För att hitta inspiration till sitt nya album så åkte Tift Merritt en sväng till Frankrike, vilket därmed förklarar albumets titel. Men egentligen var det mer än bara sökandet efter inspiration som förde henne dit. För som hon själv skriver i förordet så hade hon kommit till en punkt i sitt liv då detta bara bestod av kaos där hon varken längre visste vem hon var eller var hon hörde hemma. Så resan till Paris var, med hennes egna ord, ett beslut som togs i ren desperation för att hon kunde inte komma på något annat att göra.

Från början hade hon bara tänkt stanna i två veckor men medan veckorna blev till månader började hon tydligen må allt bättre och skriva allt mer, till slut förvånad över sin egen produktivitet. Det fanns tydligen mer som hon ville ha sagt trots allt. Och som ni säkert förstår så mynnade detta alltså till slut ut i detta, hennes tredje album.

Men hon har dock inte helt släppt kontakten till det förgångna, för hon har återigen låtit George Drakoulias producera, precis som på förra albumet Tambourine. Jämfört med det utmärkta men kanske något eklektiska albumet så är det en mer nertonad och återhållen Merritt som vi möter här. De flesta låtarna håller sig i ballad- eller halvtempo och även musikaliskt så håller hon sig i stort sett inom samma americana-ramar som på hennes debutalbum Bramble Rose. Det är alltså musik som lika gärna skulle kunna ha kommit ifrån Allison Moorer eller Shelby Lynne.

Med sig in i studion har hon också tagit sitt live-band, men hon har förstärkt det med två riktiga tungviktare när det gäller att lira gitarr, Charlie Sexton och Doug Pettibone (som vi normalt hittar som förste gitarrist hos Lucinda Williams). Men de håller sig, precis som resten av musikerna, i bakgrunden och låter Merritt och hennes kompositioner ta till sig rampljuset. Även producenten Drakoulias har sansat sig jämfört med föregående platta och har åstadkommit en betydligt mer återhållen ljudbild som dock passar det lite mer dämpade låtmaterialet utmärkt.

Och bra är detta hennes Parisinspirerade låtmaterial också, det ska genast erkännas. Redan inledande Something To Me sätter tonen, en trallvänlig americanalåt i halvtempo som handlar om att det går att finna något viktigt även i de mest oansenliga och mörka omständigheter. Dylika låtar har väl kommit att bli något av ett signum för Merritt, men det har nog aldrig betonats lika uppenbart som på detta album. Hon bemästrar denna genre näst intill perfektion och verkar kunna spotta ur sig utmärkta låtar av denna typ nästan på beställning, även om vi nu vet att verkligheten egentligen är en helt annan. Mera av samma vara fås i till exempel Broken, en sympatisk berättelse om att man egentligen klarar av mer än man tror, och I Know What I’m Looking For Now. Den sistnämnda är en av albumets absoluta höjdpunkter, där en revitaliserad Merritt berättar om att hon nu äntligen hittat sin plats i livet; All these miles I’ve come/all of these dreams I’ve chased in my mind/all for something small and simple to find.

Hela tiden så understöds hennes sammetslena och bräckliga röst och vackra, lättillgängliga melodier med sina känslofyllda texter på ett utmärkt sätt av Drakoulias fingertoppskänsliga produktion som aldrig blir för svulstig eller pretentiös. Även musikerna gör naturligtvis sitt till där framförallt Sexton och Pettibone lyfter kompositionerna ytterligare ett snäpp med sina suveränt läckra fills och gitarr- och steelslingor. Detta utmärkta samspel märks också i balladerna, inte minst i det superba titelspåret, där Merritt låter helt genuin när hon berättar om sina amorösa problem; But I’m broke down right here/my heart won’t come out clear/I get lost on the inside too/how could I make sense of you? Även den bitterljuva balladen Tender Branch hör till det bästa på albumet, som fått lite extra värme av en blåssektion och där Doug Pettibone ännu en gång visar varför han är en av samtidens absolut bästa gitarrister.

Nämnas måste också två av de lite mer tempostarka spåren, Tell Me Something True, en härligt svängande soulinspirerad sak som lika gärna kunde ha kommit ifrån Solomon Burke eller Arthur Alexander, och Lucinda Williams-liknande rotrockaren My Heart Is Free. I dessa får bandet sträcka ut lite mer i lite tuffare och mustigare arrangemang och det visar med eftertryck att Merritt heller inte har glömt hur man knåpar ihop en närmast skamligt medryckande upptempolåt när hon är på det humöret.

När så den avslutande franskspråkiga Mille Tendresses (det hade väl närmast varit tjänstefel att inte inkludera en fransk cabaretinfluerad låt på denna platta) så kan jag bara konstatera att Tift Merritt har gjort ytterligare ett utmärkt album att lägga till sina två tidigare. Möjligen skulle man kunna tycka att det blir en liten svacka i mitten på plattan därför att det blir lite för många låtar som liknar varandra lite för mycket i rad, men det är verkligen en mycket petig anmärkning. Nä, jag tror att jag istället väljer att fokusera på det faktum att det inte finns en enda svag låt här och att de allra flesta är mycket bra samt att musiken är alldeles utmärkt framfört, inte minst är Merritt själv precis lika skönsjungande som någonsin förr, vilket sammantaget ger ett album som helt enkelt är jäkligt bra.

Roger Persson - 20080505