Fanatisk Film - Recensioner

Quentin Tarantinos del av skräpfilms-homage-projektet "Grindhouse" handlar om Stuntman Mike, som är en galen stuntman som mördar kvinnor med ett lite annorlunda vapen; sin döskalleprydda bil, och denna kväll har han siktet inställt på en grupp tjejer. Tillsammans med sina vänner är DJ:N Julia inne på en bar i Austin, Texas och festar inför en stundande utflykt till en stuga, men ingen av dem kan ana vad den ärrade stuntmannen vid bardisken har för planer, något de dock kommer få reda på om inte alltför länge...

2007-06-11

Tarantino har med sin del i det ursprungliga grindhouse-projektet skapat en tämligen unik film som friskt blandar genrer. Främst skulle man kunna kalla den för en slasher/biljaktsfilm, men vi kan även ana hintar av giallo, rape/revenge och blaxploitation här. Och visst är det kul att se mägnder av referenser från sådana filmer förekomma, men jag tycker ändå att Tarantino har gjort något som kan stå på egna ben, samtidigt som han utnyttjar sina "lån" från andra filmer på ett ypperligt sätt. Det var särskilt en scen som jag fastnade för, en med tydliga referenser till min favoritgiallo Bird With the Crystal Plumage där Tarantino både använder sig av fototeknik och Morricones utmärkta soundtrack. Man kan som tittare under dessa scener inte göra mycket annat än att le uppskattande.

Som vanligt i hans filmer bjuds vi även här på en knivskarp, intelligent och enormt välskriven dialog, och det är främst dialog som filmen bygger på. Många har klagat på att dialogscenerna drar ner tempot, själv tycker jag att de bidrar till att ge filmen den unika prägel som den har. Vi får såklart inte glömma bort actionscenerna, det är de som i mitt tycke fungerar bäst och är roligast att titta på. Här märker man en enorm skaparglädje och lekfullhet från regissörens sida där det experimenteras fritt med olika kameravinklar (det är förresten Tarantino själv som har fotat filmen). Tempot är i dessa scener väldigt högt och bjuder tittaren på en sjuhelsikes underhållande upplevelse.

Skådespelarmässigt är det också väldigt bra. De medverkande går verkligen in i sina roller och verkar ha en riktigt kul stund! Kurt Russel som galen stuntman och Zoë Bell som nästan lika galen stuntkvinna var nog de roller jag uppskattade mest. Övriga skådisar sköter sig också utmärkt och vi kan här se cameos från både regissör Tarantino och Hostel-regissören Eli Roth.

Kort sagt är Death Proof en extremt underhållande, fartfylld och kul filmupplevelse som jag manar alla skräpfilmsfantaster och Tarantinofans att genast se! Och att Death Proof ska ha tagit skada av uppdelningen mellan den och Robert Rodriguez Planet Terror ser jag då inga spår på, för här finns inte en död sekund, inte en tråkig bildruta!

David Larsson