Flera Minirecensioner: (2007) (2008) (2010) (2011)

Son Volt – American Central Dust – 2009
Son Volt anno 2009 skulle kanske lika gärna kunna beskrivas som Jay Farrar med kompband, dels för att han numera är den enda konstanten i detta band, men mest för att det är han som, i vanlig ordning, skriver all musik. Detta är deras sjätte studioalbum och det har, vilket också är som det brukar, fått ordentligt med god kritik. Faktum är att jag har sett flera kritiker och tyckare som hävdat att detta är deras bästa album över huvud taget, men i mina öron så låter det i stort sett som ”business as usual”. Vilket vill säga släpande no depression, inte sällan med väldigt tydliga country- och folkinfluenser. Och det är förvisso inget fel med det, för detta brukar Son Volt göra riktigt bra, och inte misslyckas man direkt nu heller. Men faktum är att man heller inte får in någon fullträff. Okej, visst är flera av låtarna, främst de som drar åt det mer traditionella countryhållet till, riktigt bra, men det finns också ett helt gäng ganska intetsägande och mediokra låtar. Deras ”rockigare” låtar i no depression-facket känns allt annat än spännande och blir faktiskt emellanåt istället lite småsega och lätt tråkiga, vilket särskilt gäller albumets andra halva, något som också oundvikligen färgar av sig på helhetsintrycket. Det här känns därför som ett album som är ovanligt ojämnt och också vid några tillfällen lite oväntat oinspirerat för att komma från Son Volt enligt min mening. Väl värt att skaffa för de redan övertygade fansen, men att detta skulle vara bland det bästa de åstadkommit kan jag absolut inte hålla med. Utan tvekan ett hyfsat album, men inte mer.

6/10 – Roger Persson - 20091213

Alex Cornish – Until The Traffic Stops – 2009
Alex Cornish är en brittisk singer/songwriter av contemporary modell och detta är hans debutalbum, även om det faktiskt är en något omarbetad version av ett album som släpptes 2007 för första gången. Cornish är ytterligare en av alla dessa ”gör det själv singer/songwriters” som har provat sin lycka på senare år, vilket innebär att han själv har skrivit, producerat och dessutom spelat de flesta instrument själv, han har till och med spelat in större delen av musiken hemma hos sig själv. Men när det görs så här bra så spelar det faktiskt ingen roll, det finns egentligen inget som tyder på att detta är en lågbudget produktion. Således bjuds vi på 10 goda låtar som oftast påminner om sån där singer/songwriter pop som musikalsikt är lättsam och melankolisk, men där texterna ibland antar en betydligt mörkare och ibland rent av depressiv ton, som Justin Currie eller Ron Sexsmith brukar åstadkomma. Den är i alla avseenden professionellt och inlevelsefullt framförd, även om den förvisso heller aldrig riktigt når några exceptionella höjder. Allt som allt dock en riktigt lovande singer/songwriter debut, Alex Cornish är definitivt ett namn att lägga på minnet inför framtiden.

7/10 – Roger Persson - 091130

Eleni Mandell – Artificial Fire – 2009
Eleni Mandell är en contemporary singer/songwriter som med Artificial Fire har kommit fram till sitt sjunde album, men det är faktiskt första gången som jag lyssnar närmare på henne. Musiken är som sagt i grund och botten contemporary singer/songwriter, men det är i detta fall sannerligen inte tillräckligt med endast ett epitet då detta är ett av de mest eklektiska album jag har hört på ett bra tag. Musikaliskt så smyger hon gärna över i både alternativ pop och rock och ibland kan man ana influenser från både britt- och indiepop. Regelrätta jämförelser är därför inte helt enkla, men artister som Amy Allison och Lizzie West ger en ganska god uppfattning om vilken härad det rör sig om, men i några mer lättsamt poppiga ögonblick kan paralleller dras även till Aimee Mann, och då inte minst när det gäller Mandells lågmälda och försiktiga sångstil som definitivt påminner en hel del om Manns dito. Mandell har skrivit alla spår själv och det är aldrig mindre än spännande och intressant och vid några tillfällen också riktigt bra, men några större svängningar på mina emotionella strängar lyckas hon faktiskt aldrig slå an. Jag finner albumet vara alltför spretigt musikalsikt sett och när så även texterna visar sig vara förvisso personliga men också mycket introverta och svårtolkade så tycker jag att det blir svårt att få grepp om vem artisten Eleni Mandell egentligen är och vad hon vill ha sagt. Det blir därför också så att mitt engagemang och intresse gång efter annan flyter iväg åt andra håll och musiklyssnandet intar mer av en sorts bakgrundsfunktion till andra funderingar. Summan av allt detta blir då att det här är ett hyggligt album som ger en stunds småtrevlig underhållning, särskilt i de mer popinspirerade låtarna, men som dock saknar förmågan att engagera på allvar.

6/10 - Roger Persson - 20091112

Ryan Bingham – Roadhouse Sun – 2009
Det här är Ryan Binghams andra soloalbum och det är solid och ruffig, skitig americana som ibland rullar över mot rotrock till som erbjuds. Tänk dig musik som hamnar nånstans mellan John Mellencamp, Steve Earle och Joe Ely så bör du ha en god uppfattning, det finns alltså gott om uppenbara anknytningar till främst country, men också en hel del blues. Han har för övrigt också ett grovt, skrovligt rossel till röst som låter ungefär som en korsning av Steve Earle och Matthew Ryan, vilket passar den grovhuggna musiken alldeles utmärkt. Bingham har skrivit alla låtar själv och som producent har han plockat in Marc Ford från Black Crowes och de har knåpat ihop en för musiken passande rå och enkel ljudbild. Plattan börjar riktigt bra med ett par rejäla countryrockare i bra tempo, men efterhand blir det tyvärr uppenbart att Bingham har bränt det mesta av det bästa krutet i början. Flera av låtarna i mitten på plattan antar istället en mera hantverksmässig karaktär som förvisso är kompetent men som faktiskt inte rör upp några större känslor, vilket gäller såväl musik som text. Bingham och hans band ska dock ha en eloge för att de rakt igenom kör på med ett genuint engagemang och hela tiden anstränger sig till det yttersta av sina förmågor för att göra det bästa av det emellanåt ganska mediokra låtmaterialet. Nivån höjs också trevligt nog igen framåt slutet med ett några riktigt bra countryblues-låtar och jag måste därför till slut erkänna att Bingham med hjälp av sin vägvinnande inlevelse vinner en arbetsseger, trots det lite väl ojämna låtmaterialet. Det här är därmed en bra, om än inte utmärkande så, americanaplatta som är väl värd att lyssna till för den som gillar genren.

7/10 – Roger Persson - 091026

Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008
Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 – Tommy Söderberg - 20091019

Creed – My Own Prison – 1997
Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10 – Tommy Söderberg - 20091018

The Sins of thy Beloved – Perpetual Desolation – 2000
När jag först hörde The Sins of thy Beloveds första skiva Lake of Sorrow var jag helt såld. Den öppnade upp en helt ny värld för mig och fick mig på allvar intresserad av att utforska musikens värld igen. Därför var det med lite extra stort intresse som jag lyssnade på den här – The Sins of thy Beloveds andra skiva och hoppades på att den skulle leva upp till mina förväntningar. Jämförelser är förstås oundvikliga och med tanke på att jag delade ut full pott till debuten var spänningen lite extra spänd. Och vad blir domen då? Ja, inte lever den upp till samma höjder som första skivan, men det är trots allt ganska bra och man känner lätt igen soundet. Det är tung Gothic Metal med influenser av Doom, till detta en fantastisk sångerska – Anita Auglend, som ackompanjerar det typiska growlandet. Pete Johansen med sin fiol ger extra glans åt musiken och de följsamma melodierna från hans instrument blir riktigt trivsamma. Till skivans nackdel blir att man lagt på lite för ”moderna” ljud emellanåt och att det under stundom blir lite slätstruket. Men som helhet betraktat fyller musiken ut ljudbilden i alla riktningarna och skapar en komplex betraktelse i lyssnaren öron.

8/10 – Tommy Söderberg - 091017

Johnny Bennett – The Violet Hush – 2009
Johnny Bennett är en contemporary singer/songwriter från Los Angeles och detta är hans tredje album, men det är första gången som jag stiftar bekantskap med honom. Musikaliskt så är det en ganska rootsinfluerad adult alternativ rock/pop och singer/songwriter som det handlar om, inte helt olikt Neal Casal eller Peter Bruntnells tidigare plattor, även om han emellanåt är lite poppigare än dessa herrar. Han gör egentligen inget nyskapande eller oväntat, men det är musik som är både fint framförd och lagom varierad för att hålla lyssnarens intresse, och visst vet han både hur man skriver effektiva melodier med bra hook och texter som höjer sig över genrens genomsnitt och som innehåller en hel del tänkvärda kommentarer om såväl samhälleliga som relationsmässiga spörsmål. Det är ett ganska anspråkslöst album som det tar en stund att komma underfund med, men som visar sig växa med varje lyssning. Johnny Bennett visar sig därmed vara en riktigt trevlig bekantskap som är väl värd att både göra och hålla koll på i framtiden.

7/10 – Roger Persson - 20091016

Kiss – Hotter Than Hell – 1974
Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 – Tommy Söderberg - 091015

Emma Tricca – Minor White – 2009
Emma Tricca är en ny brittisk singer/songwriter som fått en hel del goda vitsord i hemlandet det sista året. Och det är väl inte helt oförtjänt heller, det här är traditionell singer/songwriter av riktigt anständig kvalitet. Instrumenteringen och arrangemang är sparsmakade och lågmälda, huvudsakligen akustiska, precis som sådan här kraftigt folkligt inspirerad singer/songwriter brukar vara. Emma Tricca har skrivit samtliga spår själv och hon bjuder på tassande, försiktiga men också effektiva små melodier med bitterljuva historier om förlorad kärlek, ensamhet och brustna hjärtan, framförda med hennes försiktigt spröda och vackra stämma som matchar den lågmälda men emotionella dramatiken i musiken på ett bra sätt. Det är på det hela taget väldigt småtrevligt och tämligen njutbart, men också på tok för förutsägbart för att kunna bli mycket mer än en trevlig diversion för stunden. Ett solitt album för alla som gillar klassisk singer/songwriter, men det måste också påpekas att det heller inte tillför något nytt till gebitet ”ensam ung melankolisk kvinna med gitarr”, utan det låter, på både gott och ont, precis som man kan förvänta sig.

6/10 – Roger Persson – 091006

Halford – Resurrestion – 2000
Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 – Tommy Söderberg - 20091004

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000
Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-Rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 – Tommy Söderberg - 20090929

Onkel Kånkel – Onkel Kånkels Fantastiska Ävfentyr – 1999
Jag måste väl erkänna att jag aldrig hade skrivit om den här skivan om det inte vore för att Håkan Florå, den mytomspunne mannen bakom pseudonymen, gick bort för några månader sedan. Och tycka vad man vill, men pionjärer inom den så kallande könsrocken var de onekligen – Onkel Kånkel and His Kånkelbär. Musikaliskt hamnar vi väl någonstans mellan undergroundpunk med distade gitarrer som står i kontrast till visgenren då sången ofta framstår som ”snäll” och tillrättalagd. Detta resulterar i en kontrast som förstärker de humoristiska intentionerna, åtminstone i min bok. Dock är det inte särskilt roligt i alla fall! Visst, det finns ett par låtar med riktigt roliga rim som i Onkel Kånkels version av GES: En Jävel på Kärlek (Suger Pung som en Djäfvul) Jag suger pung som en djävul, sväljer banan som Lennart Swahn eller den uppenbara driften med Gyllene Tiders Sommartider, nämligen Homotider (ja, man kan väl räkna ut hur den låter utan att höra den faktiskt). Några fullständigt briljanta nödrim kan man också hitta, till exempel i Harry Harmynt: Han Har Hartänder, Han är Bartender eller Han Är Gladlynt, Han Är Klarsynt, Han Är Harmynt från samma låt. Jag kan heller inte låta bli att nämna följande usla ordvits från, åter igen, samma låt: Han Har Inga Pengar Förutom Sitt Harmynt… I övrigt fokuseras det på pedofili, koprofagi och naturligtvis homosexualitet. Tyvärr brister det, som inte brister i infantila texter, på det rent musikaliska. Det är på tok för undermålig kvalitet, inte bara tekniskt utan även på själva kompositionerna och det som bitvis är roligt, riktigt roligt till och med, blir snabbt tröttsamt och slitsamt.
3/10 – Tommy Söderberg - 20090925

Nick Lowe – Dig My Mood – 1998
Den relation jag har till Nick Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor. Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där rysligt ofta.

6/10 – Tommy Söderberg - 20090922

Candlemass – Candlemass – 2005
Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhetstiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10 – Tommy Söderberg - 20090921

Kiss – Kiss – 1974
Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10 – Tommy Söderberg - 20090920

Opeth – Orchid – 1995
När den här plattan kom 1995 var den förmodligen mer banbrytande än vad den ges kredit för idag, man har större referensramar och man är inte lika imponerad av tempoväxlingarna längre. Det är dödsföraktande partier och lugna partier, men jämför man med andra band som Sins of Thy Beloved eller Tristania så tenderar den här att bli lite platt i betraktelsen. Låtarna, med ett par instrumentala undantag, som kan betraktas som transportsträckor eller möjligen som preludium inför nästkommande låt, är väldigt långa och flera av den överstiger tio minuter. De är variationsrika och spänner över hela spektrat, vildsint death metal för att sedan brytas av med akustisk gitarr eller piano. Det finns också ren sång som bryter av väsandet/growlandet/skrikandet, som påminner en del om vad Thomas Backelin åstadkom i Lord Belial, vilket vokalisten mestadels använder sig av. Det är väl inte riktigt lika aggressivt på vokalistplanet men det känns i alla fall som en adekvat referenspunkt i sammanhanget. De instrumentala delarna av albumet är mycket bra och Silhouette, som är det första och pianobaserade stycket är riktigt medryckande och känns mer som en klassisk komposition än något som hör hemma på ett metalalbum. Ändå känns det som om det smälter in mycket bra och gör plattan mer nyanserad och varierande både inom varje spår och även plattan som helhet. Ibland kan det tyckas vara lite väl spretigt i spåren som musikaliskt tycks bestå av flera kompositioner, det finns inte riktigt den helhetsbetraktelse som man skulle kunna önska men det råder å andra sidan heller ingen tvekan om att det här i grund och botten är ganska vildsint death metal, smakfullt kryddad med lugna passager. Personligen har jag en del problem att tåla den väsande/skrikande vokalisten, men det är ju å andra sidan nästa ett av epiteten i så här musik och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

6/10 – Tommy Söderberg - 20090919

The Alexandria Quartet – The Alexandria Quartet – 2009
På sin debutplatta så blandar och ger det här norska gänget ganska ordentligt må jag säga. Musiken är ganska skiftande men i stort sett så håller de till i ett gränsland mellan brittrock och alternativ rock, kryddat med lite stänk av powerpop och vid några enstaka tillfällen kan man ana en antydan till lite singer/songwriter-ansatser också. Det är just dessa de mer lågmälda och subtila låtarna åt singer/songwriter hållet till som framstår som klart bäst och faktum är att då får också sångaren Martin Skålnes visa att han har en riktigt hygglig röst som påminner en hel del om Ron Sexsmith. Men i stort sett så är det annars ganska ordinär, modern gitarrdriven brittrock och alternativ rock som det handlar om. Inte alls dåligt men i längden också en smula fantasilöst med en låtkvalitet som alltför sällan höjer sig över det mediokra. Produktionen är dessutom onödigt bombastisk och även en smula grötig, på ett par av de mera tempostarka och kraftfulla spåren så försvinner nästan Skålnes röst i den alltför skräniga ljudväggen. Allt som allt ett anständigt album med några få höjdpunkter som funkar som en stunds tidsfördriv men som samtidigt också är för spretigt och ojämnt för att nå några större höjder.

5/10 – Roger Persson - 20090918

Tristania – World of Glass – 2001
Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 – Tommy Söderberg - 20090916

Mayhem – Ordo Ad Chao – 2007
Efter att ha givit Dimmu Borgirs album In Sorte Diaboli full pott i min recension blev jag lite nyfiken på vilka andra band trummisen ”Hellhammer” medverkat i. Det är tydligen en mycket ansedd trumslagare på den norska black metal scenen så det var med stort intresse jag införskaffade den här - Mayhems senaste album, med hopp om en riktig höjdarplatta. Mayhem räknas ju dessutom till pionjärerna inom norsk Black Metal så det var väl lite intressant av den anledningen också eftersom jag aldrig hade hört dem förr. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt vilken kategori jag ska placera det här inom, Black Metal? Death Metal? Det är bara kaos i mina öron och jag kan knappast urskilja någonting annat är väsningar, grymtningar och skrikande bland allt trumslagande. Jag vet inte om en trumslagares skicklighet bedöms med hur snabbt han kan spela på baskaggarna som grund eller om det är taktkänslan som räknas men ”Hellhammer” är i alla fall snabb… Själva produktionen är så undermålig att det är irriterande att lyssna på och jag ska villigt erkänna att jag aldrig mer kommer att spela denna platta. Jag är medveten om att det finns någon form av tanke med att plattorna inom denna extrema genre ska låta så illa som möjligt (för att vara antikommersiella eller liknande) men jag har aldrig riktigt fattat grejen. Tydligen fick den här trots allt någon form av utmärkelse för bästa metalalbum 2007 där en av motståndarna var just Dimmu Borgirs In Sorte Diaboli – Obegripligt!

1/10 – Tommy Söderberg - 20090915

W.A.S.P. – Still Not Black Enough – 1996
Mitt intresse för W.A.S.P. falnade egentligen ganska snabbt och jag har mycket liten relation till vad som gjordes efter de första två plattorna och jag slutade köpa dem efter den tredje – Inside the Electric Circus, vars turné jag också bevittnade live. Hur som helst så tyckte jag att det redan på dessa album började gå utför och även om debuten var fulländad, rå heavy metal så verkade det som om finlir var det Blackie Lawless och grabbarna egentligen ville syssla med och inte de enkla låtar med raka riff som karaktäriserade den första plattan. Nåja… Jag kom i alla fall över den här plattan och ville höra vad mina gamla idoler hittat på sedan sist. Det är deras sjätte studioalbum, eller Blackies studioalbum egentligen, för det är han som sköter showen och ingen av de andra originalmedlemmarna finns längre kvar. Hur som helst så blev jag väldigt positivt överraskad av de medryckande melodierna, även om de ingalunda är lika raka och enkla som på debuten. Blackie är en riktigt duktig sångare och han förmedlar känslan i musiken väl. Det är kontrollerad heavy metal och man kan inte låta bli tycka om det. Dessutom innehåller plattan en riktigt trevlig ballad, i ordets mest ambitiösa form och det är något jag aldrig hört Blackie framföra förr. För jag räknar inte Sleeping in the Fire och liknande som regelrätta ballader. Ambitionen att chocka, som var så övertydligt närvarande i bandets tidigaste period verkar helt borta och jag tycker det klär musiken att ha denna, lite mer mogna, approach. Innehåller också lyssningsvärda versioner av Tie Your Mother Down av Brian May och AC/DC:s Whole Lotta Rosie och överlag en riktigt bra platta faktiskt!

8/10 – Tommy Söderberg - 20090914

Susan Marshall – Little Red – 2009
På sitt tredje studioalbum har Susan Marshall dragit inspiration från sina musikaliska erfarenheter under uppväxtåren i Memphis då hon lyssnade på artister som Al Green, Mavis Staples och Otis Redding. Det här är således ett album som i stora drag innehåller klassisk soulmusik som är välproducerad och oklanderligt framförd, men då Marshall också jobbat som bakgrundssångerska till bland andra Cat Power och Lucinda Williams så finner vi också lite modernare alternativa och rockigare influenser emellanåt. Det hela påminner en hel del om den typ av musik som vi brukar höra från artister som till exempel Joan Osborne eller Julia Fordham. Marshall har en bra och kraftfull röst och blandar egna låtar av god kvalitet med covers av bland andra Lou Reed och Lennon/McCartney, vilket tillsammans med skickliga musiker som Rick Steff och Harry Peel resulterar i mycket angenäm och lättillgänglig soulmusik med ett härligt sväng. Det är dock i längden lite väl bekvämt och tillrättalagt för att intresset ska hållas på topp hela vägen hem. Produktionen är lite för tillrättalagd och välansad och även om Marshall som sagt är en mycket skicklig sångerska så lider hon också lite av att hon, precis som geliken Osborne, är lite opersonlig. Detta blir särskilt uppenbart i den annars utmärkta duetten Don’t Let Me Down där Lucinda Williams ger Marshall en lektion i konsten att sjunga med genuin inlevelse. Men i ett större perspektiv så blir dessa brister ändå mindre viktiga då de med råge kompenseras av de goda kvalitéerna. Det här är därför ett i stora drag tämligen njutbart och lättsmält album som alla som gillar välproducerad soulmusik bör uppskatta.

7/10 – Roger Persson - 20090904

Tristania – Widow’s Weeds – 1998
Här är ytterligare ett band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin, men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik. Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra, lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs, kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!

10/10 – Tommy Söderberg - 090830

John Mellencamp – John Cougar – 1979
Singer/songwriter har väl aldrig varit mitt gebit även om jag naturligtvis uppskattar vissa valda delar av den flora som finns på området. Jag tillhör heller inte dem som lägger in allt för mycket och/eller krångliga definitioner i ordet utan förhåller mig ganska neutral. Med andra ord så är det ett ganska vidsträckt begrepp för mig. Dock brukar väl inte John Mellencamp hamna inom den svär som även de mest hårdhudade fansen av genren håller för uppenbar singer/songwriter. Hur som helst så känner jag ingalunda till hela hans katalog även om jag här och där både uppskattat honom och erfarigt hur tråkig han kan vara. Det här, måste jag erkänna, är bland de tråkigare musikaliska eskapaderna. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med eftersom jag inte har några egentligt vidsträckta referensramar i genren, men jag skulle ändå vilja jämföra det här med New Jerseys store son – Bruce Springsteen. Inte för att det kanske är jättelikt musikaliskt sett, utan för att det lider av i princip samma problem som jag anser att denne gör. Det är i stort sett ganska bra musik och det råder inget tvivel om att det är en skicklig musiker och låtskrivare, men det blir så förbannat tråkigt! Fast i ärlighetens namn (och nu får jag väl alla Bruce Springsteens fans efter mig – igen!) så tycker jag i alla fall att John Mellencamp framför sina sånger med en betydligt större inlevelse och det är ju alltid något! Tyvärr blir denna allt för intetsägande för att jag ska ha några som helst minnen av den efter ett par genomlyssningar, undantaget ett par av låtarna kanske. Kort sagt, en trevlig skiva med bra musik, men inget som dröjer sig kvar efter att den slutat snurra.

5/10 – Tommy Söderberg - 20090824

Judas Priest – Nostradamus – 2008
Ungefär samtidigt som Rob Halford lämnade bandet för sitt eget band Fight så upphörde mitt intresse för Judas Priest. Deras föregående skiva Painkiller tog ett tag att lyssna i sig på men blev snart en mycket bra platta i sammanhanget. Alltså var mina förväntningar på den här – Nostradamus, skyhöga eftersom jag inte har införskaffat något av albumen med Tim ”Ripper” Owens eller för den delen Angel of Retribution som blev återföreningsplattan. Tyvärr besannades mina värsta farhågor och de förväntningar jag hade känt vändes snabbt mot besvikelse. Det är visserligen ett kompetent album och Rob Halford får utrymme att briljera som sångare (vilket han oftast gör i alla fall) men ack så tråkigt. Det är det första temaalbumet som kommit från Judas Priest och även om tanken är god så räcker det inte riktigt ända fram. Musiken blir tjatig och de mellanspel som omger de ”riktiga” låtarna låter lite krystade. Några enstaka ljuspunkter finns men känner man inte till historien om Nostradamus, den gamla siaren från 1500-talet, sedan tidigare mister den nog en del av sina poänger. Vidare är det en dubbel-cd vilket naturligtvis borgar för att man får mycket för pengarna och det är naturligtvis bra om man gillar det man hör. För min egen del kunde man gott ha kapat en hel del och tuffat till soundet en hel del också. Det är lite för konstgjort ljud för min smak och syntarna skiner igenom ganska kraftfullt, vilket inte alls klär bandet.

5/10 – Tommy Söderberg - 090823

Svante Thuresson & Vänner – 2007
Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10 – Tommy Söderberg - 090823

Marie Lindberg – Trying to Recall – 2007
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade införskaffat den här skivan om jag inte hade hittat den till ett skamligt lågt pris på en skivmässa nyligen. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhanden och eftersom jag trots allt tyckte att Marie Lindbergs bidrag till melodifestivalen – Trying to Recall, ett bidrag som med största sannolikhet är anledningen till att den här plattan överhuvudtaget fick se dagens ljus, var ganska trevlig, åtminstone i sitt sammanhang. När det gäller den här skivan blir det tyvärr, som helhet, ett ganska svalt intryck som får stå som epitet. Det mesta låter ganska lika och man blir snabbt trött på hennes röst. Hon är ingen större sångerska och kan inte leverera någon vidare inlevelse i sina egenskrivna låtar. Det blir en alltför jämntjock gröt i mina öron och även om varje låt var för sig förvisso kunde smita förbi som bakgrundsmusik en kväll när man inte har något bättre för sig, så fungerar det inte som ett helt album. Det är tjatigt tempo i låtarna, hennes röst går en på nerverna och gitarrspelet lämnar också en hel del att önska. Marie Lindbergs debutalbum borde med största sannolikhet även bli hennes sista!

4/10 – Tommy Söderberg - 080823

Sherrie Austin – Love in the real World – 1999
Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Sherrie Austin varken före eller efter den här plattan även om det faktiskt ryms ännu ett album i min skivhylla. Musikaliskt är det dock tämligen lättlyssnad country-pop som det inte vilar några ledsamheter över. Med andra ord har jag gärna det här på som bakgrundsmusik medan jag gör något annat medan jag inte skulle sätta mig ner och lyssna explicit på det här. Countryinfluenserna, med bland annat typisk steelguitar och andra countryattiraljer är ganska tydliga men musiken tar inte sig själv på alldeles för stort allvar och blir heller inte så pretentiös som jag många gånger upplever att musik av det här slaget kan vara. Det är skönt att då och då koppla av från underliggande budskap och textanalyser och det tycker jag att jag kan göra med den här skivan – åtminstone idag. För lyssnar man på många olika former av musik kanske man helt enkelt måste bryta mönstret ibland, för att rensa systemet så att säga.

6/10 – Tommy Söderberg - 090823

Europe – Start From the Dark – 2004
Jag har väl ungefär full koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown) i alla fall. Efter dessa blir det ett svart hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.

8/10 – Tommy Söderberg - 090819

Bathory – Blood Fire Death – 1988
Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa.

4/10 – Tommy Söderberg - 090803

Steve Earle – Townes – 2009
Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan Steve Earle skulle göra en hyllningsplatta till ära för sin gamle läromästare Townes Van Zandt. Låtmaterialet är naturligtvis helt briljant och Earle har gjort ett gott urval, han har hittat en fin mix mellan självklara och lite mindre uppenbara låtar. Och visst vet Earle hur den här slipstenen ska dras, inget tvivel om den saken. Arrangemangen är huvudsakligen sparsamma till absolut större delen akustiska och man kan nog misstänka att gamle Townes skulle nicka instämmande om han kunde. Earle är ju själv en oerhört vass singer/songwriter på alldeles egna meriter, men här visar han att klarar av att tolka andras material också. Problemet är dock att jag tycker att Earle nästan visar lite för mycket respekt och vördnad för materialet, det känns ungefär som att vi höra hur Earle tror att Townes skulle vilja höra sina låtar tolkade istället för helt till fullo lita på sina egna instinkter och idéer. Således får vi en platta med superbt låtmaterial som är oklanderligt framfört men där det lite för sällan hettar till ordentligt och når det där lilla extra som skiljer suverän musik från den som ”bara” är bra. För bra är det, om än kanske inte så våldsamt spännande i längden. Respektabelt och mycket kompetent, javisst, och visst kan den fungera som inkörsport till Townes Van Zandts fantastiska låtskrivarvärld för den som inte känner till denna sedan innan, men om man vill ha en riktigt bra introduktion till den store mannens låtskrivarkonst så tycker jag nog att den superba POET - A Tribute To Townes Van Zandt från 2002 är ett bättre ställe att börja på.

7/10 – Roger Persson - 090729

Deep Purple – In Rock – 1970
Det här är inte Deep Purples debutalbum (faktiskt det fjärde) men det första där den mest klassiska av sättningar används. Ritchie Blackmore på gitarren, Roger Glover: Bas, Ian Paice: Trummor, Ian Gillan: Sång och organisten Jon Lord. Plattan innehåller förvisso några av de mest klassiska Deep Purple låtar som gjorts överhuvudtaget – Speed King och Child in Time, och det går inte att argumentera emot deras kvalitativa egenskaper. Men resten av materialet är inte lika klockrent tyvärr, det är ganska tjatiga och flummiga solon, inte bara från Ritchie Blackmores gitarr utan kanske snarast från Jon Lord klaviatur och det blir, i mina öron, ganska påfrestande i längden och alldeles för lite medryckande melodier. Jag vill inte gå så långt som att kalla det hela för flumrock, men baske mig om jag kommer på något bättre ord!?

5/10 – Tommy Söderberg - 090721

Laura Roppé – Girl Like This – 2009
Laura Roppé är ett nytt namn på den amerikanska countryscenen, och på detta debutalbum så serverar hon en räcka hyggliga låtar som hon skrivit själv som ligger bekvämt och säkert innanför de väletablerade ramarna för contemporary country. Albumet är inspelat i Kalifornien men det låter precis som vilket annat contemporary countryalbum som helst som kommit från Nashville på senare år. Således är det naturligtvis välspelat (bland musikerna märks goda instrumentalister som Marc Intravaia och Bob Sale), snyggt producerat och visst sjunger hon hyggligt också. Men av denna typ av countryalbum så går det ju numera tretton på dussinet och det finns tyvärr ingenting som gör detta mer (eller mindre ska också i ärlighetens namn sägas) minnesvärt än alla dessa andra slätstrukna och välansade alster i genren. En liten dos av rock här och lite flörtar med pop där, precis lagom mycket för att kunna passa in på de populära radiostationernas spellistor. Det är småtrevligt att lyssna på för stunden men så fort de sista tonerna har tonat ut så har du också glömt bort rubbet omedelbart. Inte dåligt på något sätt men faktiskt inte något vidare bra heller om man ska vara ärlig, men för dem som inte kan få nog av välproducerad och tillrättalagd modern mainstream country så lär det här duga fint.

5/10 – Roger Persson - 090704

Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle – 2009
Bill Callahan, som under större delen av sin snart 20-åriga karriär varit känd under namnet Smog, verkar inför sitt andra album under eget namn ha låtit sig inspirerats av den retrovåg som nu rullar fram inom den alternativa popmusiken. Musiken är lättsamt luftig och smäktande pop med svepande stråkarrangemang som i sina bästa stunder svävar fram mot och med försiktig affektion omsluter lyssnaren på ett synnerligen behagligt sätt, en känsla som förstärks av de modstulna, melankoliska och lätt tvetydiga texterna. Det låter ofta inte så lite som en lite nertonad alternativ variant på Richard Hawley. Som bäst så är det snudd på briljant, men tyvärr också vid några tillfällen på plattans andra halva högst mediokert, där den instrumentala utsvävningen Invocation Of Ratiocination utgör ett riktigt lågvattenmärke som jag inte alls förstår poängen med. Plattan ramas dock in av två riktiga höjdare i form av den inledande Jim Cain och den avslutande nästan 10 minuter långa Faith/Void som tillsammans med den mycket starka första halvan blir det bestående intryck som får definiera detta album. Vilket betyder att detta trots allt ändå i stort sett är ett bra album som funkar bra för den som är sugen på lite alternativ singer/songwriter med en rejäl släng av retropop som krydda.

7/10 – Roger Persson - 090621

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987
Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10 – Tommy Söderberg - 090614

Lord Belial – Kiss the Goat – 1995
Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 – Tommy Söderberg - 090531

Eric Church – Carolina – 2009
Jag misstänker att Eric Church här på sitt andra album (jag har inte hört hans första) försöker göra en ruffigare och råare variant av contemporary country eller countryrock. Jag skriver "försöker", för i mina öron så misslyckas han kapitalt. Hans ansträngningar resulterar i märklig blandning av modern countrypop och fadd FM-rock som så enträget gärna vill och försöker vara en sorts bredbent variant på effektiv arenarock a la Bryan Adams att det istället bara låter ansträngt och sökt. I sina värsta stunder urartar det hela till ett så uppenbart insmickrande publikfrieri att det blir löjligt i sina till synes desperata försök att få till effektivt allsångsvänlig musik. Det låter därför istället ofta som en töntig, lätt countryfierad variant på den mest menlösa 80-talsinspirerade pudelrock som man kan föreställa sig, ungefär som om Def Leppard skulle ha fått för sig att börja spela modern countrypop. Helhetsintrycket blir heller inte bättre av att texterna i allt väsentligt består av en sällan skådad uppsjö av trötta klichéer och uttjatade plattityder. Vilket är oerhört synd för under allt detta tramsiga smäck så verkar det faktiskt finnas ett gäng melodier som förmodligen skulle visa sig vara riktigt hyggliga om de hade försetts med en mera sansad produktion. Men hur det nu än må vara med den saken så ändrar det inte på den ofrånkomliga slutsatsen att detta är ett dåligt album som jag verkligen inte kan rekommendera. Det är istället så att denna min första bekantskap med Eric Church löper stor risk att också bli den sista…

3/10 – Roger Persson - 090529

Howling Bells – Radio Wars – 2009
Howling Bells är ett indierockband, ursprungligen från Australien men håller numera till i London. Och att det finns brittiska indieinfluenser är något som är tämligen uppenbart på Radio Wars, deras andra album. Det är musik som hämtar inspiration från såväl Coldplay som The Cure, även om deras lätt teatraliska och pompösa stil ligger närmare de förstnämnda. Det börjar ganska bra också, men snart så inser i alla fall jag att både de goda idéerna och låtarna tar slut ganska snabbt. Det hela utvecklar sig istället efterhand till tämligen ordinär och medioker jämntjock gröt av lite ”för lagom” skramlig och skruvad indierock av brittiskt snitt och mitt intresse för att lyssna minskar också efterhand i takt med denna utveckling. Det är dock ett gott hantverk i genren rakt igenom och om man lyssnar i lite mindre och kortare stycken på de olika låtarna så står de sig följaktligen bättre också. Om du inte redan är intresserad av brittisk indierock så lär inte det här ändra på din inställning, men för den i genren redan välorienterade och intresserade lyssnaren så framstår det här som ett säkert och solitt val som säkerligen kommer att uppskattas.

5/10 – Roger Persson - 20090512

Melissa Etheridge – Yes I am – 1993
Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 – Tommy Söderberg - 090504

S.O.D. – Speak English or Die – 1985
Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Trash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 – Tommy Söderberg - 090501

Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985
Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10 – Tommy Söderberg - 090429

Bathory – Bathory – 1984
Det smått legendariska Black Metal bandet Bathorys första platta är en våldsam musikalisk utflykt som kom att influera en hel generation av musiker. Det är inte svårt att hitta de beståndsdelar som seden kom att bli någon form av standard, åtminstone inom den tidiga Black Metal rörelsen. Det är snabba gitarrer och trummor med en bedrövlig ”sång” producerad med ett riktigt uselt ljud och detta kom sedan att bli urtypen för hur sådan här musik skulle framföras, åtminstone i den första vågen. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med att få musiken att låta så burkigt och illa som möjligt, åtminstone inte som norm i sammanhanget. Att den här enskilda plattan och några till låter som de gör är väl mer försvarbart eftersom det i princip inte fanns några pengar att spela in plattan med. Man tog det man hade och gjorde det bästa av det helt enkelt. Med detta i åtanke är det här väl egentligen en fantastisk platta, men det går helt enkelt inte att komma ifrån att tidens tand hunnit i fatt och låtit den här skivan åldras på ett ofördelaktigt sätt. Quorthon (RIP), Bathorys förgrundsfigur, lyckas förvisso vara med och skapa en helt ny genre, men är sedan länge omsprungen av andra, mer kvalitetsmedvetna, musiker. Plattan duger gott som referensmaterial, och är till och med nästan nödvändig i sammanhanget, men musikaliskt blir den ganska tjatigt och tråkig.

4/10 – Tommy Söderberg - 090426

Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000
För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10 – Tommy Söderberg - 090424

Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005
Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10 – Tommy Söderberg - 090423

Blackmore’s Night – The Village Lanterne – 2006
Här har Ritchie Blackmore och Candice Night hittat en perfekt blandning av bardinspirerad folkmusik och mer traditionell och hårdare rock a la Deep Purple. Konceptet flytet bra in i varandra och man tänker nästan inte på att låtarna skiljer sig ganska mycket åt musikaliskt sett. Man har till och med vävt in Purple klassikern Child in Time, och det är faktiskt en riktigt bra version även om Candice Night tenderar att bli lite flat i sitt uttryck. Det är sång utan att ta hänsyn till textens betydelse skulle man kunna säga, men det är inte riktigt så enkelt heller. Det finns helt klart inlevelse, till exempel i Ralph McTells Streets of London, men det blir lite livlöst. Dock måste jag understryka att Nights röst är mycket vacker och passar ypperligt både till de medeltidsispirerade sångerna och de mer medryckande rocklåtarna som faktiskt har en ganska stark hook. Ritchie Blackmore bevisar förstås också vilken skicklig gitarrist han är och får ganska stort utrymme att jonglera med gitarren i några av de elektriska rocklåtarna.

8/10 – Tommy Söderberg - 090422

Epica – The Phantom Agony – 2003
För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10 – Tommy Söderberg - 090420

Shirley Clamp – Den Långsamma Blomman – 2004
Det är inte särskilt länge sedan jag inte skulle se två gånger åt det här och knappast ge det ens en lite chans. Det är därför extra roligt att faktiskt tycka till om den här, Shirley Clamps debutplatta. Det är typisk oförarglig svensk pop som egentligen inte borde tilltala mig det minsta. Dock har jag under de senaste åren insett att jag faktiskt är en smula förälskad i Shirley Clamps lätt hesa och sensuella röst. Hon väljer kanske inte alltid de bästa låtarna men hon levererar alltid det man förväntar sig, åtminstone på studioalbum! Den här skivan innehåller Min Kärlek, som Shirley efter diverse turer, där hon hela tiden lyckades snubbla sig vidare, lyckades placera som nummer två i melodifestivalen 2004 och tretton låtar till som också skulle ha kunnat vara med i melodifestivalen - valfritt år! Det är en ganska jämn musikalisk kvalitet, vilket naturligtvis både bidrar till en stabil platta, men också till tråkighetsfaktorn. Det blir liksom inte mycket som sticker ut från mängden och det är ganska tillrättalagt. Textmässigt är det ganska enformiga kärleksschabloner som inte kräver någon större analys och det är väl egentligen bara en enda låt som verkligen sätter texten som något viktigt. Inte för att det egentligen handlar om större djup, men jag kan inte låta bli att förälska mig i textraderna Jag Fick Låna En Ängel, som uppenbart behandlar någon som plötsligt ryckts bort, vilket är ett ämne som betyder lite extra för mig personligen. Shirley bevisar förresten också varför hon inte ska sjunga på engelska i Champions…

6/10 – Tommy Söderberg - 090414

Niklas Wahlgren – Utan Tvekan – 2004
Faktiskt en skiva som tog mig med oerhörd förvåning och som åter igen bevisar att man ibland låser in sig i sina egna förutfattade meningar. Jag hade ingen aning om att Niklas Wahlgren var en så pass begåvad artist utan utgick helt enkelt från att mina bristfälliga kunskaper i ämnet var sanningsenliga. Döm därför om min förvåning när spår efter spår faktiskt kändes ganska medryckande och jag inte kunde låta bli att stampa lite med foten och med ett litet fånigt leende på läpparna kom på mig själv med att faktiskt tycka om det jag hörde! Nu låter det här som om jag funnit Shangri-La eller åtminstone haft en liknande upplevelse, närmast av religiös natur, men fullt så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. För mitt i allt det goda döljer sig också smärre nackdelar. Till att börja med finns det ingen som helst dynamik i albumet, låtarna låter likadant och det finns inte utrymme för några speciellt variationsrika texter heller. Man klarar av att lyssna på några låtar om att drunkna i sin älskades ögon och andra floskler, men till slut blir det bara för mycket. Poesi som funkar en eller två låtar i taget men som blir på tok för tjatig i det långa loppet är definitivt plattans akilleshäl och det måste tyvärr utspela sig rejält på betyget. Annars gillar jag Niklas röst, han har en förmåga att beröra, på ett plan som förvisso ligger nära klichéerna, men han verkar faktiskt mena det han sjunger om, och det är ju alltid värt något!

6/10 – Tommy Söderberg - 090413

Doug Keith – Here’s To Outliving Me – 2009
Doug Keith är en ny singer/songwriter från New York som har väckt en hel del uppseende på andra sidan Atlanten med detta album, vilket också är hans solodebut (han har tidigare varit medlem i indierock-bandet Up The Empire). Och det visar sig snabbt att den positiva uppmärksamheten inte är oförtjänad på något sätt. Keith är en singer/songwriter som håller till på den lite mera råbarkade sidan av genren, med ganska tydliga influenser från såväl alternativ rock som no depression. Det utmynnar i musik som landar nånstans emellan Anders Parker och Todd Snider och sämre förebilder kan man ju definitivt ha. Det hela är väl egentligen inte vare sig exceptionellt eller överdrivet märkvärdigt på något sätt, men det är ett gott hantverk han presterar och han har snickrat ihop ett gäng goda låtar med huvudsakligen svårmodiga texter, och i min skivhylla så finns det alltid plats för ytterligare en hederlig singer/songwriter av denna kaliber. Detta är en rejäl debutplatta vilken alla som gillar singer/songwriter som drar åt oborstad och alternativ rock inte bör missa, och så kan vi också med tillförsikt se fram mot uppföljaren som enligt Keith själv redan är på gång.

7/10 – Roger Persson - 090406

Bruce Springsteen – The Rising – 2002
Efter att ha fått en hel del kommentarer angående min topplista över överskattade artister tar jag nu ånyo krafttag med att försöka utöka min förståelse för dem som faktiskt kvalade in på nämnda lista… En del av poängen med att lyssna på musik är väl att framkalla känslor? Och jag måste därmed erkänna att den här plattan faktiskt lyckades beröra mig på flera punkter. Först och främst fick jag känslan av att själva kompositionen var viktigare än musiken, vilket knappast kan anses vara något positivt epitet. Nästa känsla som slog mig är svårare att beskriva men bevisar i alla fall ytterliggare en gång för alla att varje musikstil och/eller artist verkligen kan prestera bortom de förutfattade meningar man har om dem. Visserligen visste jag sedan tidigare att Bruce Springsteen klarade av att beröra ibland, inte minst i Highway Patrolman som jag ägnade mycket tid åt i min recension av Nebraska, men för mig är det snarare undantag än regel att detta sker. Nåja, Nothing Man blir helt klart min favorit på den här plattan och en välkommen känsloladdning i den övriga tristessen. För efter ytterliggare några låtar är jag så trött på det jag hör att jag nästan inte står ut längre. De korta falcettövningarna på plattans början kan jag stå ut med, men i längden blir det alltför entonigt och tjatigt för min del. Men just när jag ville stänga av börjar det arta sig igen! Mary’s Place och kanske framförallt You’re Missing, är riktigt lyssningsvärda även om jag inte finner att de fastnar i medvetandet efter att musiken tystnat. Till och med titelspåret The Rising är anständigt och jag vantrivs heller inte av tongångarna i Paradise. En ojämn platta, som helt klart innehåller några riktigt bra låtar men också på tok för tjatigt och entonig för min smak.

5/10 – Tommy Söderberg - 090329

Dave Edmunds – Plugged In – 1994
Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst, han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak. Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 – Tommy Söderberg - 090329

Ben Kweller – Changing Horses – 2009
På sitt fjärde studioalbum tar Ben Kweller steget fullt ut och spelar riktigt bredbent americana och honky tonk, komplett med förträffligt framförd pedal steel och dobro från nykomlingen Kitt Kitterman, även om man hela tiden också anar att det precis under ytan finns influenser från No depression-artister som Ryan Adams och Josh Rouse. Vi får 10 låtar, samtliga av Kweller själv, som är små underhållande och många gånger också rörande historier om några helt vanliga människors öden och strapatser i livet. Framförandet är passande jordnära och tämligen lågmält, inte minst från Kweller själv som sjunger med god inlevelse, och det får oss som lyssnar att tro på att det är finns riktiga människor och upplevelser som ligger till grund för dessa historier. Det som dock sänker helhetsintrycket lite är avsaknaden av variation, de 10 låtar som serveras är ur musikalisk synvinkel helt enkelt lite för lika varandra för att det ska vara riktigt intressant hela vägen, efter ett tag blir det på något sätt nästan så att man börjar respekterar det goda hantverket mer än man faktiskt uppskattar musiken. Han har dock sparat två av plattans allra starkaste spår till sist, On Her Own och Homeward Bound, och det går med dessa båda spår i färskt minne inte att vara annat än nöjd med detta album. Det är väl inte något exceptionellt album på något sätt egentligen, men det är heller aldrig mindre än mycket kompetent och emellanåt till och med riktigt bra, inte minst vad avser texterna som faktiskt är den största behållningen, i alla fall för undertecknad. En lyssning till alla som gillar americana och country av det mer stillsamma slaget kan därmed också varmt rekommenderas.

7/10 – Roger Persson - 090321

Lita Ford – Stiletto – 1990
En platta från den forna Runaways-medlemmen som pendlar nånstans mellan hyggligt och ganska bra, till faktiskt ganska dåliga och tråkiga låtar. Bland de som utmärker sig hittar vi rockrökare som Aces & Eights, titelspåret Stiletto och sexanspelande Hungry. Det är väl förresten något som genomsyrar hela plattan eller för den delen Lita Fords hela karriär. Men det finns också en annan sida, en lugnare sida. Denna består delvis i en coverversion på Alice Coopers klassiska ballad Only Women Bleed, som på många sätt blir vettigare när en kvinna sjunger den och Lisa, som verkligen känns betydelsefull för Lita. Jag tror på det hon sjunger om även om hon på intet sätt är den mest begåvade sångerskan i världen. Allt som allt en rätt så rejält ojämn hårdrocksplatta där de djupaste dipparna tyvärr tar ut de högsta topparna med råge!

5/10 – Tommy Söderberg - 090311

Bruce Springsteen – Working On A Dream – 2009
Detta är andra plattan tillsammans med The E Street Band på 2000-talet, och trots att deras förra platta Magic från 2007 i mina öron var relativt svag, så hyste jag ändå vissa förhoppningar om att denna i alla fall skulle vara lite bättre än den tämligen mediokra plattan. Det börjar också mycket bra direkt med den imponerande berättelsen om Outlaw Pete, en storslagen, lång och kraftfull låt av klassiskt Springsteen-snitt, men sedan visar det sig tyvärr att det inte händer så mycket mer av intresse. Resten av låtmaterialet är, liksom på Magic, förvånansvärt svagt och det finns knappast en enda melodi som sätter sig och som jag kommer ihåg efter att ha spelat igenom plattan flera gånger. Inte heller har han något särskilt intressant att säga, de allra flesta texterna förenar sig lika förvånande med melodierna i avdelningen för musik som förvisso är kompetent men också tämligen ointressant, och faktiskt också lite tråkig. Det är dock inte dåligt på något vis, därtill är Springsteen och hans band alldeles för rutinerade både vad avser låtskrivande och musicerande, men det är ändå oväntat medioker musik som möter lyssnaren. När dessutom produktionen, av Brendan O’Brien, visar sig vara direkt dålig, det vilar en aura av ”burkighet” med ett omisskännligt ”plåtigt” ljud över hela ljudbilden, så blir musiken väldigt grötig och det är faktiskt smått enerverande och ansträngande att lyssna på. Tyvärr så kan jag bara konstatera att mina förhoppningar kommit rejält på skam, för det här är enligt min mening så att detta är ett av de sämsta, ja kanske till och med det allra sämsta, album som Springsteen har släppt ifrån sig under sin karriär, även om det som sagt absolut inte är dåligt utan snarare bara ointressant. Men det verkar onekligen som om Springsteen och hans gubbar har sina bästa dagar bakom sig, åtminstone av deras två senaste alster att döma.

4/10 - Roger Persson - 090228

Johnny Winter – Let Me In – 1991
Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 – Tommy Söderberg - 090222

Johnny Winter – 3rd Degree – 1986
I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10 – Tommy Söderberg - 090222

Blackmore’s Night – Fires at Midnight – 2001
Efter diverse turer fram och tillbaka i Deep Purple är detta numera den mytomspunna gitarristen Ritchie Blackmores hemvist. Men oavsett hur mycket man förknippar honom med den musik han levererade i Deep Purple och Rainbow är det här något helt annat. Det är mycket mer traditionell rock med ganska rejäla influenser från folkmusik och jag måste säga att det är svårt att inte bli förälskad i det här när man först hör det. Det är sparsamt instrumenterat och inte sällan akustiskt, även om detta inte är fallet hela tiden. Blundar man och låter fantasin flöda kan man nästan se ett medeltida hov framför sig, skalorna och instrumenteringen för tankarna till detta. Det gör också Candice Nights sagolika och rena röst tillsammans med texterna som nämner magier och kungar och annat som passar in i sammanhanget. Hela produktionen är otroligt följsamt vacker och mycket skön att koppla av till. Det som drar ned betyget en smula är de låtar som ligger aningen längre från folkmusiken än majoriteten av materialet. De förefaller en smula mediokra i sammanhanget även om man lätt kan ha överseende med detta i ett större sammanhang.

8/10 – Tommy Söderberg - 090216

Phantom of the Opera – Svenska Originalinspelningen – 1990
Den här historien har alltid haft en extra speciell plats i mitt hjärta och jag vet inte riktigt varför. I mitten av 80-talet gjorde Andrew Lloyd Webber musikal av den och när jag fick chansen såg jag faktiskt den svenska uppsättning som också finns på den här skivan. Det handlar alltså om översättningar av texterna och om en musikal med Mikael Samuelsson i huvudrollen som Fantomen. Musikaliskt är det precis så teatraliskt som det behöver vara för att historien ska komma till sin rätt tycker jag. Texterna kan tyckas lite konstruerade vid några tillfällen, men det är inget som gör något egentligen, musiken är pampig och det är inte särskilt svårt att förstår varför han förälskade sig så i Christine Daaés röst, framförallt inte när man ställer den mot divans – Carlottas. Nu inser jag ju att det är meningen att det ska vara så och det vore orättvist att påstå att jämföra artisterna mot varandra, det handlar här enbart om rollkaraktärer. Hur som helst är det här musik som jag anser bör finnas i varje människa medvetande och som sådan ställer jag med varmt bakom en rekommendation!

8/10 – Tommy Söderberg - 090211

Europe – Wings of Tomorrow – 1984
Plattan före det definitiva genombrottet med The Final Countdown bjuder inte på några egentliga översakningar. Det är tio rocklåtar som av någon oförklarlig anledning blev kategoriserade som hårdrock på den tiden det begav sig. Detta speglar väl mer än något annat vilken utveckling som sedan dess skett i musikbranschen, stilar har kommit och gått, fusionerat med varandra osv. Det är många gånger förutsägbara melodier, såsom i John Norums enda komposition på plattan – Aphasia, en instrumental sak som skulle kunna vara skriven av vilken leadgitarrist som helst, det är bara lite väl stereotypiskt… Övriga låtar är skrivna av Joey Tempest som bara tagit hjälp av någon annan i en medkomposition på Scream of Anger, den i särklass ”hårdaste” låten på plattan. Det är mycket baskagge, utan att det för den delen går till överdrift. Överlag ligger kvalitén någonstans mellan mediokert och helt ok, en ganska jämn platta med andra ord. Dock måste ett par riktigt bra låtar, och som senare också skulle följa med ut på världsturné, lyfta betyget en smula. Smått fantastiska Dreamer och den möjligen uttjatade Open Your Heart tillhör tveklöst plattans höjdpunkter tillsammans med min personliga nostalgitripp, plattans öppningsspår – Stormwind!

6/10 – Tommy Söderberg - 090208

Annihilator – Critera for a Black Widow – 1999
Som fans av Annihilator är medvetna om så brukar Jeff Waters alltid kommentera, om inte de enskilda låtarna, så åtminstone skivorna någonstans i texthäftet eller så. Den här plattan är inget undantag och man kan där läsa sig till att han nyligen gått igenom en personlig familjekris. Vad denna inneburit i detalj är kanske inte intressant, men att den avspeglat sig på texterna är helt uppenbart. Det är, hur ska jag säga, betydligt mindre aggressivitet och mera hat än vad man är van vid från tidigare plattor. Dessutom är det åter igen ett band som spelar på skivan och inte bara han själv som gör allting. Faktum är att det är i princip samma sammansättning på bandet som på den första plattan – Alice in Hell, en lineup som där fungerade mycket bra. Tyvärr är inte låtarna lika melodiösa den här gången och jag stör mig lite på Randy Rampages sång. Det blir väldigt entonigt och nästan lite skrikig med honom bakom micken. Musikaliskt, framförallt gitarrtekniskt har jag mindre att klaga på, även om jag känner något mindre entusiasm här än på flera av de tidigare plattorna. Man känner fortfarande igen Annihilators speciella stil i allt de gör (nästan) men det är inte riktigt lika ”Top Notch” här som det brukar, lite av geisten saknas helt enkelt. Detta, tillsammans med den enerverande sången måste förstås avspegla sig en smula på betyget…

6/10 – Tommy Söderberg - 090202

John Mellencamp – Life Death Love And Freedom- 2008
John Mellencamp har nu hunnit fram till sitt tjugonde studioalbum i en karriär som numera sträcker sig över mer än trettio år, en icke föraktfull prestation i sig själv. Men det är därför också lite trist att behöva konstatera att detta är ytterligare ett dugligt men ganska intetsägande album i raden av många som han har producerat de senaste 15-20 åren. Det är naturligtvis kompetent spelat och framfört, men låtarna har helt enkelt inte några minnesvärda kvalitéer, varken musikaliskt eller textmässigt, som gör att de sätter sig och så fort plattan lämnar CD-spelaren så försvinner samtliga spår av den i stort sett omedelbart. Tyvärr så verkar det som om Mellencamp inte längre har förmågan att skriva låtar med en rejäl hook som tar tag i och som stannar kvar hos lyssnaren på det sätt som han gjorde under sin storhetstid på åttiotalet när han åstadkom flera utmärkta album som Scarecrow, The Lonesome Jubilee och American Fool. Det här är dock inte dåligt på något sätt, absolut inte, för det är rejäl och aldrig mindre än kompetent rotrock som utgör en stunds hyfsad musikalisk underhållning, och det är ungefär vad som i alla fall jag har kommit att förvänta mig av Mellencamp numera. Det är därmed, precis som vanligt, ett hyfsat album som lär tilltala de redan övertygade men som inte lär vinna honom några nya fans.

6/10 – Roger Persson - 090129

Mercyful Fate – The begining – 1987
Visserligen brukar Mercyful Fate räknas som en av de tidigaste pionjärerna av Black Metal, men jag finner inte mycket bevis för det här. Visst, texterna är mörka och både Satan och Djävulen nämns flera gånger, men musikaliskt är det faktiskt ett ganska mediokert Heavy Metal album – varken mer eller mindre. King Diamond har ännu inte lärt sig att behärska sin röst och det låter onekligen ansträngt och inte alls särskilt rent heller. Jag blir mer irriterad på hans skrikande än hänförd av hans begynnande falsetteknik. Vidare finner jag materialet otroligt ointressant producerat och troligen bara intressant för de allra största komplettisterna.

3/10 – Tommy Söderberg - 090113

Paul Simon – Songs From the Capeman – 1997
Songs from the Capeman är faktiskt precis vad det låter som, det är en samling sånger från broadwaymusikalen med samma namn, skriven av Paul Simon. Det vill säga, det är inte den kompletta musikalen utan 13 låtar (knappt hälften av musikalen) som på denna skiva till största delen sjungs av sin upphovsman. På grund av detta finns där naturligtvis en viss struktur när det gäller själva historien och den sammanlänkas självklart i helheten, precis som vilken musikal som helst gör. Musikaliskt andas det femtiotal, det är mycket stämsång och rock and roll och låter mycket ”New York”, men i kontrast till detta finns det också gott om latinska rytmer, vilket jag gillar. Huvudpersonen i musikalen ”The Capeman” eller Savador Agron som han egentligen hette, kom nämligen från Porto Rico och här blandas de två kulturerna, åtminstone musikaliskt, med varandra. Jag vill inte säga att detta fungerar utan komplikationer men, åtminstone initialt är det mycket intressant och medryckande. Snart inser man dock varför musikalen blev ett ekonomiskt fiasko, det blir enormt tråkigt efter ett tag och de inledande kvalitéerna skivan visar prov på kan tyvärr inte rädda helheten.

4/10 – Tommy Söderberg - 090112

Kiss – Dressed to Kill – 1975
Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt var perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkelt och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien, men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever de väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 – Tommy Söderberg- 090112