Brandi Carlile – The Story – 2007
2005 dök Brandi Carlile’s självbetitlade debutalbum upp som en frisk fläkt med sin teatraliskt pompösa och romantiska powerpop/rock, ungefär som en korsning mellan Heather Nova och Howie Day. Det var bra, mycket bra och det har spätt på förväntningarna inför denna uppföljare. Förvisso bjuds det på mer av samma vara, men tyvärr inte tillnärmelsevis lika bra som på debuten. Överlag så är det klart svagare låtar, dessutom med en produktion som känns överambitiös, det blir bara för mycket av de ingredienser som gjorde debuten så bra, svulstigt istället för pampigt och ansträngt istället för känslosamt. Helt klart en besvikelse och det är bara fröken Carlile’s skönt varma, honungsdrypande röst som håller samma klass som på debuten och som gör att det går att slölyssna på detta med en viss behållning trots allt. Ta och lyssna på debuten istället, den här kan ni vänta med tills den dyker upp i någon reaback.

5/10 - Roger Persson - 20071222

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005
En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtarna funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 – Tommy Söderberg -20071020

 

Downpilot – Like You Believe It – 2006
Downpilot (från Seattle) består i allt väsentligt av låtskrivaren och multiinstrumentalisten Paul Hiraga och producenten Tucker Martine (Laura Veirs, Modest Mouse) och detta är deras tredje album. Det är musik stöpt i det böljande musikaliska gränslandskap där den moderne singer/songwritern möter No Depression och alternativ rock. Det påminner i stor utsträckning om den musik som dagens ledande No Depression singer/songwriters som Ryan Adams, Anders Parker, Jeff Tweedy (Wilco) och Jay Farrar (Son Volt) åstadkommer. Precis som väntat så anspelar både texter och musik på de vemodiga och tungsinta känslorna i övervägande lugna låtar som sällan höjer sig över ett lunkande halvtempo. Det är på det hela taget väl framfört och låtmaterialet håller i stort sett riktigt god kvalité men kan emellanåt lida lite av att det heller inte sticker ut eller avviker från det väntade, det blir i längden lite väl förutsägbart och likt andra alster i genren. Men om man gillar ovanstående herrar lär man definitivt heller inte bli besviken och Downpilot står sig trots allt riktigt hyggligt i jämförelsen med dessa och det är ju, i alla fall i min bok, inte alls så tokigt.

7/10 – Roger Persson – 20071006

 

The Webb Sisters – Daylight Crossing – 2006
Skönsjungande syskon som gör lättsmält popmusik, känns formeln igen? Om du nu börjar tänka på grupper som The Corrs och Wilson Philips så är du helt rätt ute, för det är precis vad det handlar om. Trallvänlig och småputtrig popmusik som är snyggt arrangerad och producerad och med riktigt effektiva refränger, alltsammans ytterst professionellt framfört med systrarna Webbs härliga stämsång som grädde på moset visar sig vara en riktigt angenäm om än oförarglig anrättning. Förvisso inget som sätter igång några större känslosvallningar men ger utan tvekan riktigt god underhållning för stunden och tål dessutom att spelas upprepade gånger med oförminskad behållning, vilket mer än väl räcker för att vara mycket lyssningsvärt i en tid då popmusik alldeles för ofta i alltför stor utsträckning istället är både förgänglig och slätstruken.

7/10 – Roger Persson - 20071006

 

Mötley Crüe – Shout at the Devil – 1983
Trots titeln är det här ett mycket mognare album än debuten. Soundet har nyanserats från skramlandet och bandet står heller inte längre för någon producentroll. Det är bluesig hårdrock där Nikki Sixx än en gång står bakom det mesta av materialet. Musikaliskt är det långt ifrån perfekt även om det låter homogent. Helt ok melodier kompande av de andra instrumenten även om det inte finns mycket riff som sticker ut från mängden. Det måste det heller inte göra för at det ska vara lyssningsvärt och Vince Neil funkar alldeles utmärkt som vokalist. Innehåller den numera klassiska låten: Looks that Kill och en oförglömlig version av The Beatles’ Helter Skelter!

6/10 – Tommy Söderberg - 20070830

Dave Edmunds – Twangin… – 1981
Ett överlag ganska medelmåttigt album av Edmunds, som visserligen innehåller några av hans absolut bästa låtar till dags dato, till exempel Almost Saturday Night, som åtminstone av undertecknad förknippas mer med Edmunds än med John Fogerty som skrev låten till sin första soloplatta och Singin’ the Blues som också blev singel. I övrigt är det visserligen solid rockabilly-pop som levereras men aningen för anonymt för att nå de riktiga höjderna. Elvis gjorde en bättre version av Baby Lets Play House och You’ll Never Get Me Up (in One of Those) räcker inte för att rädda plattan. Lyckligtvis har Edmunds producerat själv och det höjer den säkerligen ett par snäpp. Medverkar gör även Nick Lowe som basist.

6/10 – Tommy Söderberg - 20070830

 

Omar (Dykes) – Blues Bag – 1991
En till en början helt akustisk bluesplatta, tolvorna avlöser varandra och det är rätt skönt att lyssna på Omars raspiga och lite ansträngda röst. Att det är nonsenstexter gör mig inte så mycket, de passar alldeles utmärkt till mina bluesfördomar. Missförstå mig inte nu, jag älskar blues, men man kan bara variera texter om olycka och sorg till en viss gräns. Nåja, efter nio spår ändrar plattan karaktär, även om det sker så följsamt att man nästan inte tänker på det. Som ersättning till den ensamma akustiska gitarren och munspelet som initialt definierar plattan, läggs till elektriska instrument, trummor och bas. På det hela taget tycker jag att den starka inledningen med till exempel Give Me Back My Wig och Lover Man utklassar den andra halvan med hästlängder. Känslan förtas och det blir aningen för polerat för att kännas helt äkta.

6/10 – Tommy Söderberg - 20070827

 

Nationalteatern – Rövarkungens Ö – 1980
Som vanligt när det gäller Nationalteatern så är det samhällssatir som befinner sig i första rummet. Textmässitg är det cyniskt och utan romantiska omskrivningar, politiskt befinner det sig på den vänstra och röda delen av spektrat som kanske passar bättre in i dagens samhällklimat än på den tiden det skrevs. Men även om det inte sker några romantiserade omskrivningar i någon större bemärkelse så hindrar det heller inte klurigheter och kvalitativa allegorier. Jag tänker främst på titelspåret Rövarkungens Ö, som garanterat kan tolkas på en massa olika sätt och jag är inte säker på att något är varken rätt eller fel. Övriga minnesvärda spår från skivan, som kanske på grund av titelspårets, för den här tiden, extrema längd (strax över tolv minuter) inte blir mer an sex till antalet, är till exempel: Sent en Lördag Kväll, Vi Fortsätter Spela Rock & Roll Men Vi Håller På Att Dö, och kanske kronan på verket – Våld på Öppen Gata, som är en betraktelse av alkoholens fördärv. Medverkar på plattan gör både Ulf Dageby och Totta Näslund!

7/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Thore Skogman – Än Är Det Drag – 1997
Ingen titel på ett hårdrocksalbum med självaste Thore Skogman kunde väl vara mera passande? Gamla klassiska slagdängor i hårdrocksversioner med Thore själv bakom micken. Fröken Fräken, Pop Opp i Topp och Storfiskarvalsen, här dock under namnet Storfiskarrocken, avklaras. Erkännas skall dock att de musikaliska kvalitéerna inte uppnår mina förväntningar. Bland annat står gamla Europe-medlemmarna Mic Michaeli, John Leven och Ian Haugland för kompet och det är hårdrock i dess allra mest klassiska form som gäller. Melodierna lyfts fram och det tycker jag är bra när det gäller ett sånt här projekt.

6/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Tone Norum – One of a Kind – 1986
Hon kallades ”little miss Europe” på den tiden hon hade en kort storhetsperiod och det är kanske inte så märkligt med tanke på att i stort sett allt material är skrivet av Joey Tempest och att hon dessutom är syster med före detta Europe-gitarristen John Norum. Musikaliskt är det en ganska snäll och förhållandevis lättlyssnad platta med musik som skulle kunna passa vilken radiorocksstation som helst. Som sångerska är hon helt ok även om hon inte har några unika särdrag som definierar henne vid sidan av alla andra dussinsångerskor. Hon ska dock ha en eloge för att, trots att låtskrivarmaskinen Joey Tempest är dominerande, har skrivit plattans absolut bästa spår helt själv – Secrets of a Heart!

5/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Machine Head – Burn my Eyes – 1994
Inledningsvis är det svårt att inte genast förälska sig i det grundläggande riffet i öppningsspåret Davidian. Tyvärr så lyckas sedan skivan inte hålla greppet kvar om lyssnaren och den brutala ljudmattan blir enbart tjatig. Personligen så brukar jag komma ungefär halvvägs innan jag ger upp även om min intention naturligtvis varit en komplett genomgång. För övrigt är plattan välproducerad och ljudmässigt jämn och lyssnar man på låtarna var för sig funkar det mycket bättre.

4/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Metallica – Master of Puppets – 1986
Definitivt en milstolpe inom thrashen och det hävdas ofta att det här faktiskt var den första plattan i genren. Med låtar som nu klassiska, Battery, titelspåret Master of Puppets och Disposable Heroes visade Metallica hur det skulle låta och introducerade de komplicerade låtstrukturerna som sedan skulle bli genrens epitet. Dock anser jag, att hur bra dessa låtar än är och hur mycket jag än älskar dem, så finns det, men risk för att bli hudflängd, mindre intressanta låtar också som drar ned betyget en smula. Jag är till exempel inte en vansinnigt stor älskare av varken Leper Messiah eller Welcome Home (Sanatarium), som visserligen fyller en viktig funktion för skivans struktur och formodligen är mer musikaliskt komplicerade än mina favoritspår, men vars melodislinga inte tilltalar mig så mycket.

9/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Glenmark/Eriksson/Strömstedt
Glenmark/Eriksson/Strömstedt - 1995

De flesta känner väl redan till vad de här tre herrarna kan åstadkomma så att gå in på musikaliska beskrivningar känns tämligen meningslöst. Jag konstaterar i stället snabbt att plattan har några få lyssningsvärda spår som dessutom blev hyfsat stora hits på den tiden det begav sig. Hon är Min, En Jävel På Kärlek och landsplågan När Vi gräver Guld I USA är ungefär vad som fortfarande håller på den här plattan. Det är förvisso inte dåligt eftersom den vid det här laget är över tio år gammal och övrigt material funkar visserligen utmärkt som bakgrundmusik men känns ändå som utfyllnad och inget att lägga någon större vikt vid.

5/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Morgana Lefay – Knowing Just As I – 1993
En ganska ojämn platta av svenska Heavy/Power Metalbandet Morgana Lefay som trots allt får godkänt. Många av låtarna tycks vara oerhört inspirerade av olika fantasyäventyr och då kanske i synnerhet, inte helt oväntat, Kung Arthur sagan. Teman om trollkarlar återfinns både i till exempel Salute the Sage och Excalibur som tillhör plattans bästa låtar, kanske för att kombinationen musik/text funkar så bra. Det är atmosfäriskt och man kan nästan se Merlin framför sig när man lyssnar. Annan struktur har snabba Modern Devil, som innehållsmässigt visserligen kan tyckas ganska tramsig och avverkar ett porträtt av den moderna djävulen – en trafikdåre med ett vrålåk som redskap. Den har dock ett skönt, klassiskt, heavy metal sound över sig.

6/10 – Tommy Söderberg -20070826

 

Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982
I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Candlemass – Nightfall – 1987
Uppföljningsalbumet till Candlemass första platta Epicus Doomicus Metalicus är det första i raden av framgångsrika album med en ny sångare, Messiah Marcolin. Han visar sig snabbt vara ett utmärkt val som ersättare till den tidigare Johan Langqvist, inte för att den senare skulle vara dålig på något sätt med finns en annan styrka hos Messiah. Musikaliskt är det en fortsatt resa i mörkrets värld och i och med att det väl mer eller mindre var Candlemass som uppfann doomen är det inte särskilt förvånande, Mörka skalor och en atmosfär av hopplöshet kantar plattan. De pessimistiska texterna, som At the Gallows End, innehåller utmärkta allegorier eller helt enkelt en rakt berättad historia om förlusten av ett barn i Black Candles. Även bibliska influenser återfinns i texterna där Samarithan får ställa sig i främsta ledet.

8/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Metallica - …and Justice for All – 1988
Hur blasfemiskt det än må låta anser jag den här plattan vara Metallicas kanske bästa album någonsin! Med blasfemi avses att det här, som alla som är någorlunda insatta i det legendariska metallbandets historia, är Jason Newsteds första plattan med bandet efter Cliff Burtons tragiska bortgång. Jag minns ännu när jag hörde nyheten på radio en septemberkväll 1986 men det är en annan historia. Låtarna är långa och med en tämligen komplicerad struktur där vers-refräng-vers-refräng lagts på hyllan. Textmässigt handlar det inte om några överraskningar, personlig integritet och en misstro på samhället präglar plattan. Vare sig det är det svarta slutet i Blackend eller överbeskyddande föräldrar i Dyers Eve. Har du ännu inte gjort din första bekantskap med plattan avundas jag dig en smula, lägg gärna märke till den underbara balladen One, som belyser det moraliska dilemmat av läkekonstens framsteg kontra krigsmaktens: Landmine has taken my sight/Taken my speech/Taken my hearing/Taken my arms/Taken my legs/Taken my soul/Left me with life in hell.

10/10 – Tommy Söderberg - 20070826

 

Randall Bramblett – Thin Places- 2004
Brambletts solokarriär började redan på mitten av 70-talet med två album, men sedan tog han en drygt 20 (!) år lång paus för att i första hand jobba som studiomusiker (åt bl.a. Steve Winwood och Robbie Robertson), men i slutet på 90-talet återupptog han solokarriären och detta är hans femte album. Här har han tagit hjälp av flera andra studiomusiker av yppersta klass (Michael Rhodes, som även producerat, Kenny Greenberg, Shawn Pelton m.fl.) och det har resulterat i en liten pärla till album. Det är sydstats-gungnande singer/songwriter-rock med influenser från både rhythm & blues och soul (tänk Stephen Bruton och Paul Thorn), prydligt förpackat i en lättsam modern popproduktion, ett riktigt genreöverskridande verk. Nästan genomgående bra låtar med jordnära och mogna texter om livets prövningar och strapatser levereras trovärdigt av Brambletts lätt hesa och varma stämma vilken låter som en korsning av Bryan Adams och John Mellencamp. Riktigt bra och kan därmed rekommenderas å det varmaste, vare sig du gillar pop, rock eller singer/songwriter.

8/10 - Roger Persson - 20070810

 

Astrid Williamson – Day of the Lone Wolf - 2007
Williamson, som har en bakgrund i skotska bandet Goya Dress, är från början en klassiskt skolad pianist, vilket tydligt hörs på detta, hennes fjärde, album. Det innehåller drömsk, ofta pianobaserad, alternativ pop/rock av det stillsammare slaget, nånstans mellan Kate Bush och Beth Gibbons, med lite spår av Lucie Silvas om än inte alls lika pompöst som den sistnämnda. Till denna musik framförs tungsinta, vemodiga texter med en ljus, vacker men spröd och lite vek stämma som påminner en del om Shawn Colvin. Det är definitivt intressant och hörvärt, men i längden är låtmaterialet på denna platta är dock lite för enahanda för att hålla hela vägen.

6/10 - Roger Persson - 20070810

 

Inara George – All Rise – 2004
Alternativ folkpop som låter som en blandning av Eleanor McEvoy och Beth Orton, är vad Inara George presterar på sitt debutalbum. Inte alls oävet men även här är det lite för ojämnt för att bli riktigt bra. Men en gäng goda, lätt skruvade och definitivt annorlunda folkpop-låtar gör att det är tillräckligt intressant och omväxlande för att funka som en uppfriskande diversion för stunden. George har dessutom en riktigt bra och omfångsrik röst som hon verkar kunna forma och anpassa nästan helt efter önskan, ibland spröd och ljus som Victoria Williams, ibland liknande Cat Power eller Nina Persson (Cardigans). Kan bli riktigt bra med tiden, men hon är inte riktigt där ännu.

6/10 - Roger Persson - 20070810

 

Josh Pyke – Memories & Dust – 2007
Ännu en singer/songwriter, denna gång från Australien och med musik som gränsar till alternativ pop/rock, ungefär som en poppigare och lättsammare version av Luke Doucet eller M. Craft. Innehåller en handfull hyfsade låter som visar att Pyke har potential men totalt sett så är det alldeles för ojämn kvalité på låtmaterialet, som också är en smula slätstruket och enahanda för att hålla intresset uppe under ett helt album. Kan dock vara värt att undersöka närmare för dem som verkligen gillar den poppigare och alternativa grenen av singer/songwriter genren. Vi övriga kan nöja oss med att lägga namnet på minnet för framtiden, för potential finnes som sagt.

5/10 - Roger Persson - 20070810

 

Jason Collett - Idols of Exile – 2005
Mera singer/songwriter från Canada i form av Jason Collett, vars luftiga och tillbakalutade contemporary singer/songwriter musik påminner en hel del om främst Josh Rouse, men även innefattar ekon av melankoli och romantik a la Ron Sexsmith. Här på sitt tredje album har han fått hjälp av landsmannen Howie Beck (som själv är en mycket habil singer/songwriter) som har både producerat och musicerat, och resultatet är ett robust och kompetent hantverk, med ett gäng riktigt hyggliga låtar och texter som ofta är cynisk och syrliga, men underhållande, små betraktelser av de besvikelser som kantar livet i vardagen. Inget exceptionellt på något sätt, men absolut tillräckligt bra för att vara lyssningsvärt, och duetten med Emily Haines i Hangover Days är en riktig pärla som bara den i sig själv är värd att skaffa plattan för.

7/10 - Roger Persson - 20070810

 

Bengt Sändh – Naken – 1994
I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10 – Tommy Söderberg - 20070730

 

Pat Boone – In a Metal Mood – 1997
Det här är bara en platta man bara måste ha, den gamle coverkungen Pat Boone gör oförglömliga, jazziga versioner av hårdrockens allra kändaste slagdängor. Bland annat återfinns till exempel 80-talarna: You’ve got another thing coming (Judas Priest), Holy Diver (Dio), Paradise City (Guns ’n Roses) samt den något modernare Enter Sandman (Metallica). Bland klassikerna utmärker sig främst Love Hurts (Nazareth), Smoke on the Water (Deep Purple) och No More Mr Nice Guy (Alice Cooper) en titel som tillika pryder skivans omslag som undertitel.

7/10 – Tommy Söderberg - 20070730

 

Slowburn - Devil in My Blood - 2006
Svensk americana, som är värd att lyssna på, är det inte alltför ofta som man hittar, men Slowburn från västkusten har faktiskt gjort ett riktigt hyggligt album i genren. Okej, det rör sig uppenbarligen inte om musiker av samma kaliber som sina amerikanska kollegor, men spelglädjen är det sannerligen inget fel på och Joakim Ramstedt visar sig vara en riktigt bra sångare med en skrovlig och precis lagom sprucken stämma som påminner en del om Jimmy LaFave, vilket för övrigt gäller för musiken också. Förtjänar definitivt att lyssnas på.

7/10 - Roger Persson - 20070724

 

Rosie Thomas - These Friends of Mine - 2007
Så mycket singer/songwriter talang som det finns samlat på det här albumet när Thomas tar hjälp av Denison Witmer, Josh Myers och Sufjan Stevens, så är det mycket märkligt att resultatet blivit så mediokert som det faktiskt är. Albumet är i princip helt akustiskt men vad som verkligen förvånar är avsaknaden av riktigt bra låtar, det blir direkt tråkigt i längden, ett faktum som den hemmasnickrade produktionen (albumet är inspelat hemma hos de olika medverkande och det hörs, tyvärr) bara spär på. En av årets största besvikelser så här långt.

4/10 - Roger Persson - 20070724

 

Pam Tillis - Rhinestoned - 2007
En av 90-talets största kvinnliga countryartister är tillbaka med ett nytt album efter 5 års väntan och Nashville har plockat fram det bästa som finns att tillgå både när det gäller låtskrivare (t.ex. Matraca Berg, Walt Wilkins och Leslie Satcher) och superba studiomusiker med Eddie Bayers, Michael Rhodes och Dan Dugmore i spetsen, dessutom har Gary Nicholson hjälpt till med produktionen. Som vanligt när det gäller Tillis så är det traditionell country som serveras men trots alla fina ingredienser så blir det ändå en ganska medioker anrättning och även här är det låtmaterialet som sviker. Men det är naturligtvis högsta klass på framförandet och rösten har hon ju i behåll så som tillfälligt tidsfördriv eller bakgrundsmusik funkar det ändå helt ok.

5/10 - Roger Persson - 20070724

 

Healthy White Baby - Healthy White Baby - 2005
Bered en bas av White Stripes, blanda med en rejäl dos sydstatsrock, typ Drive By Truckers och krydda anrättning med rå elektrisk blues a la Magic Slim och du har receptet som ger HWB. Skramlig alternativ rock som funkar bra när de öser på, men betydligt sämre när de drar ner tempot. Bör serveras på hög volym för bästa resultat.

7/10 - Roger Persson - 20070724

 

The M’s - Future Women - 2006
Skränig, modern musik på gränsen mellan alternativ- och indierock som, trots att de är från Chicago, påminner en hel del om den brittiska skolan av genren, det hela landar någonnstans mittemellan Arctic Monkeys och The Stone Roses. Är egentligen inte riktigt min grej, men framförandet är för genren passande frenetiskt och innehåller en del riktigt hyggliga låtar som gör det ganska underhållande att lyssna till, om än kanske inte hela plattan i ett svep. För alla er som normalt gillar den här typen av musik rekommenderas definitivt en lyssning, och alla vi andra kan gott låna det ett öra också.

6/10 - Roger Persson - 20070724

 

Slayer – Reign in Blood – 1986
Slayers kanske bästa platta till dags dato med många av de absoluta klassikerna! Till exempel Angel of Death, Piece by Piece, Jesus Saves, Reborn, Post Mortem och Raining Blood. Det är en väldigt intensiv platta med massor av rå energi och med ett ohyggligt högt tempo. Resultatet av detta blir 28 minuters musik där varenda sekund räknas, inget överflödigt är kvarlämnat i produktionen vilket resulterar i en väldigt kompakt platta. Textmässigt är den fylld av våld och destruktion men med en mindre satanistisk framtoning än de två föregående albumen Show No Mercy och Hell Awaits.

10/10 – Tommy Söderberg – 20070724

 

Accept - Balls to the Wall - 1983
Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt när skivan kom. Man kunde ju inte sjunga om ”balls” på riktigt samma rumsrena sätt som nuförtiden. Men även London Letherboys som man då tyckte var alldeles utmärkt av just Accept som var kända för mycket läderkläder (dock inga nitar), och Fight it Back står sig mycket bra än idag. Naturligtvis är det en nostalgitripp av stora mått för undertecknad men samtidigt har tiden tagit ut sin rätt lite och man kan väl säga att plattan blev ganska sönderspelad under tonåren.

7/10 - Tommy Söderberg - 20070708 - omskriven 20110505

 

Annihilator - King of the Kill - 1994
Det fanns en tid då jag tyckte att just den här plattan var den bästa som någonsin hade gjorts! Det var musik som var precis anpassad till mig, snabba gitarrer innovativa riff och helt enkelt ett ganska klassikt Heavy Metal sound. Jag utforskade senare några plattor till med bandet och även om de förstås skiljer sig lite åt så finns det en gemensam nämnare. Man hör lätt vilket band det är även om Jeff Waters omger sig med olika musiker nästan varje gång det är dags att spela in en platta. På den här skivan spelar han allting själv utom trummorna och tar för första gången även på sig vokalistrollen. Det känns väl lite så där ego, men resultatet kan man inte klaga på. Det hade kanske inte funkat att göra tio plattor på det sättet men vem bryr sig det här är hur bra som helst och den befinner sig fortfarande i toppskiktet av min skivsamling – omslaget är solblekt och skivan börjar flagna men fan så bra är det!

10/10 - Tommy Söderberg - 20070708 - omskriven 20110505