min gamle hjälte Steve Earle, men icke desto mindre så emotser jag alltid nya album från honom med tillförsikt och förhoppningar om att han ska ha ytterligare något mästerverk kvar i sig. Fast jag måste också konstatera att för varje gång som förhoppningarna mer eller mindre grusas så minskar också tilltron till att han faktiskt ska lyckas. Dåliga plattor har han förstås aldrig gjort (och det har han inte gjort nu heller), men så mycket mer än hyfsat har det faktiskt inte varit på bra länge nu. Och när jag konstaterade att detta senaste album hade producerats av T Bone Burnett, vars storhet och popularitet som producent jag inte för mitt liv kan begripa, så blev jag redan på förhand skeptisk. Och mycket riktigt, produktionen tilltalar mig inte denna gång heller med sitt lätt burkiga och konstlade sound. Men vad värre är att inte heller musiken lyckas med det. Här fortsätter Earle att koncentrera sig samma folkrocksspår som han har hållit sig till på senare år, och visst är det ett kompetent hantverk han presterar tillsammans med ett superbt gäng musiker med nämnde Burnett (som musiker har jag däremot absolut inget emot honom) och Greg Leisz i spetsen. Men låtarna är mediokra, i alla fall i jämförelse med vad Earle åstadkommit tidigare. Även framförandet saknar det där lilla extra, det låter förstås professionellt men inte passionerat, något som med all önskvärd tydlighet poängteras av det faktum att trots att albumet bara är drygt 37 minuter långt så har jag förlorat intresset till att anstränga mig mer än att slölyssna i god tid innan det är slut. Det är tyvärr bara att konstatera att Steve Earle anno 2011 framstår som habil men småtråkig.

5/10 – Roger Persson – 20110611

 

Amy Speace – Land Like A Bird – 2011
Precis som på sina tidigare plattor så rör sig Amy Speace i singer/songwriter-territorium som gränsar till alt. country och no depression, fast numera kanske med lite mera betoning åt det sistnämnda än tidigare. Nåväl, det är i alla fall musik som oftast rör i någon form av halvtempo och som lutar åt det vemodiga hållet på den emotionella palletten och här bjuds vi på 12 låtar, varav två covers, 3 som är skrivna av Speace själv och resten har hon åstadkommit genom kollaborationer. Produktionen drar företrädelsevis åt det lågmälda och anspråkslösa hållet men utan att bli slätstruken eller för försiktig, den är helt enkelt mycket välanpassad och framhåller musikens affektiva kvalitéer. Det är också musik som är ypperligt framförd i musikaliskt hänseende och dessutom är Speace en utmärkt och själfull sångerska, vilket tillsammans med de personliga texterna ser till att hålla ett fast grepp om lyssnarens intresse från början till slut. Det är stora känslosvall som rörs upp men det går inte att finna de minsta pretentiösa eller tendentiösa antydningar, utan Speace, musikerna och den fina produktionen ser tillsammans till att framförandet hela tiden framstår som helt ärligt och äkta. Det enda lilla problemet som jag har är att variationen i melodierna inte är särskilt stor och därför så kan en smula enformighet rent melodiskt sett smyga sig på efterhand, men i övrigt så håller denna produktion mycket hög klass i alla avseende. För även om variationen kunde ha varit större så påverkar det inte lyssningsupplevelsen i någon väsentlig utsträckning då det framförallt är känsloladdad och ytterst väl framförd musik som det handlar om. Det här är därför ytterligare ett mycket bra album från Amy Speace att lägga till de hon har gjort tidigare och som är ett givet köp för den som gillar singer/songwriter av den mer melankoliska modellen.

8/10 – Roger Persson – 20110611

 

Clawfinger – Deaf Dumb Blind – 1993
Klassificeringar av musikgenrer är ofta oerhört svårt men man kan väl saga att Clawfinger blandar Heavy Metal med Industrisound och Rap. Det låter ju fruktansvärt egentligen, men det är inte så farligt. Det är faktiskt riktigt bra! När den här skivan kom var det helt unik, åtminstone för mig och jag tror inte det fanns särskilt mycket sådant här på marknaden då. Musikaliskt sett är det medryckande, jag gillar melodierna, i den mån man kan kalla rappen för melodier. En rytm finns det ju i alla fall. Texterna belyser oftast orättvisor och förtryck, missnöje kanske man kan säga. Ett par större hits finns på skivan, om man nu kan kalla det för hits i de här sammanhangen. Det var i alla fall låtar som spelades på radiokanaler där man kunde spela den här typen av musik. Nigger måste vara den mest kända och den låten fick väl ett och annat ögonbryn att höja på sig kanske, men lyssnar man på texten så är det alltså inte frågan om någon rasistisk test – snarare tvärtom! Min personliga favorit är dock Warfare som har en grym känsla. Och jag tror att båda dessa kontroversiella låtar öppnade vägen lite grand för Clawfingers kommande karriär, det här är alltså deras debutplatta. Ett kalkylerat sätt att synas helt enkelt. Textmässigt finns det flera tänkvärdheter och texterna är viktiga för upplevelsen det är helt klart! Jag gillar det här fast jag inte borde göra det. Det känns stabilt hela vägen!

7/10 – Tommy Söderberg - 20110606

 

John Mellencamp – Dance Naked – 1994
Det här är en skiva som inte ligger i närheten av det bästa materialet från John Mellencamp! De första två, tre låtarna är väl vettiga på något sätt men det är på tok för tjatigt och jag skulle rent av vilja säga – för modernt! Musikaliskt är det kanske inte riktigt vad man för väntar sig, det är uppblandat med modernare tongångar av pop och dance nästan. Inte för att plattan heter så, utan för att det känns så emellanåt. Det låter lite modernare och radiovänligare, det är poppigt helt enkelt och det tycker jag inte riktigt passa musiken om jag ska vara helt ärlig. Det är inte vidare intressant att lyssna på och det gör förstås att man tröttnar ganska fort. Med det i åtanke kan det förstås inte bli frågan om något särskilt högt betyg. De två första låtarna dra upp det men totalt sett blir det ganska blygsamt. Det är kompetent och den skäms inte för sig i hyllan men det är ingen riktigt succé.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110604

 

John Mellencamp – American Fool – 1982
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen Mr Happy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10 – Tommy Söderberg - 20110531

 

Hell Bent Forever: A Tribute to Judas Priest – 2008
Liksom Iron Maiden tributen - A Tribute to the Beast så lider den här av samma problem, men har också samma fördelar. Det handlar om att det i grunden på något sätt är en väldigt bra blandning av en rik låtskatt och det är väl ingen som har det minsta intresse av en hyllningsskiva till Judas Priest någon anledning att tvivla på egentligen. Man skulle väl kunna säga att det är en platta av Greatest Hits kaliber även om det inte är bandet själva som gör låtarna. Jag älskar kanske inte alla låtarna och ett par av dem kanske till och med borde ha strukit på foten och inte inkluderats överhuvudtaget. Men det är bra samling utan att vara bäst kanske. Liksom Iron Maiden tributen så är låtarna bättre i original. Det är inte lika extrema band som gör covers här, men versionerna känns ändå mer annorlunda jämfört med originalen än vad som var fallet med Iron Maiden. Det är inte bara en sångare med growl i rösten som får vara förändringen här. Trots detta är det inte lika intressant som Iron Maiden tributen, låtarna är i grunden något sämre, men det är ju en smaksak förstås. Jag tycker också att banden är något mer oengagerade. Undantaget är väl Motörhead som gör Breaking the Law till sin alldeles egen. Låtarna är i grunden något uttjatade och inte jätteinnovativa i de här versionerna heller.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110529

 

Natasha Beddingfield – Unwritten – 2004
Begreppet popmusik är ju ett väldigt brett begrepp som kan innefatta väldigt mycket. Det här lutar åt ”dance” hållet men då detta kan anses vara en form av popmusik tänker jag helt enkelt vara så pragmatisk att jag kategoriserar det här under ”pop” och gör ingen större sak av det. Det är ingen genre som jag egentligen intresserar mig för men emellanåt gillar jag att göra avstickare till sådant jag normalt inte lyssnar på, om inte annat så för att få någon konstrast till alla ”säkra” kort. Och faktum är att det här egentligen inte alls är dåligt. Det är bättre än det mesta annat som min begränsade referensram av liknande musik kan uppbringa, det vill säga popmusik med danceinfluenser. Jag tycker att Natasha helt klart har en bra röst som passar det hon gör och jag tycker att själva melodierna är bättre än vad jag är van vid från sådana här produktioner. Samtidigt är det ingenting som får mig att jubla. Jag blir inte exalterad och inte eggad av musiken på något sätt och när plattan börjar närma sig sitt slut känner jag att det har varit en intressant upplevelse men det har inte gett mig särskilt mycket. Det är helt ok att lyssna på i bakgrunden men jag skulle nog inte orka lyssna igenom den flera gången i rad. Så bra och intressant är det inte! Men att sätta ett betyg är inte alltid helt enkelt. Det är flera olika faktorer som ska tas hänsyn till och det är inte så enkelt att man bara kan säga att det här är si eller så bra eller dåligt. Man måste också blanda in sin egen personliga uppfattning om vad man egentligen tycker om i grunden. Att recensera en musikstil eller genre som man i grund och botten inte tycker är särskilt bra är det svåraste av allt. Man måste göra avdrag redan från början, i grunde alltså. Samtidigt ska man försöka ge någon form av objektiv bedömning, till skillnad från den subjektiva som jag svamlar om ovan, av hur det står sig mot annat jämförbart material. Och det är där recensentens erfarenhet och kunskap kommer in i bilden. Men har man dålig kunskap på området, som jag har i det här fallet, så blir det än svårare. När man recenserar film, som jag ju gör mest, är det ett lite annorlunda förhållningssätt. Därför att när det gäller musik kommer det ytterligare en variabel in i bilden enligt min åsikt, nämligen andrahandvärdet. Det vill säga benägenheten att lyssna om och om igen på samma skiva känns betydligt viktigare än när det gäller film. När det gäller film kan det vara väldigt väldigt bra första gången men samtidigt vara helt meningslöst att se om, eftersom filmen kanske har sådana kvaliteter som gör att alla överraskningar är som bortblåsta andra gången. När det gäller musik kan jag inte komma på ett ensa fall där själva poängen ligger i första genomlyssningens överraskning. Det finns en helt annan värdering i andrahandsvärdet. En liten utläggning kanske men nödvändig för att förklara betyget. Jag är personligen inte förtjust i den här sortens musik, det blir negativt. Jag tycker det här är bättre än vad mycket annat i genren är, det blir positivt. Omspelningsfaktorn är dock ganska låg, vilket ger ytterligare ett minus. Vad andra tycker om det här jämför med annat är ju ännu svårare att veta något om, om man nu ska blanda in det i ekvationen. Fattar Ni?

4/10 – Tommy Söderberg - 20110526

 

Jeff Talmadge – Kind Of Everything – 2011
Jeff Talmadge är en sån där artist som vid första bekantskapen kan verka en smula oansenlig, men ju mer man lyssnar så upptäcker man alla de subtila kvalitéer som genomsyrar han musik. På detta hans sjunde album så fortsätter han att gräva i samma fåra av modest arrangerad countryfolk som tidigare, det är alltså klassiskt singer/songwriter-territorium som vi befinner oss i. Alla spår utom ett är skrivna av Talmadge (de flesta har han skrivit helt själv men har fått hjälp på en handfull) och de håller hög kvalitet rakt igenom hela plattan. Talmadge skriver framförallt starka texter till enkla men effektiva melodier, det är musik i samma stil som vi brukar höra från Chip Taylor och Kevin Welch för att ta ett par exempel. Och det är säkert heller inte någon djärv gissning att Townes Van Zandt har varit en av Talmadges stora inspirationskällor, hans musik besitter en hel del av samma direkta och jordnära kvaliteter. Albumet är inspelat i Nashville med några av de bästa sessionsmusiker som står att finna som stommen i bandet, såsom Fats Kaplin, Pat McInerey, Mark Fain och Thomm Jutz (som även har producerat), och det här sköter de förstås alldeles utmärkt precis som de brukar göra. Inget nytt under solen egentligen alltså vad avser musiken, men jag har heller inget alls att klaga på och allt som allt så är detta ytterligare ett riktigt bra album från Talmadge att lägga till dem han gjort tidigare. Ett säkert kort för oss som gillar traditionell singer/songwriter, och för dig som inte tidigare har stiftat bekantskap med Talmadge så är det här albumet ett utmärkt tillfälle att passa på.

8/10 – Roger Persson – 20110520

 

William Fitzsimmons – Gold In The Shadows – 2011
Detta är Fitzsimmons femte album, och det är en ganska nedtonad, dyster musik som möter lyssnaren. Det hela är en sorts contemporary folkpop med lite lätta inslag av electronica emellanåt. Och det är oerhört välgjort från början till slut, det är vacker och stämningsfull musik som har en sorts spröd kvalitet, med introspektiva texter från Fitzsimmons (som själv har skrivit samtliga låtar) och som framstår som ärliga både vad gäller innehåll och framförande. Men det är också musik som nästan helt saknar variation, låtarna lunkar på i nästan exakt samma halvtempo rakt igenom hela plattan, Fitzsimmons röstläge förändras i princip aldrig och så ej heller stämningsläget. Dessutom är faktiskt produktionen lite för välansad och tillrättalagd för musiken bästa, det hela blir lite väl slätstruket och förutsägbart i längden. Inte alls dumt i mindre doser, till och med bra, men som helhet betraktat blir det lite för enahanda för att få ett bättre omdöme än hyfsat.

6/10 – Roger Persson – 20110520

 

Hayes Carll – KMAG YOYO (& Other American Stories) – 2011
På sitt fjärde studioalbum så kör Hayes Carll på i samma hjulspår som tidigare. Vilket ju innebär att det är countryrock och honky tonk det handlar om, eller americana om man så vill. Och precis som tidigare så är det en ganska lättsam och underhållande ton han slår an, betoningen i hans musik lutar helt klart åt det humoristiska hållet. Inget fel med det, speciellt inte som Carll utan tvekan vet hur man skriver underfundiga texter och visst kan han knåpa ihop riktigt bra melodier också. Dessutom så är också det musikaliska hantverket helt oantastligt, så allt väl så långt. Men jag tycker nog också att han har lite för mycket betoning på det humoristiska anslaget, det blir emellanåt lite svårt att ta musiken på allvar kan jag tycka. För om det är något som Carll saknar som låtskrivare så är det förmågan att kombinera humorn med allvar, något som till exempel Paul Thorn och Todd Snider är så oerhört skickliga på. Så även om den här plattan förvisso hela tiden är underhållande och det egentligen inte är något fel på låtarna, så blir det heller aldrig riktigt angeläget. Vad vi däremot får är som sagt rejält med humor med en härligt avslappnad och lätt kaxig attityd och det är ju förstås inte alls dumt, även om förströelsen inte lämnar några djupare bestående spår efter sig hos lyssnaren. Faktum är att Carll och hans musik utstrålar ett förhållningssätt som faktiskt återspeglas ganska väl i albumets titel, som är en militär akronym för ”kiss my ass guys, you’re on your own”. Kul, om än inte allt för allvarligt menat.

7/10 – Roger Persson – 20110427

 

Kasey Anderson (And The Honkies) – Heart Of A Dog – 2011
Det här är Kasey Andersons sjätte album, men det är också ett album som innebär några nyheter från honom. Det är första albumet tillsammans med kompbandet The Honkies, och det är också det första ”riktiga” studioalbumet som Eric Amble inte har producerat, utan det har Anderson själv gjort tillsammans med kompbandet och Jordan Richter. Inte för att det nu märks i någon nämnvärd utsträckning på musiken, för där känns det mesta igen sedan tidigare. Och när det gäller Kasey Anderson är det definitivt något som är bra, för det här riktigt, riktigt bra gitarrdriven rotrock och americana av den ruffigare och mera råbarkade varianten med ett stänk av blues emellanåt. Som vanligt är samtliga spår skrivna av Anderson själv (fast han fått hjälp på ett av Eric Ambel) och det är mycket hög kvalitet från början till slut. Som vanligt är det också mycket starka och ordrika texter med betoning på ”hard luck stories”, om livets alla utmaningar och svårigheter. Men lite högre tempo än tidigare har han lagt sig till med, och jag tycker nog att hela soundet har blivit lite tyngre än tidigare också. Man skulle kunna säga att han musikaliskt på detta album har närmat sig Jason & The Scorchers lite även om det nog fortfarande är Steve Earle som är den bästa jämförelsen. Men oavsett vad man kallar det eller jämför det med så är det jäkligt bra, ja faktiskt snudd på lika bra som briljanta Nowhere Nights som jag ansåg var ett av 2010 års allra bästa album. Och då är det ju så pass bra att det redan nu står klart att också det här albumet kommer att tillhöra det här årets bättre, om det råder det ingen tvekan.

9/10 – Roger Persson - 20110427

 

Steve Vai – The Ultra Zone – 1999
Få människor har så hög status i musikbranschen som Steve Vai. Ännu färre har blivit tillskriva epitetet ”impossible guitar parts” av självaste Frank Zappa. Men det har Steve Vai och att han är en briljant gitarrist råder det inget som helst tvivel om. Den här skivan är fylld av gitarrfilande i alla möjliga konstiga taktarter som jag inte har en aning vad det är för något. Efter att ha gått igenom hela albumet kan jag tycka att det var en ganska jobbig upplevelse, inte för att det har varit dåligt, för det har det inte varit. Och inte bra heller, bara ganska intetsägande och oförklarligt. Det är så pass avancerad musik att det är svårt att förstå vad man lyssnar på och det är förstås ett problem. När de tekniska aspekterna blir viktigare än själva flytet i musiken tycker jag att man är ute på hal is och det påverkar oftast lyssningsupplevelsen negativt. Men trots detta vill jag inte påstå att Steve Vai hänger sig åt några direkta onanisessioner på sitt instrument, han är alldeles för rutinerad för att fastna i den fällan. Det känns ödmjukt spelat av Vai som förstås trots allt är fullständigt medveten om sin oerhörda kompetens på gitarren. Samtliga låtar är skrivna av Vai som också producerat skivan och den är nästan helt instrumental. Några låtar har förvisso sång men de försvinner i mängden på något sätt och eftersom man är så pass slut efter en genomlyssning är det svårt att minnas alla detaljer från den. Man är kanske inte besviken efter att ha lyssnat på den, men det är lite för komplicerad musik för min smak, åtminstone i skrivandets stund. Det är ytterst kompetent men det blir lite tråkigt av sig svårtillgänglighet. Lyssnarglädjen försvinner om man förpassar själv till någon analytisk dimma för att försöka reda ut vad man lyssnar på.

4/10 – Tommy Söderberg - 20110407

 

Joan As Police Woman – The Deep Field – 2011
Joan Wasser är ju huvudpersonen och den drivande kreativa kraften som i första hand döljer sig bakom det fantasifulla bandnamnet. Detta är det tredje albumet från JAPW och precis som på föregående album så är det en sorts alternativ, indieinfluerad soul-pop som hon bjuder på, lite som en korsning av Al Green och Aimee Mann skulle man kunna säga och de tidigare albumen har varit mycket intressanta och underhållande, om än något ojämna. Fast den här gången har det gått lite grus i maskineriet tycker jag, nästan som om den lekfulla uppfinningsrikedom som präglat tidigare produktioner har sinat. Låtmaterialet dryper inte direkt av inspiration och albumet som helhet blir efterhand smått segt och tråkigt, även om det egentligen aldrig är dåligt. Och inte blir det bättre av att Wasser och Bryce Goggin, som hon har delat producentskapet med, i stora delar har använt sig av ett ”skrälligt” lo-fi sound som jag verkligen har svårt för. Jag har aldrig förstått poängen med att medvetet försämra ljudkvaliteten med att till exempel lägga på extra distorsion och överstyra inspelningen, och jag gör det inte nu heller, i mina öron är det bara irriterande och förstör lyssningsupplevelsen. Nej, det här albumet är tyvärr inte alls lika bra som tidigare utan är istället en stor besvikelse.

4/10 – Roger Persson - 20110402

 

Annie Keating – Water Tower View – 2010
På sitt fjärde album låter Annie Keating ungefär som hon brukar göra, det är singer/songwriter som drar kraftigt från americana och alt. country och sådant gillar vi (i alla fall undertecknad!) ju. Samtliga spår är egna kompositioner och det är musik som bekvämt lunkar fram i långsamt eller halvtempo, endast vid något enstaka tillfälle höjs tempot över dessa nivåer. Det hela påminner en hel del om Lucinda Williams i dennes mera sansade stunder, inte minst med tanke på att Keatings rossliga, spruckna röst är tämligen lik Williams. Musikaliskt finns inte mycket att klaga på, de medverkande musikerna gör precis vad de ska och produktionen (av Keating och Jason Mercer) är välavvägd och funkar utmärkt i sammanhanget. I stora drag så är detta mycket trevlig och väl uttryckt singer/songwriter. Det enda lilla problemet är dock att det också är en smula enformigt och förutsägbart i längden, Keating förmår inte riktigt variera sitt låtskrivande så pass att det håller lyssnarens intresse på topp hela vägen hem, därtill låter låtarna i längden lite för lika varandra. Men sett var för sig så är det verkligen inget fel på låtarna, det är först när man börjar närma sig slutet på albumet som man kan drabbas lite av denna känsla. Så det här är ändå i stort sett en mycket trevlig platta för alla som gillar klassisk singer/songwriter i americana och alt. country facket och som sådan kan den därför rekommenderas.

7/10 – Roger Persson – 20110328

 

Sid Selvidge – I Should Be Blue – 2010
Det här albumet kom till efter att Selvidges gamle kompis och kollaboratör Jim Dickinson lämnade oss häromåret, och såvitt jag förstår är det den händelsen som åsyftas med albumtiteln. Här har han samlat ihop ett gäng kända låtar, som till exempel Tom T. Halls That’s How I Got To Memphis, Townes Van Zandts I’ll Be Here In The Morning och Duke Ellingtons Do Nothin’ Till You Hear From Me, tillsammans med en handfull nyskrivna alster, de flesta av honom själv men också ett bidrag från Amy Speace. Speace som för övrigt också bidrar med sin ljuva sångstämma i fyra mycket lyckade duetter. Musikaliskt så är det den bluesiga fåran i country och folk som Selvidge utforskar här, men det finns utrymme för ett par jazziga utflykter också, och det till mycket god effekt, inte minst tack vare Don Dixons utmärkta, varma och organiska produktion som passar musiken ypperligt. Egentligen är det väl inte på förhand en jättebra idé att ge sig på ett sådant här klassiskt låtmaterial som dessutom har tolkats ett otal gånger tidigare, men Selvidge tar sig an projektet med en härligt lättsam och anspråkslös attityd tillsammans med genuin inlevelse och det funkar faktiskt långt över förväntan måste jag säga. Och när det dessutom visar sig att de nyskrivna spåren absolut inte skäms för sig i det illustra sällskapet så måste jag bara konstatera att det här är ett riktigt lyckat projekt som är en väldigt avkopplande och charmerande upplevelse från början till slut. Det är inget nytt eller uppseendeväckande som Selvidge erbjuder på något sätt egentligen, men det är oerhört lättlyssnat och angenämt och ibland så är en stunds behaglig avkoppling precis vad man behöver. Och om det är det man är ute efter så blir rekommendationen av denna platta därför reservationslös.

8/10 – Roger Persson – 20110328

 

Donna Beasley – Under The Rushes – 2010
Donna Beasley är vad man i Amerika förmodligen skulle kalla ”the real deal”, det vill säga en person som har de helt rätta och genuina förutsättningarna, uppväxt i östra Tennessee i samma stad som Dolly Parton i en snudd på ultrareligiös och konservativ familj som hon är (och som inte oväntat så småningom också ledde henne till en tonårsrevolt), för att spela den musik hon gör. Vilket i det här fallet alltså är country, dock lite svårbestämd sådan, det är lite av en korsning av helt traditionell och en rejäl näve contemporary country med en ganska god dos av appalachian folk inbakad i mixen också. Själv kallar hon det för ”appalachian fusion music” och inte mig emot, det funkar som beskrivning det också, även om det kanske inte är helt lätt att föreställa sig. Nåväl, oavsett hur man vill beskriva det så är det i alla fall bra country som det handlar om. Bandet hon har haft med sig i studion håller yttersta klass med musiker som Steve Mackey, Tony Paoletta, Paul Griffith och Matt Combs, samt ett gäng gästspel där bland andra Elizabeth Cook, Tim Carroll och Chuck Mead adderar lite stjärnglans. Det här är på det hela taget en oantastlig produktion från början till slut med mycket goda låtar rakt igenom, utan tvekan en riktigt bra platta för countrykonnässören att addera till sin skivsamling, där den enda lilla plumpen i protokollet egentligen är Donna Beasleys röst. Inte för att det är något fel på den, absolut inte, men hon låter precis som vilken annan av Nashvilles countrysångerskor som helst och därför tenderar hennes framförande att bli en smula anonymt i mina öron. Men i övrigt helt klart ett av årets bättre countryalbum som därför förtjänar en varm rekommendation.

8/10 – Roger Persson – 20110319

 

Johnny Dowd – Wake Up The Snakes – 2010
Som vanligt när Johnny Dowd är i farten så är det udda, märklig musik som han bjuder lyssnaren på. Ibland låter det som soundtracket till någon horrorfilm, ibland är det besynnerliga hybrider dragna ur ett sammelsurium av influenser från blues, rotrock, jazz och ta mig fan om han den här gången inte också har lyckats få in lite samba i mixen. Och för den som tycker musiken är märklig så blir det nästan än värre när man dissekerar texterna. Ett återkommande tema i Dowds musik är förhållandet eller kanske snarare kampen mellan könen, fast ofta uttryck ur minst sagt bisarra och avvikande figurers synvinkel. Den här gången hinner han bland annat behandla incest och kannibalism, alltsammans berättat med hans sedvanligt avgrundsmörka galghumor. Och som vanligt är det förstås oerhört underhållande och spännande, även om han också som vanligt håller på lite för länge. Albumet hade sannolikt tjänat på om han hade kortat ner det lite genom att plocka bort ett par av de lite svagare spåren som det trots allt finns ett par av. Men som sagt, det är jävligt kul och mycket fascinerande musik för den som är villig att försöka ta det till sig. Det är dock musik som definitivt inte är för gemene man, utan för den som känner sig äventyrlig och vill testa något annorlunda som helt klart går utanför de flesta konventionella ramar.

8/10 – Roger Persson - 20110319

 

Bruce Dickinson – Tattooed Millionaire – 1990
Det var inte så länge sedan jag omnämnde den här skivan. Det var när jag skrev om Balls to Picasso, Bruce Dickinsons andra soloskiva, och jag påstod då att det här inte var någon höjdarplatta. Med det i åtanke kände jag mig nödgad att återstifta bekantskapen med den för att se om mitt minne gjorde den full rättvisa eller inte. I färskt minne kan jag väl heller inte hävda något annat än att det inte än någon höjdarplatta, men lite bättre än vad jag tidigare tillskrivit den får jag nog hävda att den är trots allt. Det innehåller flera riktiga höjdarlåtar, titelspåret – Tattooed Millionaire naturligtvis, Lickin’ the Gun, Zulu Lulu och Mott the Hooples gamla slagdänga All the Young Dudes, skriven av ingen mindre än David Bowie. Musikaliskt ligger det hela någonstans mellan glamrock och Iron Maiden, det är alltså en betydligt popigare stil än den vi vande oss vid med Iron Maiden och jag har inget emot det. Det är medryckande melodier och bra närvarokänsla hela vägen. Röstmässigt experimenterar han väl inte lika mycket som det som komma skall, man känner igen tekniken och man känner igen rösten från tidigare inspelningar och det är naturligtvis en styrka. Det är väl inte den riktiga flygsirenen som finns på en del av Iron Maidens låtar, det är lite längre ner i halsen men det är inget utöver det vanliga. Mycket bättre än vad jag mindes den som! De starka låtarna lyfter upp de svagare i helhetsintrycket.

6/10 – Tommy Söderberg - 20110315

 

Kenny White – Comfort In The Static – 2010
Detta är det fjärde soloalbumet från Kenny White, men annars har han nog mest låtit tala om sig som framgångsrik producent och låtskrivare och som har lett till att han har arbetat med en mängd storheter som till exempel Jagger/Richards, Steve Earle och Linda Ronstadt. Men på egen hand så är det behaglig och sansad contemporary singer/songwriter av det poppigare slaget som han åstadkommer, liknande Shawn Colvin och Marc Cohn. Här har han själv skrivit och producerat, förutom att han sjunger och spelar keyboards. Och även om han gärna sätter sig själv och sitt piano i centrum för ljudbilden så ska ingen skugga falla över övriga musiker, det är ett superbt gäng han har samlat ihop med Shawn Pelton, Marty Ballou och Duke Levine som ryggrad. Han musik är som sagt gärna pianodriven contemporary pop av det mera sansade slaget med en och annan utsvängning åt jazzhållet, med intelligenta och mycket litterata, ordrika texter som tydligt siktar in sig på en mogen publik utan att snegla på några topplistor. Musiken är på det hela taget väldigt snyggt producerad, föredömligt framförd och låtarna är mycket välskrivna och omsorgsfullt arrangerade, det är ett mycket smakfullt musikaliskt recept enligt min mening. Fast hans lite Elvis Costello-liknande röst blir ibland en smula opersonlig kan jag tycka och han har också en tendens till att ibland dra ut lite väl länge på låtarna, det känns framåt slutet som om albumet blivit både lite för långt och lite för segt för sitt eget bästa eftersom låtmaterialet efterhand heller inte visar sig vara särskilt varierat. Men dessa brister till trots så är det ändå superbt framfört, låtarna håller var för sig sett en hög kvalitet från början till slut och med de mycket goda texterna som bonus så tycker jag nog att det här är en bra platta som kan rekommenderas för den som gillar intellektuell contemporary singer/songwriter-pop för en vuxen publik.

7/10 – Roger Persson – 20110309

 

JT And The Clouds – Caledonia – 2010
Från Chicago kommer det här bandet, något som också avspeglar sig tydligt i musiken. För det här är härlig, klassisk soul och rhythm and blues med sprakande blås, varmt ruvande keyboards i bakgrunden och gitarrer med rejält bett som skapar en lite rå rock n’ roll spets som svänger nåt så in i helsicke att det är svårt att sitta stilla. Alla spåren på det här albumet är skrivna av bandledaren, gitarristen och sångaren Jeremy ”JT” Lindsay och här är det raka rör som gäller, inga krusiduller eller produktionstekniska finesser här inte. Ljudet är, precis som sig bör, lite gammaldags och rått och skänker musiken ett autentisk retroskimmer, det liksom bara osar klassisk Chicago-soul och rhythm and blues om varje ton på den här plattan. Det är förstås inte originellt eller nyskapande på något vis, produktionen blir vid något tillfälle lite för mycket hemmasnickrad för min smak och visst finns det en eller annan melodi som inte riktigt håller måttet jämfört med de bästa, framförallt framåt slutet på plattan. Men när man så lägger till detta en härligt genuin spelglädje, många sprudlande effektiva och refrängstarka melodier med själfulla texter som är inlevelsefullt framförda av JT så har du en färdig produkt som utgör en av årets mest positiva och upplyftande musikaliska upplevelser. Det är säkert inte alls enkelt, men faktum är att JT och company gör det här på ett så självklart och oansträngt sätt att det framstår som just enkelt. Och bra. Mycket bra faktiskt. En platta med musik så medryckande och uttrycksfull att man bara inte kan låta bli att bli på bra humör av att lyssna på den, en riktigt musikalisk terapikur som det är en ren njutning att intaga.

8/10 – Roger Persson - 20110309

 

Nancy K Dillon – Roses Guide To Time Travel – 2010
Själv kallar hon sin musik för avantgarde-americana, eller avantgarde-folk fast i mina öron låter det förstås precis som helt vanlig, klassisk singer/songwriter, det är folk och country av huvudsakligen akustisk och traditionell modell med mandolin, banjo, steel-gitarr och fiol som det handlar om, det har en hel del old timey-känsla över sig. Men det är det ju inget fel på, särskilt inte när det är så skickligt gjort som här. Hon nämner bland annat Townes Van Zandt som en förebild och det hörs, det är enkel och jordnära musik som påminner en hel del om den som till exempel Diana Jones åstadkommer och med texter som sjunger arbetarklassens lov och berättar historier om det vardagliga livet i den amerikanska mellanvästern. Det är alltså absolut inget märkvärdigt eller annorlunda egentligen, men det är i alla avseenden utsökt framfört och Dillon är utan tvekan en mycket skicklig låtskrivare som lyckas åstadkomma ett varierat låtmaterial (samtliga egna kompositioner) som spänner över många olika stämningslägen så att det inte bara blir elände och diskbänksrealism för hela slanten som det annars kan tendera att bli i denna genre. Avantgarde vet jag som sagt inte om jag skulle vilja kalla det här, men däremot har jag inga som helst problem med att kalla det för bra, ja mycket bra till och med. En liten pärla till album som helhjärtat kan rekommenderas till vänner av traditionell singer/songwriter.

8/10 – Roger Persson – 20110219

 

The Pack a. d. – We Kill Computers – 2010
The Pack a. d. består av två tjejer från Vancouver som spelar en sorts märklig hybrid av ruffig bluesrock och skitig garagerock med punkattityd, presenterat i en lo fi-kostym. Tänk dig en korsning av White Stripes och någon råare form av Chicagoblues som till exempel Magic Slim så är du en bra bit på vägen. Detta är deras tredje album och trots att de bara spelar trummor och elgitarr så är det en förvånansvärt fullödig, och skränig, ljudbild som de åstadkommer. Det är också musik som är fullständigt hämningslöst framförd, Becky Black och Maya Miller har i princip bara ett läge och det är full ös med kaxig attityd, rejält tryck i trummandet och friskt med dist på gitarren. Det är oförfalskt entusiastiskt, oerhört energiskt och intensivt. Nån större variation är det dock inte tal om, och några som helst tendenser till teknisk ekvilibrism och subtilitet står inte att finna utan här är det otyglad attack och aggressivitet som gäller. Därför blir det också i längden lite enahanda när låt efter låt framförs efter samma recept. Men deras härliga engagemang och kompromisslösa inställning ser ändå till att denna udda och oborstade, ja rent av ohyfsade musikaliska upplevelse är jäkligt kul i stora drag även om det som sagt kunde ha varit lite bättre ställt med variationen på låtmaterialet.

7/10 – Roger Persson - 20110219

 

Frazey Ford – Obadiah -2010
Tidigare så var väl Frazey Ford mest känd som en tredjedel av den kanadensiska folkgruppen The Be Good Tanyas, men den som förväntar sig något liknande på hennes solodebut kommer att bli gruvligt besviken. För tydligen så när Ford sedan länge en förkärlek till klassisk soul och rhythm and blues och det är precis i dessa tecken som denna platta går. Fast helt har hon heller inte velat släppa sina musikaliska rötter, utan det finns en del alt. country-influenser här också. Så det hela resulterar alltså i en sorts lätt alternativ soul, med tydliga influenser från artister som Arthur Alexander och Al Green. Ford har dessutom en ganska säregen, varm och darrande röst som jag personligen tycler passar ganska bra i den här anrättningen, men den är som sagt ganska udda och det är inte på något viss självklart att den uppskattas av alla. Det hela är dock i stort sett faktiskt ett ganska tilltalande och charmigt tilltag, men tyvärr så räcker det inte riktigt hela vägen hem. Låtmaterialet blir efterhand rätt så enformigt och det blir svårt att höra skillnad på låtarna och att hålla intresset för musiken uppe. Ett intressant och spännande försök är det dock och i mindre doser också riktigt bra, men som helhet betraktat så blir albumet lite tjatigt i längden. Helt okej men det känns också som om potentialen är mycket större och att det här skulle (borde?) ha kunnat bli ännu mycket bättre än vad det nu faktiskt blev.

6/10 – 20110209 – Roger Persson

 

Whitey Morgan And The 78’s – Whitey Morgan And The 78’s – 2010
Det här är Morgans andra album tillsammans med sin kompgrupp The 78’s och det som bjuds är outlaw country och honky tonk i helt traditionell anda. Det låter i stora drag helt rätt, det svänger som det ska och det är på alla sätt helt oklanderligt framförd och producerad country med alla de rätta textmässiga ingredienserna också, vilket låttitlar som Turn Up The Bottle, Cheaters Always Loose och I Ain’t Drunk vittnar om. Och ändå så griper det av någon anledning inte riktigt tag i mig som lyssnare. Kanske är det helt enkelt så det enkla och konservativa konceptet som Morgan har anammat lite för ofta har hörts vara ännu lite bättre från lite för många andra artister. För jag kan inte riktigt förlika mig med intrycket av att Morgan för mig mest framstår som en efterapare och wannabe, för visst så har både Waylon och Hank Jr. gjort detta bättre. För den som inte kan få nog av outlaw country av klassisk modell lär detta dock passa utmärkt, men personligen tycker jag att Jamey Johnson eller varför inte Grant Langston är bättre vårdare av traditionerna utan att för den skull falla i fällan att bli enkelspåriga eller simpla imitatörer. För mig blir Morgan aldrig mer än ett tillfälligt, men förvisso ett trevligt sådant, tidsfördriv som dock inte lämnar några som helst spår efter sig när musiken tystnar.

5/10 – Roger Persson – 20110209

 

A Tribute to the Beast – 2002
Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra.

7/10 – Tommy Söderberg - 20110129

 

Titt Merritt – See You On The Moon – 2010
På sitt fjärde studioalbum så fortsätter Tift Merritt på den inslagna vägen från det utmärkta albumet Another Country, vilket betyder att det handlar om contemporary singer/songwriter med lite olika rootsinfluenser, ofta från americana-hållet men också från både soul och folk. Produktionen har den här gången överlåtits till Tucker Martine (Laura Veirs, Bill Frisell) och han har varit ytterligare lite mer sparsmakad med produktionen så att den har blivit ännu lite mer dämpad och försiktig jämfört med tidigare alster. Det är dock ett musikaliskt stämningsläge som passar Merritt alldeles utmärkt då det låter musiken fokusera på hennes styrkor som låtskrivare och sångare. Som vanligt så sjunger hon alldeles ljuvligt, hon har en sådan där självklart vacker och själfull röst som det är en ren njutning att lyssna nästan oavsett vad hon sjunger om. När hon dessutom kombinerar detta med en, i sedvanlig ordning, mycket god låtkvalitet och superba musiker (Zeke Hutchins, Jay Brown och Greg Leisz till exempel) så blir naturligtvis resultatet också denna gång riktigt bra. Men om man ska vara riktigt petigt kritisk så kan jag också sakna lite glädjeuttryck och variation på detta album jämfört med tidigare. Det blir ett väldigt fokus det melankoliska känsloläget och när dessutom den övervägande majoriteten av låtarna drar åt det långsamt lunkande hållet så blir det också en liten smula förutsägbart med bara en mycket liten men dock märkbar antydan till enformighet framåt slutet på albumet. Jag tycker därför heller inte att det riktigt kan mäta sig med det bästa hon gjort tidigare, men bortsett från dessa petiga anmärkningar så är det annars i allt väsentligt ett riktigt bra album som varmt kan rekommenderas.

8/10 – Roger Persson - 20110125

 

Turin Brakes – Outbursts – 2010
Den här plattan är Turin Brakes sjätte studioalbum, men det är första gången som jag lyssnar närmare på dem eftersom jag tidigare aldrig riktigt fastnat för deras melankoliska indiepop. Men så hittade jag denna väldigt billigt i höstas på den utmärkta skivmässan som varje höst och vår arrangeras i Husqvarna (ett besök rekommenderas varmt) och tänkte att det kunde vara värt en chans. Och på sätt och vis så är jag glad att jag gjorde det, för det har i alla fall övertygat mig om att det här verkligen inte var något för mig. De bjuder på en sorts folklig indie- eller alternativ pop med stora, svulstiga arrangemang, gärna med mycket stråkar, och stämsång. Jag antar att det är menat att anspela på de melankoliska känslosträngarna men den enda känsloupplevelse som drabbar undertecknad är stor leda. Det är ambitiös musik som förvisso är både snyggt producerad och mycket kompetent framförd, men den är också märkligt substanslös, det hela blir i mina öron väldigt pretentiöst och menlöst. Jag antar att de vill förmedla något men för det krävs att man lyckas fånga lyssnarens uppmärksamhet och jag kommer hela tiden på mig själv med att göra en massa annat än att just lyssna och därför så fattar jag heller aldrig poängen med musiken. Så även om jag kan hysa en viss respekt för det rent tekniskt musikaliska hantverk de presterar, så kan det dock inte på något sätt kompensera för det faktum att det enda ”utbrott” som jag lyckas finna här är ett av stor tristess.

3/10 – Roger Persson – 20110125

 

Deep Purple – Deep Purple – 1969
Även om det här är ett självbetitlat album är det de facto Deep Purples tredje skiva. Det släpptes i en tid när den klassiska sättningen inte ännu var påfunnen och vokalistrollen innehades av Rod Evans, bassist var Nick Simper, medan övriga tre medlemmar Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fanns kvar i de flesta andra av bandets sammansättningar. Ian Paice är för övrigt i skrivandets stund den ende av dessa originalmedlemmar som fortfarande medverkar i bandet och alltid har gjort det. Det här är alltså så nära originalsättningen man kan komma och som sådant är det här förstås ett mycket intressant album ur musikhistorisk vinkel om inte annat. Rod Evans är väl ingen ekvilibrist bakom mikrofonen kanske, men jag tycker han fungerar utmärkt. Nick Simpers kompetens vet jag inte om jag riktigt kan bedöma, men jag har i alla fall inget att klaga på! Musikaliskt borde man dock kanske inte tycka om det här särskilt mycket, åtminstone inte med bakgrund av vad jag tidigare har skrivit om Mark II sättningens skivor och deras psykedeliska utsvävningar, till exempel Deep Purple in Rock som jag tyckte var alldeles för psykedelisk för min smak. Den här kom året tidigare och borde rimligen vara minst lika psykedelisk men det är den inte riktigt. Det finns orgelsolon från Jon Lord som inte liknar denna värld och som egentligen inte borde få finnas. Eller rättare sagt så borde de inte vara särskilt tilltalande för mig men det är de! De är ungefär vad man förväntar sig att de inte ska vara och så tvärtom. Det låter krångligt eller hur? Rod Evans sköter sig som sagt var bra som sångare och låtmaterialet som väl förvisso får räknas som psykedeliskt är också progressivt och jag vet att många anser just den här plattan vara någon form av milstolpe just när det gäller progressiv rock. Jag har inte jättebra koll på området men jag förstår helt klart vad som menas. Det är riktigt bra! I original kom förstås den här skivan ut på vinyl och på återutgivningen i CD formatet finns det även ett antal bonusspår som också håller mycket hög kvalitet. Det är andra versioner av de låtar som redan finns med och så två versioner av en låt som heter Emmaretta som är helt fantastisk egentligen. Ska man enbart lyssna på originallåtarna så avslutas skivan med April, som har ett väldigt långt och episkt intro som definitivt sneglar åt det klassiska hållet. Kanske plattans bästa låt men det är svårt att avgöra några egentliga utmärkande egenskaper eftersom det är så god och jämn kvalitet tvärts över hela plattan. Det är mycket orgelsolon överlag och det är inte mycket Ritchie Blackmore och helt klart en platta långt över mina förväntningar!

8/10 – Tommy Söderberg - 20110122

 

Overload – Difference of Opinion – 1993
Det här är en skiva som jag har haft stående i skivhyllan väldigt väldigt länge. Det är ett svenskt band, från Bollnäs tror jag och jag hade i princip glömt bort att jag hade den till för några dagar sen. En av fördelarna med att gå igenom sina samlingar lite mer noggrant då och då är ju att sådant som man fått för sig inte riktigt håller måttet kan få möjlighet att komma upp till ytan igen! Sagt och gjort, jag satt på plattan och började lyssna. Jag var föga förvånad över att det var stereotypisk hårdrock och då menar jag kanske främst stereotypiskt åttiotal. Ingen Power Metal, ingen Thrash och ingen Metal alls egentligen utan – hårdrock! Det är mycket distorsion och overdrive på gitarrerna, precis som det ska vara, melodierna är inte helt ute och cyklar och klart bättre än vad jag mindes och förväntade mig. Likadant kan man säga om arrangemangen, det låter faktiskt riktigt trivsamt och inte alls pjåkigt faktiskt. Det faller kanske lite grand på sången men det gör ofta sådan här musik och det är inget som gör så mycket egentligen, det instrumentalmusikaliska är det absolut inget fel på! Jag gillar det här mycket mer än vad mitt minne ville erkänna och jag tror att jag kommer att lyssna på den här skivan ganska så mer i framtiden och jag kanske till och med kommer att införskaffa något mer med Overload! Det är ett ganska jämnt album där inget direkt sticker ut från mängden, utom en låt och den kommer jag till och med ihåg från förr – Murphys Law, och det är en riktigt vass låt faktiskt. Det är ett ganska tungt ljud och för tidsperioden är det helt klart en ganska välproducerad platta. Det kanske inte är det tjockaste ljudet som finns och det kanske inte är en ljudmassa som förflyttar berg men vi ska komma ihåg att Overload varken då eller nu tillhör de absolut största och mest kända banden på marknaden. Det gör att de får en liten extra eloge också faktiskt, de gör sin grej och sen så får det vara bra med det! De är inte hårdrockens kioskvältare men nöjer sig med det och det tycker jag är en bra egenskap. Respekt!

7/10 – Tommy Söderberg - 20110120

 

Patrik Isaksson – Vi Som Aldrig Landat – 2004
Det här känns som ett ganska meningslöst album, utan att för den delen vara dåligt egentligen och för den delen inte särskilt bra heller. Ska man sätta något speciellt epitet på det måste det bli – tråkigt! För det är precis vad det är, tråkigt och slätstruket och utan några speciella igenkänningstecken även om det faktiskt är ganska följsamt. Det är svensk popmusik med pretentiös textambition och Patrik Isaksson når väl ungefär halvvägs. Det blir inte bra men det blir heller inte löjeväckande som lätt kan bli fallet när man visar sig vilja alldeles för mycket på något plan. Det känns som om Patrik Isaksson vill få det att låta som om han har något att säga men jag vet uppriktigt sagt inte vad hans poäng är. För det är inte så intressant att jag orkar lägga ner så pass mycket energi på att klura ut några underliggande och djupare sensmoraler. Jag tror inte man ska krångla till det mer än så men jag ska heller inte sticka under stol med att om det hade tillhört en genre som jag hade älskat och tyckt om så hade betyget blivit högre. Men eftersom det tillhör en kategori musik som i mina öron är lite ”tvivelaktig” redan från början så går det inte att dela ut ett alldeles för högt betyg.

4/10 – Tommy Söderberg - 20110119

 

Janiva Magness – The Devil Is An Angel Too – 2010
Jag antar att det var tvunget att hända för eller senare, för det är ju inte rimligt att begära att Janiva Magness skulle kunna göra ytterligare ett lika lysande album till som de två närmast föregående Do I Move You och What Love Will Do, två superba album som jag tidigare givit toppbetyg. Men det betyder förstås inte att hennes senaste album (hennes åttonde) The Devil Is An Angel Too är dåligt eller undermåligt på något sätt. För efter konstaterandet att låtkvaliteten på detta album inte riktigt kan mäta sig med den på dessa båda ovan nämnda mästerverk, så kan jag gladeligen också konstatera att allt annat är sig likt. De utmärkta musikerna (flera av dem återkommande från föregående plattor), den goda produktionen och så förstås hennes fantastiska, innerliga och uttrycksfulla röst som det är en ren njutning att lyssna på. Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Janiva Magness är utan tvekan en av de absolut bästa sångerskor som det går att finna i dagens musikaliska flora, oavsett stil och genre. Så även om det inte är något nytt mästerverk hon bjuder oss på denna gång så är det ändock mycket bra och själfull blues och rhythm and blues som det svänger rejält om.

8/10 – Roger Persson – 2011-01-11