2006
CD
NorthernBlues Music NBM0033

Janiva Magness ger i förordet till sitt senaste album, hennes sjätte, sin syn på hur blues kan definieras: ”Blues ain’t nothin’ but a bad woman feeling good”, ett omdöme som ursprungligen ska ha refererat till klassiska bluessångerskor som Bessie Smith och Ma Rainey. Kraftfulla och frispråkiga kvinnor som inte var rädda för att bryta och strunta i rådande sociala normer och regler och som dessutom var stolta över det. Arvet efter dessa kvinnor upprätthålls idag av artister som Candye Kane, Sue Foley och just Janiva Magness.

Och precis som Candye Kane har Janiva Magness upplevt, eller kanske snarare överlevt, en nästan omöjligt svår uppväxt innan hon utvecklats till den fullfjädrade bluesartist hon idag är; när hon hade fyllt 16 hade båda hennes föräldrar begått självmord, hon hade slussats runt i 12 (!) olika fosterfamiljer och fött ett barn som hon adopterade bort. Det var i denna veva som hon upptäckte blusen som skulle komma att bli ledstjärnan i hennes fortsatta liv.

De musikaliska rötterna och influenserna hämtas från klassiska bluesartister som Otis Rush och Albert Collins, men även rhythm and blues-storheter som Aretha Franklin och Etta James och på detta album ger hon oss prov på hela registret. Stor hjälp har hon fått av Colin Linden (som bl.a. producerat Sue Foley, Roxanne Potvin och Bruce Cockburn också) och multiinstrumentalisten och låtskrivaren Jeff Turmes (vars meritlista även omfattar artister som Gary Primich och Richard Thompson), kryddat med gästspel av gitarrvirtuosen Rick Holmstrom och Jessi Alexander, och de har tillsammans åstadkommit ett frustande vitalt och engagerande bluesalbum.

Vad de än tar sig för så gör de det med bravur, vare sig det handlar om klassisk deltablues i Don’t Let Your Memories, Motown-inspirerad soul i I Wan’t You To Have Everything eller grymt svängande rhythm and blues a la Marcia Ball eller Lou Ann Barton i inledande I’m Just A Prisoner. Magness har en suverän röst, en mörk, rökig och ärrad stämma som vore hon en kvinnlig reinkarnation av Delbert McClinton, som är så sensuell och uttrycksfull att man som lyssnare nästan tappar andan. En superb cover av nämnde McClintons You Were Never Mine är en uppvisning i smäktande sentimentalism, en så trovärdig presentation av den smärta som åsamkats av saknad; Sometimes deep in the night, when I hold you in my dreams/I get lost in your lovin’ touch baby, I can’t believe how real it seems, att den bara måste vara självupplevd.

Nina Simones Do I Move You framförs med en rykande het sensualism som får blodet att koka i ådrorna och i den avslutande, råa Chicagobluesen i A Man Size Job är hon en sån där fräck och uppkäftigt uppriktig ”good feeling bad woman” som absolut inte ber om ursäkt för sig själv på något som helst sätt; You’ve been goin’ around talkin’ sayin’ he’s young enough to be my son/but you can’t blame him, you’ve left the job half done/now you’re tellin’ everybody I’ve robbed the cradle, oh what a cradle I robbed/so just get out the way and let a boy do a man size job.

Det här är från början till slut ett i alla avseenden klockrent album och ett av de bästa bluesalbum som jag har hört överhuvudtaget. Utmärkta låtar, vare sig det gäller det nyskrivna materialet eller en handfull väl valda covers, och musicerande av högsta klass tillsammans med Janiva Magness sensationella vokala kvalitéer ger en musikalisk upplevelse som etsar sig fast i minnet och fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter att musiken har tystnat. Jag hoppas innerligt att hon med detta album får åtminstone en gnutta av den uppmärksamhet hon förtjänar, inte minst med tanke på hennes minst sagt besvärliga bakgrund. För när den läggs till hennes fantastiska musikaliska talang så kan vi, med hjälp av att parafrasera blueslegenden Buddy Guy, tveklöst konstatera en sak: ”Damn right she’s got the blues”.

Roger Persson - 20070923