2008
CD
Alligator Records ALCD 4924

Folket på Alligator Records känner igen bra blues när de hör den, det vittnar deras artiststall tveklöst om (eller vad sägs om namn som Buddy Guy, Tinsley Ellis, Marcia Ball och Albert Collins för att nämna bara några), så det är väl därför inte förvånande att Janiva Magness för eller senare också skulle dyka upp i detta illustra sällskap. För det är utan tvekan så att hon tillhör de absolut främsta företrädarna för klassisk bluesmusik och rhythm & blues som det idag går att finna.

På detta album, hennes sjunde, så fortsätter hon att bevisa detta med eftertryck. Till sin hjälp har hon som vanligt haft multiinstrumentalisten och låtskrivaren, tillika hennes make, Jeff Turmes som tillsammans med Stephen Hodges på trummor utgör stommen i hennes band. Produktionen har den här gången skötts av Dave Darling (som väl är mest känd som Brian Setzers producent), men även han har bidragit med en hel del musicerande också. Det låter dock precis som vanligt, vilket innebär att det är varm och gungande, lite lätt skitig och precis lagom rå och jordnära rhythm & blues utan några större krusiduller som serveras.

Men det är ändå absolut högsta klass på musicerandet från första till sista takten, det är uppenbart att musikerna kombinerar stor yrkesskicklighet med äkta spelglädje, vilket smittar av sig på lyssnaren och gör lyssningsupplevelsen så mycket mer levande och givande på det sätt som bara ett genuint engagemang och gillande av musiken som framförs kan producera. När hela bandet, komplett med en precist lagom ”brölande” blåssektion en i bakgrunden och en hammond som ruvar över hela ljudbilden, släpper loss för fulla spjäll så åstadkommer de ett tight sväng som tangerar det bästa som jag har hört i genren över huvud taget.

Magness har en förmåga att välja lite mer obskyra och ibland heller inte helt uppenbara låtar till sina album, men tro inte för den skull att det går ut över kvalitén, det bidrar snarare till att få musiken låta fräsch fast det ofta rör sig gamla låtar. För visst är det väl inte helt självklart att på ett bluesalbum göra en cover på Annie Lennox Bitter Pill, men Magness och company lyckas få till ett nästan sensationellt klassiskt bluesstomp i sin version som svänger nåt alldeles fruktansvärt. Detsamma gäller för övrigt för Ike Turners Get It, Get It och inte minst Bill Withers I Don’t Want You On My Mind som har fått en touch av ”swamp-blues” a la Tony Joe White.

Men annars så är det i lugnare låtarna som hon verkligen får utrymme att visa sina suveräna vokala kvalitéer, med sin lätt skrovliga och mörka, varma röst. Jag har sagt det förut, men jämförelsen är ofrånkomlig, Magness är så nära en kvinnlig version av Delbert McClinton som man kan komma utan genmanipulation. Ta till exempel Gary Nicholsons (sedan många år en av McClintons flitigaste kollaboratörer) Fool Me Again, en bitterljuv souldoftande ballad, där hon sjunger om kärlekens oemotståndliga villfarelser på ett sätt som skär genom märg och ben på lyssnaren och träffar rakt i hjärtat på ett sätt som bara är de allra främsta av sångare förunnat. Och när hon i den gospelinfluerade och lågmälda I Won’t Be Around säger ifrån om att hon har till slut har fått nog så ger det mig gåshud och sänder kalla kårar längs med ryggraden, det råder inget som helst tvivel om att hon menar precis vartenda ord som yttras.

Det är också denna spektakulära inlevelseförmåga, att ljuta äkta liv i och ge musiken en själ, som förvandlar avslutande Sometimes You Got To Gamble, skriven av maken Turmes och tillika en av få nyskrivna låtar, till albumets absoluta höjdpunkt. Ackompanjerad av endast ett piano och bas, så är denna nästan försynta ballad en mästerlig uppvisning i just denna konst. För när hon sjunger om hur olika livets lott kan falla; Now one man rides a horseback, and one man rides a crutch/everybody’s dreaming about something they can’t touch/ everybody’s dreaming about something they can’t touch/everybody get’s a little bad luck, but some folk get to much, så är det med ett medlidande och en empati som inte bara känns helt uppriktigt och ärlig, utan som också framstår som vis av egen erfarenhet.

Om jag parafraserar Martin Ljung så skulle jag kunna påstå att här finns det inte någon låt som är sämst men det är många som är bäst, för det finns verkligen bara låtar som är riktigt bra eller ännu bättre på den här plattan. Så då återstår väl egentligen bara en sak, nämligen att konstatera att Janiva Magness har gjort det igen. För detta album är, precis som Do I Move You häromåret, ett odiskutabelt mästerverk, i en uppvisning i konsten att göra själfull och medryckande rhythm & blues från en mästerlig sångerska som inte står någon annan artist i modern tid efter. Det här är, helt utan tvekan, ett av 2008 års allra bästa album.

Roger Persson - 20081222