Fler Minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Brutal – En film som kanske funkar bättre på pappret än i verkligheten då den skryter med att vara en blandning mellan Hostel och Silence of the Lambs. Detta är naturligtvis inte sant utan bara ett sätt att skapa intresse för filmen. För även om den innehåller några relativt innovativa mord blir man aldrig riktigt klok på om filmen tar sig själv på allvar eller inte. Mördaren är fruktansvärt malplacerad, men det blir en del av charmen också. De stora dragplåstren Jeffrey Combs och Michael Berryman gör väl ok ifrån sig, men på det hela taget är regin så oinspirerad att de kvalitéer dessa båda herrar besitter nästan helt går förlorade. I övrigt är det inga skådespelarinsatser värda att hänga i granen. – 5/10
- Tommy Söderberg

X-Files: I Want to Believe – Jag var aldrig någon store fan av den här serien när den gick på bästa sändningstid i svensk TV och var samtalsämnet på var mans läppar. Tyvärr måste jag säga att heller inte den här filmen får mig att vilja utforska denna serie vidare. En tråkig historia, som verkar leva på gamla meriter snarare än något nytt och fräscht. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Wargames 2: The Dead Code – Jag hade väl egentligen ganska lågt ställda förväntningar på den här, få uppföljare till älskade original lyckas leverera ens i närheten av det man hoppas på, och i synnerhet inte när det gått 25 år mellan dem. Så döm av min förvåning när jag upptäcker hur mycket jag gillar det här! Det är i stort sett samma film som den från 1983, man har bara hottat upp det hela lite. Datorer är inte lika sci-fi längre och var man kunskap om dem är också betydligt större än för 25 år sedan, därmed inte sagt att man inte tagit ut svängarna något, för även om mycket av den teknik som beskrivs i filmen mycket väl existerar så överdriver man nog en smula. Skulle allt finnas till förfogande för försvarsmakten såsom det beskrivs skulle vi leva i ett storebrossamhälle utan dess like och det vägrar jag tro på! Hur som helst, så fann jag den här riktigt riktigt underhållande! – 9/10
- Tommy Söderberg

 

Gui Si aka Silk – En till en början ganska spännande asiatisk film, från Taiwan faktiskt. Man fängslas av handlingen som berör ett spöke man har fångat och håller instängt i ett rum. Det är ett barn som följer samma mönster varje dag, men forskarna verkar inte ha några direkta svar. Läppläsningsexperten Tung plockas in, eftersom spöket rör på munnen, dock utan att ljud frambringas. En sak ger en annan och snart har man spårat pojkens ursprung. Någonstans på mitten tappar den här filmen, det är helt enkelt inte intressant länge och blir tyvärr en mer vanlig spökhistoria, som vi redan sett ett oändligt antal gånger sedan Ringu erövrade västvärlden. – 5/10
- Tommy Söderberg

Return to the House on Haunted Hill – En ganska fristående fortsättning på en film som jag tyckte var ganska bra faktiskt. Vissa saker känns igen, men man har också lagt till nya saker i handlingen för att kunna få den att fungera. Det mesta känns rätt förutsägbart även om man lyckats göra några av miljöerna riktigt effektiva. Min gamle favorit Jeffrey Combs medverkar och det är ju alltid ett plus, tyvärr är hans rollkaraktär ganska intetsägande och kunde väl ha gjorts av i princip vem som helst. Effektmässigt är det ganska fladdrigt med en virrig kamera som tycks göra allt för att dölja vad som verkligen händer, ett gammalt knep om man inte lyckats så bra med props och liknande. Men det är ok underhållning för stunden även om det inte är något jag känner att jag behöver se om igen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Arn: Tempelriddaren – En av de stora besvikelserna faktiskt. Visserligen förstår jag mycket väl att man måste ge bakgrundsfakta för att bygga trovärdiga karaktärer men det upptar ändå allt för mycket tid för att ge filmen ett bra tempo. Jag måste visserligen erkänna att filmen är mycket ojämn och att vissa episoder i den är tämligen underhållande. Ett av de stora problemen finns i dialogen, jag kan helt enkelt inte föreställa mig att man talade så på 1100-talet och det drar ned helhetsintrycket en hel del för mig. I stort sett en ganska ointressant film men som ändå ger mersmaken till att se slutet av historien i den andra filmen. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

 

5ive Girls – Redan i ingressen eller teasern eller vad man ska kalla den för väcks intresset för filmens innehåll till liv. Filmen som behandlar djupt troende människor och deras kontakt med den mörka okulta sidan är i princip alltid intressanta. Lägger man också till Ron Perlman i en roll som präst blir det än mer intressant. Så börjar förtexterna och filmen förflyttas fem år framåt i tiden. Som vänligt när det gäller den typen av förflyttning i tiden börjar historien om en smula och blir tyvärr inte alls lika intressant som de inledande minuterna men fortfarande klart sevärd. Allt eftersom blir dock historien dummare och dummare och man tappar intresse. De religiösa förtecken som kunde gjort den här filmen riktigt intressant slarvas bort i försök att göra det hela mer skrämmande än vad det egentligen är. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

No Country for Old Men – En både kritikerrosad och publikhyllad film som jag personligen fann en smula överskattad. Till viss del beror detta naturligtvis på att genren i sig inte tilltalar mig generellt sett, men jag måste erkänna att en del av dialogerna är fullständigt briljanta. Det finns en underliggande ton av cynism i hela filmen som ibland kommer upp till ytan och faktiskt är väldigt underhållande, men på det hela taget tycker jag att filmen var alltför seg för min smak. När det gäller skådespeleriet finns det däremot inget att klaga på, idel strålande rollprestationer, varse sig det handlar om de allra mest kända namnen som Woody Harrelson, eller mer okända Javier Bardem, som kanske gör den mest fascinerande karaktären av alla – den principfasta lönnmördaren som via egensinniga metoder ska återfinna de försvunna gangsterpengarna. Tommy Lee Jones går naturligtvis heller inte att klaga på även om jag finner att han går på rutin, men så har han ju inte en av de största rollerna heller. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Bury My Heart at Wounded Knee – Det här är inte en western eller för den delen indianfilm i vanlig ordning. Nej, det är snarare en politisk film då den följer den tvångsförflyttning och turerna kring den lagstiftning som fick indianerna att tvingas ge upp mer och mer av sitt land. Vi får följa historien ur flera perspektiv, vilket gör att den kanske framstår som en smula mer objektiv än vad den annars skulle ha gjort. Dels från indianernas synvinkel (såklart), dels från en indian som uppfostrats i det vita samhället, (hans kluvna känslor kan inte vara lätta att hantera). Men vi får även se historien från senatorns håll som, åtminstone till en början verkar vilja väl, men har svårt att få någonting gjort i byråkratins kvarnar. Det finns fler mer eller mindre viktiga infallsvinklar, inte minst från indianerna själva men också från andra vita inblandade i historien. Jag tycker att filmen var bra och belyser ett ämne som gör att man nästan skäms över att vara vit, men jag saknar det där lilla extra som får det att knyta sig i magen. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

10.000 BC – Ok, filmen lider av en del problem som är relaterade till dataanimationer, det är helt klart. Mycket känns konstruerat, när det gäller miljöer, skelett som ligger i öknen etc., men jag gillar trots allt filmen! Jag är ganska förtjust i fantasy-äventyr av det här slaget och eftersom man dessutom lagt in en hel del profetior, eller rädslan för profetiornas uppfyllande, blir det än mer intressant. Just att man, så att säga, faller på sitt eget grepp när man försöker skydda sig från det som förutsagts av något orakel är något som redan de gamla grekerna visste att berätta om i sina sagor. Här har man visserligen emellanåt vänt lite på steken och ser till att profetiorna uppfylls med hjälp av skepsis, men andemeningen är fortfarande densamma – det är själva vetskapen om den som gör att den besannas. I övrigt gillar jag de historiska kopplingar man kan göra i olika delar av filmen. Ena stunden verkar det vara vikingar som ligger till grunden för några av filmens karaktärer, i nästa är det egyptier eller varför inte självaste Messias eller indianernas kamp mot den vite mannens intåg i Amerika? Men som sagt, det finns uppenbara brister, men inte så stora att de överskuggas av filmens behållning av underhållningsvärde! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Savage Streets – Även om jag är barnsligt förtjust i Linda Blair går det inte att komma ifrån att undra över vad som hade blivit av filmen om de ursprungliga tankarna att ha Cherie Currie i huvudrollen hade bibehållits. För även om Linda Blairs rullar från åttiotalet, och då kanske framförallt den första halvan, är av stort intresse är hon inte en speciellt skicklig skådespelerska. Hon har väl ungefär ett ansiktsuttryck att arbeta med, men faktum är att hon gör jobbet ordentligt ändå. Man blir påverkad även om man skulle önska en starkare insats från hennes sida. På tal om påverkan så är det här helt klart väldigt grym historia som borde påverka de flesta, en tonårstjej som går till hämnd efter att hennes yngre syster blivit våldtagen och hennes bästa vän dödad. Det är i alla fall en historia som går hem i min bok.
– 7/10
- Tommy Söderberg

 

Ocean’s Thirteen – Tredje filmen om Danny Ocean och hans gäng i regi av Steven Soderbergh är visserligen en stabil heist med många bra och kända skådespelare, såsom Brad Pitt, George Clooney, Elliott Gould och Al Pacino, men det blir lite för stereotypiskt för att vara riktigt underhållande. Inte för att man alltid har koll på alla twists som hör genren till, men att det lite förutsägbart går inte att komma ifrån. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

 

De Glömda Själarnas Ö – Bjuder inte på några större överraskningar, men är helt klart underhållande och värd att spendera sisådär en och en halv timma på om man gillar fantasyfilmer i nutid med lite ungdomsstuk. Effektmässigt imponerar den stort och visar att man faktiskt kan göra bra effekter även med datorer, något som de största Hollywood produktionerna verkar ha missat. Kul att lilla Danmark får visa var skåpet ska stå i åtminstone i detta avseende! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

 

Walk the Line – På baksidan står det om inre demoner och tungsinthet och med detta som utgångspunkt måste man säga att Joaquin Phoenix gör ett strålande jobb i gestaltningen av legendaren Johnny Cash. Det är en gripande film och ett levnadsöde, kärlek och drogmissbruk tillsammans med väldigt bra musik då några av Johnny Cash allra främsta, eller åtminstone mest kända låtar framförs i filmen. Reese Witherspoon som spelar Johnnys stora kärlek fick en Oscar för sin rolltolkning men jag måste nog hävda att jag är mer imponerad av Joaquin Phoenix faktiskt. Det är kanske småsaker i sammanhanget, men jag kan till exempel inte förlika mig med hur dåligt Reese mimar vid ett par tillfällen i filmen vilket tyvärr måste dra ned betyget en smula… 7/10
- Tommy Söderberg

Tillägg och förtydligaden till Walk the Line: Det är alltså själva synkningen mellan Reese Witherspoons läpprörelser och ljudet jag stör mig på. detta ärinte nödvändigvit hennes fel utan troligen en produktionsteknisk detalj. Icke desto mindre irriterande!
-Tommy Söderberg

 

The Bucket List – Låt mig beskriva vilka känslor jag gått igenom efter att ha sett den här filmen om två dödssjuka främlingar som råkar stifta bekantskap när det hamnar bredvid varandra i samma sjukhussal. Den ena är stormrik (Jack Nicholson) Medan den andra har andra (Morgan Freeman), mer emotionella värderingar. Det ena ger det andra och de kommer slutligen fram till att göra allt som de satt sig för att göra livet innan de går ur tiden. Det som följer är drygt nittio minuter av briljant skådespeleri där både Freeman och Nicholson agerar på toppen av sina förmågor, tragikomik som tillåter både rungande skratt och tårar, samt en sensmoral om att lyckan inte alltid kan köpas för penningar. Starka vänskapsband knyts dem emellan även om de inte kan hålla sams hela tiden när deras olika synsätt på livets väsentligheter krockar med varandra. Det behöver inte ens hända något speciellt för man är bara helt trollbunden ändå, detta är uppenbart redan i filmens första halva som mestadels utspelar sig i en sjukhussal med bara karaktärerna som utvecklas. En mästerlig film!
- Tommy Söderberg

 

The Man in the Iron Mask – För de som bott i en grotta eller ekvivalent miljö de senaste trettio åren, kommer det kanske som en chock att det faktiskt finns en tidigare filmatisering av Alexandre Dumas roman, än den som numera oftast figurerar med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Nämligen en TV-film från 1977 där självaste Richard Chamberlain tar på sig de bägge huvudrollerna som kung Ludwig XIV och tvillingbrodern Philippe. Historien är enkel och behandlar ett maktövertagande av Frankrikes tron, det är nämligen den inspärrade och järnmaskbeklädda Philippe som är det rättmätige tronarvingen. Mycket skiljer dock de bägge filmatiseringarna åt. Det ges betydligt mer bakgrundsfakta i denna och man får vara med vid själva bortförande och inspärrandet av brodern som inte har en aning om hur farlig han är för dem som vill styra den nuvarande kungen efter sina egna fördelar. Dock är det, framförallt i filmens första halva nästa löjligt hur överdramaturgiskt allt gestaltas. Framförallt kan detta gälla musiken som verkligen måste förstärka varenda liten detalj med ett crescendo eller liknande, det blir mycket enerverande efter ett tag. Men även skådespelarmässig spelas det över till höger och vänster. Tack och lov medverkar några av mina favoriter förutom Chamberlain – Patrick McGoohan och Louis Jourdan.
- Tommy Söderberg

 

An Officer and a Gentleman – Mer av ett romantiskt drama än en krigsfilm trots att största delen utspelar sig under exercis. Några intressanta, om är föga förvånande, motsättningar mellan filmens huvudkaraktär Zack Mayo (Richard Gere) och Gunnery Sergeant Foley (Louis Gossett Jr). Förresten så var det en intressant upptäckt att Stanley Kubricks Full Metal Jacket faktiskt har en del repliker hämtade nästan ordagrant från den här. Nåja, inget mästerverk men helt klart en film man ska ha sett och nu har jag äntligen gjort det! Betyget hamnar väl runt medel eller så…
- Tommy Söderberg

 

 

Snowbound: The Jim and Jennifer Stolpa Story – Ett yngre par fastnar i ett snökaos med sin 5 månader gamla baby. Dramat fokuserar mestadels på deras kamp för överlevnad, där de får ta till all sin militära disciplin och överlevnadskunskap för att klara sig, deras kärlek till varandra och den unga sonen, men även den frustration de anhöriga känner då räddningsarbetet går tungt och dessutom tycks fastna i byråkratins kvarnar. Helt ok verkighetsbaserad sentimentalism som emellanåt fuktar ögonvrån en smula.
-Tommy Söderberg

 

 

 

Anything to Survive – TV-film från 1990 om en familj som minst sagt hamnar i trubbel efter att deras båt förlist i stormen. De finner sig snart i en mardröm fylld av kyla, snö och is där de strandsatta på en öde ö i Alaska måste ta till vara varje kunskap de känner till om överlevnad för att klara sig. Detta kräver också en del svåra avgöranden av pappan som måste kämpa mot sina känslor för att ta rationella beslut för de alla ska överleva. Ganska bra drama även om man ibland ifrågasätter om man verkligen kan göra de felbedömningar som emellanåt görs under den rådande situationen. Detta är kanske dock inte det viktigaste, utan snarare den sammansvetsning som sker av familjen där blod faktiskt visar sig vara betydligt tjockare än vatten när det väl kommer till kritan. Matt LeBlanc medverkar i en tidig roll långt före berömmelsen som Joey Tribbiani i ”Friends” och spin-off serien ”Joey” men både han och den övriga rollbesättningen får mestadels stå i skuggan av Emily Perkins, som spelar den yngsta dottern Krista, strålande agerade. Jag har sällan sett någon utstråla sådan genuin skräck för den rådande situationen.

Blackout – Tre personer fastnar i en hiss vilket naturligtvis stressar dem till bristningsgränsen. En av dem får problem att behärska sina psykopatiska sidor och lusten att döda… Någonting sånt kan man beskriva den här filmens handling som. Den är dock inte hälften så intressant som det verkar, mycket av filmen utspelar sig i tillbakablickar och således krävs inte riktigt den skärpa av skådespelare och regissör som annars är nödvändigt med film som utspelar sig på, i princip, ett enda ställe, för att vara intressant. Fast lite mer hade man kunnat önska ändå, den inledande timmen eller så är fruktansvärt ointressant, inte förrän stressen brutit ned dem nästan fullständigt kan man säga att någonting värt att rikta sin uppmärksamhet händer.
- Tommy Söderberg

 

The Shaft – Under stundom en ganska tramsig film om en hiss som får eget liv i en 102 våningar hög skyskrapa. Påminner till sin stil om lite halvkomiska Twilight Zone eller Amazing Stories avsnitt, där en del klichékomik är närvarande. Det som till viss del räddar upp den är närvaron av en hel del kända ansikten, även om det inte har de allra största rollerna. Naomi Watts, Michael Ironside och Ron Perlman är väl de mest kända namnen.
- Tommy Söderberg

 

21 – Filmens förutsättningar är tämligen goda. Handlar det om casinon, Las Vegas och i synnerhet kortspel brukar det nästan alltid vara något som tilltalar mig. Att besegra systemet är dessutom något som ytterliggare fascinerar, inte bara mig utan säkerligen massor av folk. Här handlar det om ett system, av rent matematisk och statistisk natur, designat att göra just detta. Ett team, bestående av en handfull, extraordinärt talangfulla, collagestudenter och deras ankare – läraren (Kevin Spacey) är på god väg att lyckas, men inre motsättningar och en utomordentligt nitisk casinokontrollant (Lawrence Fishbourne) sätter käppar i hjulen för dem och i slutändan återstår bara en, mer eller mindre, klassisk heist som tyvärr känns lite för enkel och utan tillräckligt med intressanta vändningar och twists för att lyckas fullt ut.
- Tommy Söderberg

 

The Good Shepherd – Standardthriller från 2004, inte att förväxlas med den mer stjärnspäckade filmen som kom två år senare. Det som möjligen talar till fördel för den, är att man valt att förlägga handlingen till, och kretsa kring, den katolska kyrkans maktstruktur och allt vad där tillhör. Detta är i sig mycket intressantare än att fokusera på själva mordmysteriet. De teologiska beslut som tas av kyrkans högre ämbetsmän tjänar som sanning och till det som man utåt vill visa allmänheten, oavsett vilka motiv som egentligen ligger bakom. Hyfsat skådespeleri från Christian Slater, men inte mycket mer och Stephen Rea är definitivt en besvikelse. Överlag en film som handlar mer vilket värde ens Gudstro har än om att lösa mordfallet.
- Tommy Söderberg

 

Jumper – En tämligen ointressant film, där visserligen en del effekter ser ganska bra ut. Tyvärr hjälper det inte nämnvärt när man inte bryr sig ett smack om karaktärerna och man heller inte får reda på de fakta man skulle önska för att historien skulle kunna utvecklas vidare. Men skådespeleriet är hyggligt och Samuel L Jackson dominerar (naturligtvis) i de scener han medverkar i. Under stundom underhållande action men inte tillräckligt utvecklade idéer för att hålla intresset upp hela tiden.
- Tommy Söderberg

 

 

Man of the Year – Robin Williams är alltid stabil oavsett om ha spelar i en obehaglig thriller som One Hour Photo, tungt drama som The Awakening, trams som Flubber eller Jumanji eller för den delen som det motsatta könet i Mrs Doubtfire. Det här är heller inget undantag även om man kunde önska att det var ett lite högre tempo i filmen och att den var lite mera rakt på sak. Det är inte att inte ironin går fram, det är helt klart en kritik mot både det amerikanska partisystemet och den förlitelse på datoriserade system som sker i större grad ju mer tiden går. Det är till viss del absurt men belyser också vilken påverkan en amerikansk talkshow kan ha på sina tittare. Aningen för sentimentalt för min smak, Tom Dobbs (Robin Williams karaktär) framstår som enormt helylle när han erkänner att ett datafel gjort att han faktiskt blivit vald till Amerikas nya president och det blir lite för mycket av den varan helt enkelt.
- Tommy Söderberg

 

Starship Troopers 3: Maruder – Jag fann den här tredje delen om de stora insektskrigen under stundom ganska underhållande. Det är väl främst de nyhetsliknande klippen och den tydliga kopplingen mellan den totalitära regimen och Nazityskland som är filmens stora behållning. Satiren är klockren om är lite förutsägbar och inte lika subtil som i första filmen med andra ord kan ingen egentligen missuppfatta den här filmens budskap. Effektmässigt har den dock en bra bit kvar till vad första filmen kunde leverera och så även skådespelar- och regimässigt. Det känns ganska oinspirerat och man intresserar sig inte nämnvärt för vad som ska hända med karaktärerna. Det totala intrycket hamnar väl nånstans på mitten, inte helt bortkastad tid men heller inget jag känner att jag behöver se om på mycket länge…
- Tommy Söderberg

 

The Bagman - En amatörslasher enligt recept 1A. För femton år sedan brann Jack Marshalls hus ned till grunden. Han brännskadas svårt och båda hand föräldrar omkom. För tio år sedan var Jack Marshall mobbad av sin jämnåriga och lämnad i en liten bäck i tron om att han var död. Nu dör hans gamla klasskamrater en efter en. Hade jag inte vetat bättre skulle jag nästan ha trott att Ed Wood varit inblandad i produktionen för det förekommer ständiga missar i ljussättning etc. Två scener som klipps ihop med varandra där ljuset inte är lika alls, ena delen är mörk som på natten medan den andra betydligt ljusare. Skådisarna ska vi bara inte nämna, jag har sett bättre och mer trovärdigt agerade från porrskådisar. Mordsekvenserna, som brukar vara slashers starkaste stötte pelare är trista och utförda utan fantasi och finess. Det här är så lång ifrån innovativt mördande som man kan komma.
- Tommy Söderberg

 

Walk the Line – På baksidan står det om inre demoner och tungsinthet och med detta som utgångspunkt måste man säga att Joaquin Phoenix gör ett strålande jobb i gestaltningen av legendaren Johnny Cash. Det är en gripande film och ett levnadsöde, kärlek och drogmissbruk tillsammans med väldigt bra musik då några av Johnny Cash allra främsta, eller åtminstone mest kända låtar framförs i filmen. Reese Witherspoon som spelar Johnnys stora kärlek fick en Oscar för sin rolltolkning men jag måste nog hävda att jag är mer imponerad av Joaquin Phoenix faktiskt. Det är kanske småsaker i sammanhanget, men jag kan till exempel inte förlika mig med hur dåligt Reese mimar vid ett par tillfällen i filmen vilket tyvärr måste dra ned betyget en smula… - 7/10
-Tommy Söderberg

 

Intruder – En av slasherklassikerna från det sena 80-talet. Att det finns några poänger, såsom mycket välgjorda och till viss del innovativa effekter och mordsekvenser, eller att miljön är ganska annorlunda jämfört med ödsliga stugor och mörka skogar – ett snabbköp, tillhör filmens positiva sidor. Lägg också till liten roll som gestaltas av självaste Bruce Campbell så har du halva filmen klar för dig. De andra delarna är kanske inte lika lyckade, den är på tok för förutsägbar, har riktigt dåliga skådisar, även jämfört med andra alster i genren, och emellanåt logiska luckor som King Kong hade kunnat ta sig igenom. Men det kan jag stå ut med, det allra största problemet filmen lider av är att den är så förbannad seg. Hade man klippt ned några av de mest onödiga scenerna hade filmen lyfts till helt andra höjder.
- Tommy Söderberg

 

The Shepherd: Border Patrol – En av de bättre Jean-Claude Van Damme filmerna jag har sett på senare år faktiskt. Visst, den är klichéfylld och skådespeleriet är inte i världsklass från någon av skådespelarna, men den har ändå något jag gillar. Det är ett högt tempo, finurliga skurkar (knarksmugglare) och en dedikerad Nemesis (Van Damme). Mycket mer än så behöver man inte för att underhållas i lite drygt en och en halv timme.
- Tommy Söderberg

 

 

Ghost Game – Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här thailändska filmen. Stundtals tycker jag den är hur effektiv som helst medan den i nästa stund känns alldeles för amerikaniserad, med plötsliga överraskningseffekter i tid och otid. Själva idén är bra, så mycket är helt klart! Jag gillar verkligen filmer som berör den mörkare sidan av dokusåporna eller realityshowerna. Filmer om TV-underhållning där, antingen medvetet från producenternas sida, eller som här via övernaturliga händelser, våld och makabra lekar och tävlingar. Andra exempel på detta är den ofta utskällda My Little Eye (som jag tycker är riktigt bra) och Slashers som nästan parodierar den japanska TV-underhållningen i bästa The Running Man stuk.
- Tommy Söderberg

 

 

 

The Living and the Dead – En film som verkligen visualiserar sinnessjukdomens mest förvridna och motbjudande anlete. Lägg till detta att filmen är synnerligen välspelad och att man utan vidare kan jämföra Leo Bills rollprestation som den mentalt sjuke James med Dustin Hoffmans gestaltning av autism i Rain Man, även om de båda ytterligheterna står i direkt motsats till varandra – James är nämligen hyperaktiv istället för inbunden. Vidare är filmen ganska rörig och det är inte helt självklart vad som händer hela tiden och i vilken ordning, en del händelser kan tolkas som rena hjärnspöken medan andra naturligtvis är smärtsamt verkliga! Detta är ett grepp som jag gillar och i och med att tittaren får tolka fritt ur den röriga paletten når filmen högre höjder än vad som hade varit fallet med konventionell berättarteknik.
- Tommy Söderberg

The Living and the Dead - se Recension
- Linda Snöberg

 

Rottweiler - Brain Yuzna betyder en stark potential för mig och filmen börjar mycket riktigt ganska fängslande. Dock blir det aldrig mycket mer än så och allt eftersom filmen går blir besvikelsen bara större och större. Själva hunden, eller vad man ska kalla den för, ser ömsöm riktigt grym ut men på det stora hela vet jag inte om man ska skratta eller gråta. Framåt slutet är det så mycket klichéer staplade på varandra att bara blir pinsamt... Dock bra skådespeleri från åtminstone huvudrollsinnehavaren!
- Tommy Söderberg

Rottweiler – Denna film började bra med ett högt tempo där man faktiskt blev mer och mer indragen och man kände av en viss rysning komma krypande, men ju längre den höll på desto segare och ointressant blev den. Kändes som samma hela tiden fast med olika människor.
- Linda Snöberg

 

 

Dead Mary - Enormt meningslösa karaktärer i något som man sett hundratals gånger förr. Inget nytt under solen här inte. Dead Mary tar över kropparna och besätter en efter en de som åkallat henne. Väldigt anonymt och trist.
- Tommy Söderberg

Dead Mary - Otroligt seg, kändes som en onödigt lång uppbyggnad, med ointressanta karaktärer. Själva storyn i sig vad det inget fel på, men borde kunnat gjorts betydligt bättre. Skådisarna är det inget direkt fel på, men de har ju inget att jobba med så att säga.
- Linda Snöberg

 

 

Blood Reaper - Relativt standardiserad slasher från 2003. Usla skådisar, oinspirerad regi och intetsägande historia. Dock oväntat uppfinningsrika och välgjorda mordsekvenser.
- Tommy Söderberg

 

 

 

 

Death to the Supermodels - En mördande drift med slashern som genre skulle man kunna säga. Till en början fann jag den här väldigt underhållande, totalt skruvad och bisarr var bara förnamnet men efterhand så blev den mest tramsig bara. Jag vet inte om det berodde på att man tog ut svängarna för mycket eller för att man helt enkelt sett många av de skämt som filmen använder sig av i andra parodiska sammanhang.
- Tommy Söderberg

Death to the Supermodels - Snacka om helt skruvad film, ta 2 bögar där en inte pratar utan den andre pratar för honom. En projektchef som lyssnar på band sådär hon hela tiden säger att hon är unik. 5 st supermodeller som ska tävla om pengar, den ena mer egotrippad än den andre. Där en av dem fokuserar sig på sin bak, en på att ha hår under armarna och inte tvätta sig, en på att alltid se ut som en skyltdocka. De två sista är lite mer normala he he. Man skrattade åt de två bögarna som var helt störtsköna. Men filmen var egentligen inget att ha, dock bar underhållning för att fördriva tiden.
- Linda Snöberg

 

Pirates of the Carribean: At Worlds End – Tredje installationen i Karibien är väl på många sätt sina föregångare. Dock tycker jag mig märka en viss skillnad i rekvisitan och miljöerna, det är slarvigare än tidigare, eller rättare sagt mer karikatyriskt - mer matiné om man så vill. Detta kanske hör hemma i en Disneyproduktion vad vet jag, men jag gillar det inte. Dessutom har man lagt sig till med så många lustiga kvickheter i replikerna att det blir riktigt tramsigt mellan varven. Nä, det här gillade jag inte och jag hoppas verkligen vi nu blir förskonade från flera piratuppföljare, dessutom spelar Geoffery Rush skjortan av Johnny Depp i denna…
- Tommy Söderberg

 

Unrest – Första halvtimmen eller så visade filmen en grym potential och fick mig verkligen intresserad av att finna de svar huvudpersonerna försöker luska ut. Efterhand märkte jag dock att det faktiskt inte blir mer är så. Allt eftersom blir filmen seg, förutsägbar och faktiskt ganska tråkig. Att man dessutom blandar in kärlekshistoria med tillhörande sexscener förstör det lilla som fanns kvar för mig och i slutändan återfinns bara ytterliggare en mainstremskräckis som knappt når halvvägs med vad jag förväntat mig.
- Tommy Söderberg

 

 

Bats: Human Harvest – Har man inget annat för sig, och har bestämt sig för att se alla djurskräckfilmer som finns med fladdermöss, kan man väl offra sisådär 90 minuter av sitt liv på den här rullen. Dock ska man vara medveten om att storyn är enormt ointressant och att klichéerna haglar lika tätt som skådespeleriet är uselt. Dataanimerade fladdermöss och tydligt gjord på en minimal budget.
- Tommy Söderberg

 

 

I Know Who Killed Me – Lindsay Lohan har på senare tid fått utstå mycket kritik, kanske mer baserat på hennes leverne än hennes skådespelartalanger, men att det trots allt avspeglat sig på hennes karriär är helt klart. Jag har dock inga problem med hennes gestaltning av huvudpersonen i den här, lite udda och röriga thrillern. Mestadels framstår hon som väldigt sliten och eftersom – en drogberoende partygirl – är den bild pressen målat upp av henne är det helt trovärdigt i mina ögon, vilket möjligen även föranlett hennes roll i den här rullen. Filmen i övrigt har dock en del att önska även om det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket. Låt oss bara konstatera att det vore trevligt med lite mera bakgrund, kropp och själ till vissa av karaktärerna. Det blir lite platt och det gör inte filmen full rättvisa. Dessutom tycker jag att man underskattat publiken genom att lägga allt för stort fokus vid sexuella aktiviteter från fröken Lohans sida, vare sig det handlar om professionell striptease eller gestaltning av regelrätta samlag. Visserligen kan man väl inte påstå att det mesta av manuset är särskilt unikt, det finns en hel del klichéer utspridda längs vägen men även en del trevliga visuella ambitioner. Håll till exempel utkik efter den blåa färgskalan, som kanske inte återfinns i precis alla filmens scener, men som uppenbarligen finns till ofta nog för att vara en medveten tanke.
– Tommy Söderberg

 

Premonition – Sandra Bullock gör redan från början ett imponerande intryck i den här aningen röriga filmen. Den går helt enkelt ut på att hon får ett varsel om att hennes man ska dö i en bilolycka, därefter förvirras hon genom att vakna upp på slumpmässiga veckodagar, både före och efter vitala händelser ägt rum. Stark potential, men tyvärr blir det allt för mycket kärlekshistoria av den i slutändan. En viss sensmoral finns, värna om det du älskar och lär dig prioritera det viktiga i livet.
- Tommy Söderberg

 

 

The Marker aka Pistol Whipped – Steven Seagal ikläder sig samma ansiktsuttryck som vanligt trots att han här ska föreställa en sparkad polis, misstänkt för att ha förskingrat stora summor pengar, på dekis. Dock måste jag påstå att filmen är en klar uppryckning jämfört med det mesta som killen gjort på senare år. Lite djupare karaktärer och intressantare handling än vad man är vad vid (det säger i och för sig kanske inte så mycket) och vid ett par tillfällen lyckas till och med filmen med konststycket att för ett sentimentalt ögonblick beröra mig med en fuktig ögonvrå. Kul är också att min gamle favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll.
- Tommy Söderberg

 

Urban Justice – Ungefär vad man kan förvänta sig av Steven Seagal numera. En ganska trött historia om en polis som kallblodigt mördas för att skydda den lokala narkotikahandeln. Ingen har dock räknat med att polisens pappa (Seagal) skulle vara kampsportsexpert och ute efter att hämnas sin sons död. Meningslöst, oinspirerat och taffligt, det finns inte ens några läckra kampsportsekvenser som lyfter upp filmen ur träsket. Endast av intresse för hårdhudade Seagal-fans!
- Tommy Söderberg

 

 

The Dead Hate the Living - Detta är egentligen inte en alltför bra film, men är man intresserad av den italienske filmregissören Lucio Fulci kan det ändå finnas ett visst nöje med filmen. Ofta hittar man referenser till denna filmskapare på mer eller mindre tydligare ställen. Jag skulle tro att ju mer insatt man är i Fulcis filmer och även i hans personlighet, desto fler referenser hittar man. Det hycklas absolut inte med att man använder dessa, tvärtom nästan. Filmregissören i filmen hävdar att Fulci är den störste av dem alla och eftersom filmen i mångt och mycket går ut på att följa denna filminspelning är det rätt naturligt att även publiken, dvs. vi, också får ta del av småhyllningar som denna filmskapare bakar in i SIN film.
- Tommy Söderberg

 

Donnie Brasco - Jag har överlag svårt för gangster- och maffiafilmer. Det här är dock ett utmärkt exempel på hur det kan vara när det är riktigt bra! Johnny Depp gör en utmärkt rollprestation som alltid och hans sätt att gestalta den steglöst förändrade, allt eftersom han infiltrerar den illegala verksamheten djupare och djupare, Joe Pistone är makalöst. Även Al Pacino som Lefty är mycket bra och man får verkligen mycket sympati för honom. Mycket av filmens storhet består av den kemi och vänskap som dessa två karaktärer, spelade av två av de allra bästa skådisarna Hollywood har att erbjuda, bygger upp tillsammans.
- Tommy Söderberg

 

Dungeon Girl – När jag först fick syn på den här rullen, som åtminstone till viss del baserar sig på den sanna historien om Natascha Kampusch, en österrikisk flicka som kidnappades och hölls fången i en källare av Wolfgang Priklopil i åtta år, blev jag väldigt upprymd. Tyvärr upptäckte jag några ögonblick senare att den rulle, som hade förväntats bli en av de starkaste upplevelserna i år, var en skapelse av Ulli Lommel (med största sannolikhet mest känd för Boogeyman – 1980). Således sjönk mina förhoppningar rejält. Så här med facit i hand kan jag bara konstatera att det här ytterligare en i raden av misslyckanden från Lommel (Zodiac Killer, BTK Killer, Green River Killer, Black Dahlia och så vidare). Den häpnadsväckande skräckupplevelse jag först hade förväntat lyser med sin frånvaro, emedan Lommel faktiskt tagit sig tid att skriva en historia som behandlar sinnet och vilka känslor den kidnappade flickan känner, både före, under och efter dådet. Det är gott om filosofiska frågeställningar och hela filmen har känslan av att utspelas inuti flickans huvud. Detta är naturligtvis både på gott och ont, men sannerligen inte vad jag hade förväntat mig!
- Tommy Söderberg

 

Death Proof – Quentin Tarantino bevisar att han är ett mycket kunnigt filmfreak som med hjälp av riktigt underhållande mise-en-scène (innehållande bland annat mängder med filmpostrar på väggarna) refererar till och hyllar andra filmer. Och som om inte det vore nog drar han sig heller inte för att stjäla klassiska repliker, som till exempel från Don Siegels Telefon med Charles Bronson. Men framför allt är det här en film som bygger på sin smått geniala dialog, handlingen med den blodtörstiga stuntmannen Mike, kan man nästan helt lägga åt sidan, för den är inte närmelsevis så intressant som de fyndiga replikerna när karaktärerna egentligen inte tycks tala om nånting. Filmens mest underhållande delar ligger sålunda mera i filmskapandet som sådant än i resultatet och torde vara av betydligt större intresse för dem som känner igen och förstår alla Tarantinos referenser, inte de som är ute efter att se en underhållande actionfilm. Det är på tok för överdrivet vilket ger en komisk effekt som jag inte är helt säker på om han var ute efter eller inte. Men i ärlighetens namn måste man förstås till tillstå att det är en smula underhållande mellan varven också, framförallt tycker jag att den avslutande biljakten tillhör filmens höjdpunkter. Allt som allt en klart underhållande film men som kräver vissa förkunskaper för att vara riktigt intressant!
- Tommy Söderberg

Se även David Larssons recension här: Recension

 

Kallt Byte aka Fritt Vilt – Norska slashers växer väl inte på träd och i synnerhet inte dylika som man kan ta på fullt allvar utan att skratta bort. Här vill jag dock påstå att undantaget som bekräftar regeln finns. Fritt Vilt är en isande thriller i vintermiljö som knappt ens ger sig hän åt klichékomik (även om det naturligtvis är ofrånkomligt att det förekommer vid enstaka tillfällen). Den är mycket välspelad och spännande, miljöerna är trovärdiga och skrämmande, samt innehåller både effektiva överraskningsmoment och en stämning som får det att krypa i skinnet. Uppenbarligen finns det också en ambition att hylla en mycket ansedd skräckfilm – The Shining, som det många gånger är självklart att man använt som förebild. Jag lägger mina varmaste rekommendationer bakom den här filmen!
- Tommy Söderberg

 

Planet Terror – Robert Rodriguez bidrag i Grindhouse-konstilationen, med Quentin Tarantino är fartfylld och underhållande, mycket välgjord och ”exploitationsk”. Det tråkiga med filmen är alla olika saker som pågår hela tiden, man får liksom inte något riktigt sammanhang och det verkar som om allt måste hända hela tiden. Det är så mycket intriger att man inte kan hålla isär dem och man blir sannerligen inte intresserad av det heller. Rent visuellt är den hur snygg som helst, kanske bortsett från det slitage man avsiktligt lagt in i filmen för att få den ”rätta känslan”, men massvis av gore som är mycket snyggt åskådliggjort! Tyvärr räcker inte detta för att ge filmen ett högre betyg än knappt godkänd…
- Tommy Söderberg

 

Black Sheep – Klart välgjord rulle det mesta av tiden och som är uppenbart menad att ha glimten i ögat, tar man den på fullt allvar tror jag det är lätt att man blir besviken. Att filmen sen är Nya Zeeländsk gör väl egentligen inte saken sämre och faktum är att produktionsplatsen sällan varit så viktig som här. Får och Nya Zeeland hör liksom ihop. Annars är filmen, trots sin uppenbara och skojfriska karaktär aningen för tramsig för min smak. Det finns heller inget i den som man inte sett förr (om man nu byter ut fåren förstås) och man önskar att handlingen vore lite mer komplex. Naturligtvis finns möjligheten att analysera in sensmoraler om olika miljöaspekter eller genmanipulering, men det ligger så nära ytan och är så uppenbart att det knappast finns någon poäng med det. Allt som allt en godkänd rulle, men inte mer.
- Tommy Söderberg

 

The Birdcage – Mycket underhållande rulle om ett homosexuellt par (Robin Williams och Nathan Lane) som under en hektisk middagsbjudning ska spela straighta. Bakgrunden är att deras son, som ska gifta sig, anser att de blivande svärföräldrarna (en senator i pågående valkampanj) är alltför inskränkta och inte skulle acceptera honom som svärson om de visste hur allt hängde ihop. Att de dessutom är judar är heller inget som rimmar med senatorns högerkonservativa övertygelse. Mycket bra skådespeleri överlag och med tanke på filmens komiska framtoning kommer man undan med en hel del överspelande, det passar till och med in mycket bra i produktionen. Gene Hackman spelar förresten senatorn och det är värt att se filmen om det så bara vore för att få se honom i klänning.. För övrigt är filmen pjäsbaserad, vilket, i det här fallet, betyder att den är farsliknande, men även innehåller ren slapstickhumor emellanåt. Det finns också en fransk förlaga till filmen, som åtminstone undertecknad måste leta reda på – La Cage Aux Folles från 1978.
- Tommy Söderberg

 

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer – Så var det då dags för uppföljaren till Fantastic Four. Denna gång har man slängt in en annan av Marvels trotjänare i handlingen – The Silver Surfer. Jag tror det vore bättre om man inte blandat in även denna figur utan låtit handlingen utspela sig enbart med ärkeskurken och kvartettens ärkefiende Dr Doom. Det stör mig förresten att han i stora delar av filmen inte har sin rustning på och faktiskt ser helt normal ut. Så ser han inte ut för mig efter en barndom med näsan i serietidningen, men jag förstår ju att man måste förändra lite för filmens ”bästa” också… Vidare vill jag ge en liten känga till filmens översättare, vilket ju naturligtvis inte har ett dugg med några filmiska kvalitéer att göra. När Johnny antänder sig själv, säger han inte ”flamma på” som det är översatt till i filmen utan ”Tänd På!”. Det krävs mer än bara språkkunskaper om man ska bli en bra översättare…
- Tommy Söderberg

 

Harry Potter and the Order of the Phoenix – När jag skrev om förra filmen i sviten om Harry Potter (Harry Potter and the Goblet of Fire) så påstod jag att det inte var något fel på själva ”förpackningen” – att filmens effekter etc. gjorde att man fick ett visst utbyte av den trots en tråkig handling. Här är istället handlingen lite intressantare, även om jag tycker att det är på tok för mycket politik i denna för min smak, och sämre ställt med förbluffande visuella effekter. Självklart kan man räkna med att miljöerna, som till exempel att alla fotografier och bilder i tidningar och annat är rörliga, men för att bli riktigt hänförd krävs en utveckling bortom detta. En oundviklig sak som också drar ned betyget jämfört med de första - söta -berättelserna är att karaktärerna faktiskt växer upp. Det känns som om de är för gamla vid det här laget och man får inte riktigt den där känslan som man fick när allting var nytt på för oss och för Harry Potter & Co.
– Tommy Söderberg

 

Catacombs – Bitvis spännande och bitvis ganska fånig film, till vissa delar tydligt inspirerade av den gamla grekiska sagan om Minotaurus. Fast man får väl erkänna att det måste vara svårt att låta bli när man har en film som utspelas i en labyrint av gångar och välvda kulvertar. Man har också, förutom detta, fått med den karaktäristiska paranoian som verkar vara en standardiserad norm i filmer av det här slaget – trånga instängda utrymmen, som egentligen borde vara mer klaustrofobiska till sin natur. Lite för korkade karaktärer för min smak och kanske lite för krystat efterspel, men överlag fullt godkänd rulle.
- Tommy Söderberg

 

 

Believers – Jag är svag för konspirationer och allehanda sekter gestaltade på film, så det var väl inte utan att jag såg fram emot den här filmen lite extra! Tyvärr visade den sig vara i segaste laget även om många av rolltolkningarna faktiskt var mycket bra (dock ska tilläggas att en del av de största rollerna inte alls var särskilt imponerande). På det hela taget är det nog en film som man kan se en gång om man är intresserad av den fina gränsdragningen, som man filosofiskt kan debattera om, mellan religion och vetenskap, vilket i det här fallet mestadels mynnar ut i matematik, men inte mycket mer än så.
- Tommy Söderberg

 

Gravedancers – Jag hade absolut inga förväntningar alls på den här rullen, även om sambon, som tidigare sett den, lovordade den till fullo. Resultatet blev klart lyckat! Inte för att jag vill utdela några toppbetyg eller överösa filmen med superlativ, men jag vill i alla fall påstå att det var en mycket effektiv film. Visserligen kan man inte längre räkna med att bli överraskad av diverse plötsliga effekter, åtminstone inte i någon större utsträckning. Men jag fann ändå att filmen levererade en spänning som gjorde att jag fastnade för den. Dock har jag en del att invända mot den utveckling filmen tar sig, att från början hålla sig mystisk och relativt oförklarlig, till att sedan manifestera onda människor med en make-up som får en betydligt komiskare effekt än skrämmande. Med det menar jag inte att maskerna/sminket skulle vara ett dåligt hantverk – tvärt om! Men jag hade personligen föredragit en helt annan typ om det skulle bli skrämmande.
- Tommy Söderberg

 

The Hitcher (2007) – Fruktansvärt onödig film som verkligen inte når upp till originalets fotknölar ens en gång. Visst märker man att det gått över tjugo år sedan sist och att man här vågar visa lite mer groteska slafsigheter men frågan är om det verkligen påverkar spänningen i en positiv riktning? Jag vill hellre se en psykologisk stämning med en totalt iskall gärningsman. Inget ont om Sean Bean, men lika karismatisk som Rutger Hauer förmår han inte utföra rollen som den galne liftaren. Dessutom måste jag också höja ett ögonbryn emellanåt när jag frågar mig vad man egentligen har hållit på med när det gäller CG-effekterna? Det ser emellanåt helt bedrövligt ut och detta visar sig till och med redan i första och inledande scenen. Det get verkligen inga bra förutsättningar för resten av filmen…
- Tommy Söderberg

Wind Chill – Anständig rysare om ett par ungdomar som förolyckas i snökaoset ute på vischan. Förutom att de lär känna varandra mer och mer försöker de att förstå vad som händer runt om kring dem, det är en historia som verkar tydligt inspirerad av både The Locals och Dead End. Ganska spännande inslag med en hel del mystik som till en början höjer intresset och bibehåller en standard i filmen som gör att slutnivån hamnar strax över medel.
- Tommy Söderberg

 

 

Ghost Rider – Visserligen kan man komma undan med en del kantiga karaktärer när man bygger en film runt en serietidningshjälte, men det här är faktiskt ganska löjligt trots att man lutar sig mot detta faktum. Inte ens Nicholas Cage kan rädda filmen från ett totalt och enormt förutsägbart fiasko! Visst, effekterna är strålande, åtminstone om man inte räknar självs Ghost Ridern som verkligen ser bedrövlig ut. Den brinnande dödskallen såsom den är utformad funkar i alla fall inte för mig. Enbart effekter gör dock mycket sällan en film…
- Tommy Söderberg

Nina Frisk – Småtrevlig svensk komedi som definitivt duger att titta på om man inte har något bättre för sig. Att dialogen inte är helt naturlig och känns lite styltad på sina ställen är egentligen inget större problem då karaktärerna, som både är originella, irriterande, beundransvärda, helylle och stereotypiska på en och samma gång, bär upp intresset för filmen.
- Tommy Söderberg

 

Until Death – Även om Jean-Claude Van Damme inte är någon ekvilibristisk skådespelartalang så förmår han i alla fall göra den här filmen intressant. Hans rollkaraktär är en korrumperad polis på dekis som inte riktigt har koll på det där med övervåld och liknande saker, att få fallet löst måste väl vara det viktigaste och hur man går till väga underbetonat. Det verkar i alla fall vara hans sätt att resonera på. Man skulle helt klart kunna jämföra med Clint Eastwoods numera klassiska rollkaraktär Harry Callahan. En kul koppling, som förmodligen är oerhört medveten får manusförfattarens sida, är förresten att skurken heter just Callahan vilket i alla fall skänkte mig mer underhållningsvärde. Jag gillar helt klart det här om man bara tar filmen för vad den är och inte förväntar sig världens mest djupgående historia – stabil action helt klart!
– Tommy Söderberg

 

Chronicles of Riddick, the - Uppföljaren till Pitch Black från 2000 är en ganska naturlig fortsättning. Inte för att handlingen har speciellt mycket med den föregående delen att göra, utan för att det helt enkelt handlar om ett annat äventyr där Riddick är inblandad. Med den här typen av uppföljare kan man faktiskt hålla på nästan hur länge som helst. Den här är mer välgjord än sin föregångare och den är också mer ärlig mot sin publik. Här försöker man inte att skapa några mystiska händelser som förklaring till historien utan lägger istället upp det som en mer rättfram actionfilm. Visserligen är det sci-fi betonad även här men det är ju å andra sidan just den världen som Riddick lever i. Effektmässigt är det här också en mycket snyggare och betydligt mer nyanserad film än föregångaren. Vissa kopplingar finns dock till den förra filmen för att åskådaren ska känna igen sig och för att karaktärerna ska kännas mer bekanta men egentligen kunde man byta ut rubbet och påstå att det här var en helt ny film. Inget av det gamla behövs egentligen för handlingen, det är enbart ett sätt att marknadsföra filmen på.
– Tommy Söderberg

Pitch Black – Redan från början känner man en tydlig referens till Alien även om det inte framställs på riktigt samma genialiska sätt. Man får dock aldrig ett riktigt stort intresse för filmen men enstaka scener är ganska roliga. En del referenser är tydliga och kanske en av filmens största behållningar. Bland annat finns en referens till Silence of the Lambs som jag skrattade högt åt när jag såg den. Att stjäla en scen utan krusiduller på det viset borde belönas! CG-effekterna är verkligen hiskeligt dåliga det mesta av tiden. Vid enstaka tillfällen glimmar det förstås till men mestadels har man maskerat bristen med antingen mörker eller en mycket sparsam, nästan färglös bild. Dessa båda tillstånd ska så klart symbolisera planeten innan förmörkelsen och efter.
– Tommy Söderberg

 

Bloody Birthday – Kanske inte den mest välspelade filmen någonsin, men dess originella handling skiljer ändå den här filmen från mängden och gör den helt klart kul att se. Barn som dödar och dessutom dödar kallblodigt är mycket ovanligt och i skrivandets stund kan jag inte komma många andra exempel på detta. Man skulle visserligen kunna jämföra med Stephen Kings Children of the Corn, men den pseudorealism som denna uppvisar i kombination med dess nästan religiösa försatser är å andra sidan inte jämförbar med Bloody Birthday. Barnen är känslolösa och när de är på gränsen till att upptäckas klarar de sig genom att se så där oskyldiga ut som bara barn kan. Man försöker inte skylla på någon yttre påverkningskraft utan endast på barnens lekar som blir allt allvarligare och tar sig allt våldsammare vägar.
– Tommy Söderberg

 

Behind Convent Walls – Vacker film av Walerian Borowczyk med ett mycket kontroversiellt tema. Den som är någorlunda bekant med nunsploitation kanske inte tycker att det är så farligt, men visst är det lite ”förbjudet” att blanda ihop sex med klosterlivet? Framförallt då man framställer det lika explicit som här. Det sparas inte på närbilder och nunnornas kön syns i närbild mer än en gång under filmens gång. Allt tycks fokusera kring sexet och är det inte nunnorna som utövar lesbianism för att tillfredställa sina lustar tillverkar de egna träpenisar av vedstycken. Inte så mycket problematiseringar och maktkamp kanske, men ett gediget hantverk som inte bara är sammansatt helt på slump,
- Tommy Söderberg