Kasey Anderson är en singer/songwriter från Portland, Oregon som med Nowhere Nights har åstadkommit sitt femte album, men trots att han bland americana- och singer/songwriterentusiaster alltid har föregåtts av ett mycket gott rykte så är detta faktiskt den första gången som jag har lyssnat på honom. Och det är inte ett ögonblick för sent ska det visa sig, för det här är riktigt, riktigt bra.

Musikaliskt så rör sig Kasey Anderson i det där flytande gränslandskapet där americana möter rotrock och rockigare singer/songwriter, ibland med lite drag av heartlandrock också. Tänk Steve Earle och Will Hoge med ett eller annat stänk av Springsteen så har du en god uppfattning om hur det låter.

Något som också tilldrar sig min uppskattning är det faktum att detta album, liksom alla hans fyra tidigare, är producerat av Eric Ambel, som för övrigt bidrar som musiker också. Medverkan från den gamle hjälten från The Del Lords brukar borga för att det handlar om högkvalitativ rotrock och americana av det lite ruffigare slaget, och detta gäller i högsta grad också för detta album. Musikerna, bortsett från Ambel och Anderson själv då, har jag dock inte hört talas om tidigare, men de är utan tvekan högst kompetenta och utför sitt värv utan några som helst anmärkningar.

Samtliga låtar är skrivna av Anderson och det är ett låtmaterial som håller hög klass hela plattan igenom. Musikaliskt är det kanske inte så varierat utan det rör sig mestadels om americana och rotrock som sävligt lunkar fram, mestadels nånstans mellan halvtempo och ballader. Andersons grej som låtskrivare är istället texterna, som är mycket verbala och intrikata berättelser om småstadsliv, uppbrott och, förstås, hjärtesorg.

Ett återkommande tema som kan spåras i flera av låtarna handlar just om hur svårt det kan vara att bryta upp från sin tillvaro, även när man känner att man inte mår bra. Redan i inledande Bellingham Blues så förklarar han sin situation för oss; This ain’t never been my home/I woke up here one morning and fifteen years was gone…it’s been late for quite a while now, I guess I stayed too long/it’s time I’m moving on.

Och på det spåret fortsätter det, det är de mörka och melankoliska känslostämningarna som det spelas på, fyllda med frustration och uppgivenhet. Som den förtärande kärleken som oundvikligen är på väg mot sin egen undergång i Sooner/Later, ett av plattans mer tempostarka spår som påminner om countryrock a la Tom Petty, eller frustrationen över oförmåga att släppa taget och gå vidare i den smäktande balladen Leaving Kind. Och allra sist på albumet så får vi i Real Gone veta att han trots alla avsikter och funderande kring att dra vidare ändå egentligen inte har kommit ett enda steg närmare att faktiskt göra det än vad han inledningsvis var i Bellingham Blues när han torrt konstaterar; well of course I meet a girl om my way out of town and started finding excuses to come back around.

Men trots all denna tragik och tungsinthet så framstår aldrig Anderson som gnällig, utan med sin hesa, väderbitna stämma så låter han bara uppriktig och det är det som gör detta till en så tilltalande och angelägen musikalisk upplevelse. För visst så snuddar Anderson med sin tungsinta och mycket ordrika lyrik hela tiden vid gränsen till det pretentiösa, men han räddar sig hela tiden kvar på rätt sida med sitt rättframma och själfulla framförande, och det är ytterligare ett drag som han har gemensamt med Steve Earle när denne är som bäst tycker jag. För faktum är att på Nowhere Nights så befinner sig Kasey Anderson på en så hög nivå att han kan mäta sig med de allra främsta låtskrivarna och artisterna genren utan att skämmas. Mycket mer än så går väl knappast att begära, eller hur?

Roger Persson - 20100911