Jag är väl egentligen inte så bevandrad i modernare klassificeringar av olika metalgenrer. Det var på något sätt mycket lättare förr när det antingen var hårdrock eller synth… Jag ska dock ge mig på att försöka placera in det norska bandet The Sins of thy Beloved i ett lämpligt fack.

För det första använder man sig av ett par sorters vokalister; dels den ganska typiska death metal rösten där ett otränat öra inte uppfattar många ord av det som frambringas, dels en vacker sopranisk stämma som sjunger höga partier växelvis med förut nämnda ”growl”. Lägg till detta mycket mörka gitarriff som inte är dödssnabba utan med tyngdpunkt på just tyngd och känslomässig kontext, piano och ett rikligt användande av violin. Jag tror resultatet hamnar någonstans i gränslandet Doom Metal/Symfonisk Gothic Metal eller så.

Men oavsett vad man rubricerar det här som så har jag älskat plattan sen första gången jag hörde den för några år sedan. Att jag inte kan texterna, eller ens har en aning om vad de handlar om har ingen betydelse. Jag låter rösterna helt enkelt utgöra ytterliggare instrument i ljudmassan som om det vore ett stycke klassisk musik. Själva tonerna och kompositionerna får helt enkelt berätta den historia som texten traditionellt skulle gjort. Jag ser i detta fall inte någon nackdel i att förhålla mig på det viset, det ger mig bara mer möjligheter att upptäcka de musikaliska kvalitéerna istället.

Själva ljudmattan är välkomponerad och allt ligger på sin plats utan att sticka ut från mängden eller avvika från musikens filosofi och jag tror man tjänar ganska mycket på att lyssna aktivt på den här plattan. Att hitta varje del i musiken och försöka bestämma dess specifika plats i verkets kontext kräver ett antal lyssningar och att bara låta stereon skvala ut tonerna skulle vara förödande och förstöra det porträtt musiken vill måla upp för oss.

Lake of Sorrow var The Sins of thy Beloved’s första fullängdsplatta och innehåller sju långa låtar, där den kortaste ligger på lite drygt sex och en halv minut. Jag gillar konceptet med dessa långa låtar där man varierar många teman både inom och mellan de olika låtarna för att låta dem utvecklas framåt mot nya mål och därmed skapa en gedigen helhetsbild av grundtanken.

Det här har blivit ett referensverk i genren för mig och som sådant är det naturligtvis svårslaget. Jag jagar dock vidare efter en platta som kan toppa den här. Tips mottages tacksamt!

Tommy Söderberg – 20070202