Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Intruder – En av slasherklassikerna från det sena 80-talet. Att det finns några poänger, såsom mycket välgjorda och till viss del innovativa effekter och mordsekvenser, eller att miljön är ganska annorlunda jämfört med ödsliga stugor och mörka skogar – ett snabbköp, tillhör filmens positiva sidor. Lägg också till liten roll som gestaltas av självaste Bruce Campbell så har du halva filmen klar för dig. De andra delarna är kanske inte lika lyckade, den är på tok för förutsägbar, har riktigt dåliga skådisar, även jämfört med andra alster i genren, och emellanåt logiska luckor som King Kong hade kunnat ta sig igenom. Men det kan jag stå ut med, det allra största problemet filmen lider av är att den är så förbannad seg. Hade man klippt ned några av de mest onödiga scenerna hade filmen lyfts till helt andra höjder.
- Tommy Söderberg

The Shepherd: Border Patrol – En av de bättre Jean-Claude Van Damme filmerna jag har sett på senare år faktiskt. Visst, den är klichéfylld och skådespeleriet är inte i världsklass från någon av skådespelarna, men den har ändå något jag gillar. Det är ett högt tempo, finurliga skurkar (knarksmugglare) och en dedikerad Nemesis (Van Damme). Mycket mer än så behöver man inte för att underhållas i lite drygt en och en halv timme.
- Tommy Söderberg

Ghost Game – Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här thailändska filmen. Stundtals tycker jag den är hur effektiv som helst medan den i nästa stund känns alldeles för amerikaniserad, med plötsliga överraskningseffekter i tid och otid. Själva idén är bra, så mycket är helt klart! Jag gillar verkligen filmer som berör den mörkare sidan av dokusåporna eller realityshowerna. Filmer om TV-underhållning där, antingen medvetet från producenternas sida, eller som här via övernaturliga händelser, våld och makabra lekar och tävlingar. Andra exempel på detta är den ofta utskällda My Little Eye (som tycker är riktigt bra) och Slashers som nästan parodierar den japanska TV-underhållningen i bästa The Running Man stuk.
- Tommy Söderberg

The Living and the Dead – En film som verkligen visualiserar sinnessjukdomens mest förvridna och motbjudande anlete. Lägg till detta att filmen är synnerligen välspelad och att man utan vidare kan jämföra Leo Bills rollprestation som den mentalt sjuke James med Dustin Hoffmans gestaltning av autism i Rain Man, även om de båda ytterligheterna står i direkt motsats till varandra – James är nämligen hyperaktiv istället för inbunden. Vidare är filmen ganska rörig och det är inte helt självklart vad som händer hela tiden och i vilken ordning, en del händelser kan tolkas som rena hjärnspöken medan andra naturligtvis är smärtsamt verkliga! Detta är ett grepp som jag gillar och i och med att tittaren får tolka fritt ur den röriga paletten når filmen högre höjder än vad som hade varit fallet med konventionell berättarteknik.
- Tommy Söderberg

The Living and the Dead - se Recension
- Linda Snöberg

Rottweiler - Brain Yuzna betyder en stark potential för mig och filmen börjar mycket riktigt ganska fängslande. Dock blir det aldrig mycket mer än så och allt eftersom filmen går blir besvikelsen bara större och större. Själva hunden, eller vad man ska kalla den för, ser ömsöm riktigt grym ut men på det stora hela vet jag inte om man ska skratta eller gråta. Framåt slutet är det så mycket klichéer staplade på varandra att bara blir pinsamt... Dock bra skådespeleri från åtminstone huvudrollsinnehavaren!
- Tommy Söderberg

Rottweiler – Denna film började bra med ett högt tempo där man faktiskt blev mer och mer indragen och man kände av en viss rysning komma krypande, men ju längre den höll på desto segare och ointressant blev den. Kändes som samma hela tiden fast med olika människor.
- Linda Snöberg

 

Dead Mary - Enormt meningslösa karaktärer i något som man sett hundratals gånger förr. Inget nytt under solen här inte. Dead Mary tar över kropparna och besätter en efter en de som åkallat henne. Väldigt anonymt och trist.
- Tommy Söderberg

Dead Mary - Otroligt seg, kändes som en onödigt lång uppbyggnad, med ointressanta karaktärer. Själva storyn i sig vad det inget fel på, men borde kunnat gjorts betydligt bättre. Skådisarna är det inget direkt fel på, men de har ju inget att jobba med så att säga.
- Linda Snöberg

 

Blood Reaper - Relativt standardiserad slasher från 2003. Usla skådisar, oinspirerad regi och intetsägande historia. Dock oväntat uppfinningsrika och välgjorda mordsekvenser.
- Tommy Söderberg

Death to the Supermodels - En mördande drift med slashern som genre skulle man kunna säga. Till en början fann jag den här väldigt underhållande, totalt skruvad och bisarr var bara förnamnet men efterhand så blev den mest tramsig bara. Jag vet inte om det berodde på att man tog ut svängarna för mycket eller för att man helt enkelt sett många av de skämt som filmen använder sig av i andra parodiska sammanhang.
- Tommy Söderberg

Death to the Supermodels - Snacka om helt skruvad film, ta 2 bögar där en inte pratar utan den andre pratar för honom. En projektchef som lyssnar på band sådär hon hela tiden säger att hon är unik. 5 st supermodeller som ska tävla om pengar, den ena mer egotrippad än den andre. Där en av dem fokuserar sig på sin bak, en på att ha hår under armarna och inte tvätta sig, en på att alltid se ut som en skyltdocka. De två sista är lite mer normala he he. Man skrattade åt de två bögarna som var helt störtsköna. Men filmen var egentligen inget att ha, dock bar underhållning för att fördriva tiden.
- Linda Snöberg

Pirates of the Carribean: At Worlds End – Tredje installationen i Karibien är väl på många sätt sina föregångare. Dock tycker jag mig märka en viss skillnad i rekvisitan och miljöerna, det är slarvigare än tidigare, eller rättare sagt mer karikatyriskt - mer matiné om man så vill. Detta kanske hör hemma i en Disneyproduktion vad vet jag, men jag gillar det inte. Dessutom har man lagt sig till med så många lustiga kvickheter i replikerna att det blir riktigt tramsigt mellan varven. Nä, det här gillade jag inte och jag hoppas verkligen vi nu blir förskonade från flera piratuppföljare, dessutom spelar Geoffery Rush skjortan av Johnny Depp i denna…
- Tommy Söderberg

Unrest – Första halvtimmen eller så visade filmen en grym potential och fick mig verkligen intresserad av att finna de svar huvudpersonerna försöker luska ut. Efterhand märkte jag dock att det faktiskt inte blir mer är så. Allt eftersom blir filmen seg, förutsägbar och faktiskt ganska tråkig. Att man dessutom blandar in kärlekshistoria med tillhörande sexscener förstör det lilla som fanns kvar för mig och i slutändan återfinns bara ytterliggare en mainstremskräckis som knappt når halvvägs med vad jag förväntat mig.
- Tommy Söderberg

Bats: Human Harvest – Har man inget annat för sig, och har bestämt sig för att se alla djurskräckfilmer som finns med fladdermöss, kan man väl offra sisådär 90 minuter av sitt liv på den här rullen. Dock ska man vara medveten om att storyn är enormt ointressant och att klichéerna haglar lika tätt som skådespeleriet är uselt. Dataanimerade fladdermöss och tydligt gjord på en minimal budget.
- Tommy Söderberg

I Know Who Killed Me – Lindsay Lohan har på senare tid fått utstå mycket kritik, kanske mer baserat på hennes leverne än hennes skådespelartalanger, men att det trots allt avspeglat sig på hennes karriär är helt klart. Jag har dock inga problem med hennes gestaltning av huvudpersonen i den här, lite udda och röriga thrillern. Mestadels framstår hon som väldigt sliten och eftersom – en drogberoende partygirl – är den bild pressen målat upp av henne är det helt trovärdigt i mina ögon, vilket möjligen även föranlett hennes roll i den här rullen. Filmen i övrigt har dock en del att önska även om det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket. Låt oss bara konstatera att det vore trevligt med lite mera bakgrund, kropp och själ till vissa av karaktärerna. Det blir lite platt och det gör inte filmen full rättvisa. Dessutom tycker jag att man underskattat publiken genom att lägga allt för stort fokus vid sexuella aktiviteter från fröken Lohans sida, vare sig det handlar om professionell striptease eller gestaltning av regelrätta samlag. Visserligen kan man väl inte påstå att det mesta av manuset är särskilt unikt, det finns en hel del klichéer utspridda längs vägen men även en del trevliga visuella ambitioner. Håll till exempel utkik efter den blåa färgskalan, som kanske inte återfinns i precis alla filmens scener, men som uppenbarligen finns till ofta nog för att vara en medveten tanke.
– Tommy Söderberg

Premonition – Sandra Bullock gör redan från början ett imponerande intryck i den här aningen röriga filmen. Den går helt enkelt ut på att hon får ett varsel om att hennes man ska dö i en bilolycka, därefter förvirras hon genom att vakna upp på slumpmässiga veckodagar, både före och efter vitala händelser ägt rum. Stark potential, men tyvärr blir det allt för mycket kärlekshistoria av den i slutändan. En viss sensmoral finns, värna om det du älskar och lär dig prioritera det viktiga i livet.
- Tommy Söderberg

The Marker aka Pistol Whipped – Steven Seagal ikläder sig samma ansiktsuttryck som vanligt trots att han här ska föreställa en sparkad polis, misstänkt för att ha förskingrat stora summor pengar, på dekis. Dock måste jag påstå att filmen är en klar uppryckning jämfört med det mesta som killen gjort på senare år. Lite djupare karaktärer och intressantare handling än vad man är vad vid (det säger i och för sig kanske inte så mycket) och vid ett par tillfällen lyckas till och med filmen med konststycket att för ett sentimentalt ögonblick beröra mig med en fuktig ögonvrå. Kul är också att min gamle favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll.
- Tommy Söderberg

Urban Justice – Ungefär vad man kan förvänta sig av Steven Seagal numera. En ganska trött historia om en polis som kallblodigt mördas för att skydda den lokala narkotikahandeln. Ingen har dock räknat med att polisens pappa (Seagal) skulle vara kampsportsexpert och ute efter att hämnas sin sons död. Meningslöst, oinspirerat och taffligt, det finns inte ens några läckra kampsportsekvenser som lyfter upp filmen ur träsket. Endast av intresse för hårdhudade Seagal-fans!
- Tommy Söderberg

The Dead Hate the Living - Detta är egentligen inte en alltför bra film, men är man intresserad av den italienske filmregissören Lucio Fulci kan det ändå finnas ett visst nöje med filmen. Ofta hittar man referenser till denna filmskapare på mer eller mindre tydligare ställen. Jag skulle tro att ju mer insatt man är i Fulcis filmer och även i hans personlighet, desto fler referenser hittar man. Det hycklas absolut inte med att man använder dessa, tvärtom nästan. Filmregissören i filmen hävdar att Fulci är den störste av dem alla och eftersom filmen i mångt och mycket går ut på att följa denna filminspelning är det rätt naturligt att även publiken, dvs. vi, också får ta del av småhyllningar som denna filmskapare bakar in i SIN film.
- Tommy Söderberg

Donnie Brasco - Jag har överlag svårt för gangster- och maffiafilmer. Det här är dock ett utmärkt exempel på hur det kan vara när det är riktigt bra! Johnny Depp gör en utmärkt rollprestation som alltid och hans sätt att gestalta den steglöst förändrade, allt eftersom han infiltrerar den illegala verksamheten djupare och djupare, Joe Pistone är makalöst. Även Al Pacino som Lefty är mycket bra och man får verkligen mycket sympati för honom. Mycket av filmens storhet består av den kemi och vänskap som dessa två karaktärer, spelade av två av de allra bästa skådisarna Hollywood har att erbjuda, bygger upp tillsammans.
- Tommy Söderberg

Dungeon Girl – När jag först fick syn på den här rullen, som åtminstone till viss del baserar sig på den sanna historien om Natascha Kampusch, en österrikisk flicka som kidnappades och hölls fången i en källare av Wolfgang Priklopil i åtta år, blev jag väldigt upprymd. Tyvärr upptäckte jag några ögonblick senare att den rulle, som hade förväntats bli en av de starkaste upplevelserna i år, var en skapelse av Ulli Lommel (med största sannolikhet mest känd för Boogeyman – 1980). Således sjönk mina förhoppningar rejält. Så här med facit i hand kan jag bara konstatera att det här ytterligare en i raden av misslyckanden från Lommel (Zodiac Killer, BTK Killer, Green River Killer, Black Dahlia och så vidare). Den häpnadsväckande skräckupplevelse jag först hade förväntat lyser med sin frånvaro, emedan Lommel faktiskt tagit sig tid att skriva en historia som behandlar sinnet och vilka känslor den kidnappade flickan känner, både före, under och efter dådet. Det är gott om filosofiska frågeställningar och hela filmen har känslan av att utspelas inuti flickans huvud. Detta är naturligtvis både på gott och ont, men sannerligen inte vad jag hade förväntat mig!
- Tommy Söderberg

Death Proof – Quentin Tarantino bevisar att han är ett mycket kunnigt filmfreak som med hjälp av riktigt underhållande mise-en-scène (innehållande bland annat mängder med filmpostrar på väggarna) refererar till och hyllar andra filmer. Och som om inte det vore nog drar han sig heller inte för att stjäla klassiska repliker, som till exempel från Don Siegels Telefon med Charles Bronson. Men framför allt är det här en film som bygger på sin smått geniala dialog, handlingen med den blodtörstiga stuntmannen Mike, kan man nästan helt lägga åt sidan, för den är inte närmelsevis så intressant som de fyndiga replikerna när karaktärerna egentligen inte tycks tala om nånting. Filmens mest underhållande delar ligger sålunda mera i filmskapandet som sådant än i resultatet och torde vara av betydligt större intresse för dem som känner igen och förstår alla Tarantinos referenser, inte de som är ute efter att se en underhållande actionfilm. Det är på tok för överdrivet vilket ger en komisk effekt som jag inte är helt säker på om han var ute efter eller inte. Men i ärlighetens namn måste man förstås till tillstå att det är en smula underhållande mellan varven också, framförallt tycker jag att den avslutande biljakten tillhör filmens höjdpunkter. Allt som allt en klart underhållande film men som kräver vissa förkunskaper för att vara riktigt intressant!
- Tommy Söderberg

Se även David Larssons recension här: Recension

Kallt Byte aka Fritt Vilt – Norska slashers växer väl inte på träd och i synnerhet inte dylika som man kan ta på fullt allvar utan att skratta bort. Här vill jag dock påstå att undantaget som bekräftar regeln finns. Fritt Vilt är en isande thriller i vintermiljö som knappt ens ger sig hän åt klichékomik (även om det naturligtvis är ofrånkomligt att det förekommer vid enstaka tillfällen). Den är mycket välspelad och spännande, miljöerna är trovärdiga och skrämmande, samt innehåller både effektiva överraskningsmoment och en stämning som får det att krypa i skinnet. Uppenbarligen finns det också en ambition att hylla en mycket ansedd skräckfilm – The Shining, som det många gånger är självklart att man använt som förebild. Jag lägger mina varmaste rekommendationer bakom den här filmen!
- Tommy Söderberg

Planet Terror – Robert Rodriguez bidrag i Grindhouse-konstilationen, med Quentin Tarantino är fartfylld och underhållande, mycket välgjord och ”exploitationsk”. Det tråkiga med filmen är alla olika saker som pågår hela tiden, man får liksom inte något riktigt sammanhang och det verkar som om allt måste hända hela tiden. Det är så mycket intriger att man inte kan hålla isär dem och man blir sannerligen inte intresserad av det heller. Rent visuellt är den hur snygg som helst, kanske bortsett från det slitage man avsiktligt lagt in i filmen för att få den ”rätta känslan”, men massvis av gore som är mycket snyggt åskådliggjort! Tyvärr räcker inte detta för att ge filmen ett högre betyg än knappt godkänd…
- Tommy Söderberg

Black Sheep – Klart välgjord rulle det mesta av tiden och som är uppenbart menad att ha glimten i ögat, tar man den på fullt allvar tror jag det är lätt att man blir besviken. Att filmen sen är Nya Zeeländsk gör väl egentligen inte saken sämre och faktum är att produktionsplatsen sällan varit så viktig som här. Får och Nya Zeeland hör liksom ihop. Annars är filmen, trots sin uppenbara och skojfriska karaktär aningen för tramsig för min smak. Det finns heller inget i den som man inte sett förr (om man nu byter ut fåren förstås) och man önskar att handlingen vore lite mer komplex. Naturligtvis finns möjligheten att analysera in sensmoraler om olika miljöaspekter eller genmanipulering, men det ligger så nära ytan och är så uppenbart att det knappast finns någon poäng med det. Allt som allt en godkänd rulle, men inte mer.
- Tommy Söderberg

The Birdcage – Mycket underhållande rulle om ett homosexuellt par (Robin Williams och Nathan Lane) som under en hektisk middagsbjudning ska spela straighta. Bakgrunden är att deras son, som ska gifta sig, anser att de blivande svärföräldrarna (en senator i pågående valkampanj) är alltför inskränkta och inte skulle acceptera honom som svärson om de visste hur allt hängde ihop. Att de dessutom är judar är heller inget som rimmar med senatorns högerkonservativa övertygelse. Mycket bra skådespeleri överlag och med tanke på filmens komiska framtoning kommer man undan med en hel del överspelande, det passar till och med in mycket bra i produktionen. Gene Hackman spelar förresten senatorn och det är värt att se filmen om det så bara vore för att få se honom i klänning.. För övrigt är filmen pjäsbaserad, vilket, i det här fallet, betyder att den är farsliknande, men även innehåller ren slapstickhumor emellanåt. Det finns också en fransk förlaga till filmen, som åtminstone undertecknad måste leta reda på – La Cage Aux Folles från 1978.
- Tommy Söderberg

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer – Så var det då dags för uppföljaren till Fantastic Four. Denna gång har man slängt in en annan av Marvels trotjänare i handlingen – The Silver Surfer. Jag tror det vore bättre om man inte blandat in även denna figur utan låtit handlingen utspela sig enbart med ärkeskurken och kvartettens ärkefiende Dr Doom. Det stör mig förresten att han i stora delar av filmen inte har sin rustning på och faktiskt ser helt normal ut. Så ser han inte ut för mig efter en barndom med näsan i serietidningen, men jag förstår ju att man måste förändra lite för filmens ”bästa” också… Vidare vill jag ge en liten känga till filmens översättare, vilket ju naturligtvis inte har ett dugg med några filmiska kvalitéer att göra. När Johnny antänder sig själv, säger han inte ”flamma på” som det är översatt till i filmen utan ”Tänd På!”. Det krävs mer än bara språkkunskaper om man ska bli en bra översättare…
- Tommy Söderberg

Harry Potter and the Order of the Phoenix – När jag skrev om förra filmen i sviten om Harry Potter (Harry Potter and the Goblet of Fire) så påstod jag att det inte var något fel på själva ”förpackningen” – att filmens effekter etc. gjorde att man fick ett visst utbyte av den trots en tråkig handling. Här är istället handlingen lite intressantare, även om jag tycker att det är på tok för mycket politik i denna för min smak, och sämre ställt med förbluffande visuella effekter. Självklart kan man räkna med att miljöerna, som till exempel att alla fotografier och bilder i tidningar och annat är rörliga, men för att bli riktigt hänförd krävs en utveckling bortom detta. En oundviklig sak som också drar ned betyget jämfört med de första - söta -berättelserna är att karaktärerna faktiskt växer upp. Det känns som om de är för gamla vid det här laget och man får inte riktigt den där känslan som man fick när allting var nytt på för oss och för Harry Potter & Co.
– Tommy Söderberg

Catacombs – Bitvis spännande och bitvis ganska fånig film, till vissa delar tydligt inspirerade av den gamla grekiska sagan om Minotaurus. Fast man får väl erkänna att det måste vara svårt att låta bli när man har en film som utspelas i en labyrint av gångar och välvda kulvertar. Man har också, förutom detta, fått med den karaktäristiska paranoian som verkar vara en standardiserad norm i filmer av det här slaget – trånga instängda utrymmen, som egentligen borde vara mer klaustrofobiska till sin natur. Lite för korkade karaktärer för min smak och kanske lite för krystat efterspel, men överlag fullt godkänd rulle.
- Tommy Söderberg

Believers – Jag är svag för konspirationer och allehanda sekter gestaltade på film, så det var väl inte utan att jag såg fram emot den här filmen lite extra! Tyvärr visade den sig vara i segaste laget även om många av rolltolkningarna faktiskt var mycket bra (dock ska tilläggas att en del av de största rollerna inte alls var särskilt imponerande). På det hela taget är det nog en film som man kan se en gång om man är intresserad av den fina gränsdragningen, som man filosofiskt kan debattera om, mellan religion och vetenskap, vilket i det här fallet mestadels mynnar ut i matematik, men inte mycket mer än så.
- Tommy Söderberg

Gravedancers – Jag hade absolut inga förväntningar alls på den här rullen, även om sambon, som tidigare sett den, lovordade den till fullo. Resultatet blev klart lyckat! Inte för att jag vill utdela några toppbetyg eller överösa filmen med superlativ, men jag vill i alla fall påstå att det var en mycket effektiv film. Visserligen kan man inte längre räkna med att bli överraskad av diverse plötsliga effekter, åtminstone inte i någon större utsträckning. Men jag fann ändå att filmen levererade en spänning som gjorde att jag fastnade för den. Dock har jag en del att invända mot den utveckling filmen tar sig, att från början hålla sig mystisk och relativt oförklarlig, till att sedan manifestera onda människor med en make-up som får en betydligt komiskare effekt än skrämmande. Med det menar jag inte att maskerna/sminket skulle vara ett dåligt hantverk – tvärt om! Men jag hade personligen föredragit en helt annan typ om det skulle bli skrämmande.
- Tommy Söderberg

The Hitcher (2007) – Fruktansvärt onödig film som verkligen inte når upp till originalets fotknölar ens en gång. Visst märker man att det gått över tjugo år sedan sist och att man här vågar visa lite mer groteska slafsigheter men frågan är om det verkligen påverkar spänningen i en positiv riktning? Jag vill hellre se en psykologisk stämning med en totalt iskall gärningsman. Inget ont om Sean Bean, men lika karismatisk som Rutger Hauer förmår han inte utföra rollen som den galne liftaren. Dessutom måste jag också höja ett ögonbryn emellanåt när jag frågar mig vad man egentligen har hållit på med när det gäller CG-effekterna? Det ser emellanåt helt bedrövligt ut och detta visar sig till och med redan i första och inledande scenen. Det get verkligen inga bra förutsättningar för resten av filmen…
- Tommy Söderberg

Wind Chill – Anständig rysare om ett par ungdomar som förolyckas i snökaoset ute på vischan. Förutom att de lär känna varandra mer och mer försöker de att förstå vad som händer runt om kring dem, det är en historia som verkar tydligt inspirerad av både The Locals och Dead End. Ganska spännande inslag med en hel del mystik som till en början höjer intresset och bibehåller en standard i filmen som gör att slutnivån hamnar strax över medel.
- Tommy Söderberg

Ghost Rider – Visserligen kan man komma undan med en del kantiga karaktärer när man bygger en film runt en serietidningshjälte, men det här är faktiskt ganska löjligt trots att man lutar sig mot detta faktum. Inte ens Nicholas Cage kan rädda filmen från ett totalt och enormt förutsägbart fiasko! Visst, effekterna är strålande, åtminstone om man inte räknar självs Ghost Ridern som verkligen ser bedrövlig ut. Den brinnande dödskallen såsom den är utformad funkar i alla fall inte för mig. Enbart effekter gör dock mycket sällan en film…
- Tommy Söderberg

Nina Frisk – Småtrevlig svensk komedi som definitivt duger att titta på om man inte har något bättre för sig. Att dialogen inte är helt naturlig och känns lite styltad på sina ställen är egentligen inget större problem då karaktärerna, som både är originella, irriterande, beundransvärda, helylle och stereotypiska på en och samma gång, bär upp intresset för filmen.
- Tommy Söderberg

Until Death – Även om Jean-Claude Van Damme inte är någon ekvilibristisk skådespelartalang så förmår han i alla fall göra den här filmen intressant. Hans rollkaraktär är en korrumperad polis på dekis som inte riktigt har koll på det där med övervåld och liknande saker, att få fallet löst måste väl vara det viktigaste och hur man går till väga underbetonat. Det verkar i alla fall vara hans sätt att resonera på. Man skulle helt klart kunna jämföra med Clint Eastwoods numera klassiska rollkaraktär Harry Callahan. En kul koppling, som förmodligen är oerhört medveten får manusförfattarens sida, är förresten att skurken heter just Callahan vilket i alla fall skänkte mig mer underhållningsvärde. Jag gillar helt klart det här om man bara tar filmen för vad den är och inte förväntar sig världens mest djupgående historia – stabil action helt klart!
– Tommy Söderberg

Chronicles of Riddick, the - Uppföljaren till Pitch Black från 2000 är en ganska naturlig fortsättning. Inte för att handlingen har speciellt mycket med den föregående delen att göra, utan för att det helt enkelt handlar om ett annat äventyr där Riddick är inblandad. Med den här typen av uppföljare kan man faktiskt hålla på nästan hur länge som helst. Den här är mer välgjord än sin föregångare och den är också mer ärlig mot sin publik. Här försöker man inte att skapa några mystiska händelser som förklaring till historien utan lägger istället upp det som en mer rättfram actionfilm. Visserligen är det sci-fi betonad även här men det är ju å andra sidan just den världen som Riddick lever i. Effektmässigt är det här också en mycket snyggare och betydligt mer nyanserad film än föregångaren. Vissa kopplingar finns dock till den förra filmen för att åskådaren ska känna igen sig och för att karaktärerna ska kännas mer bekanta men egentligen kunde man byta ut rubbet och påstå att det här var en helt ny film. Inget av det gamla behövs egentligen för handlingen, det är enbart ett sätt att marknadsföra filmen på.
– Tommy Söderberg

Pitch Black – Redan från början känner man en tydlig referens till Alien även om det inte framställs på riktigt samma genialiska sätt. Man får dock aldrig ett riktigt stort intresse för filmen men enstaka scener är ganska roliga. En del referenser är tydliga och kanske en av filmens största behållningar. Bland annat finns en referens till Silence of the Lambs som jag skrattade högt åt när jag såg den. Att stjäla en scen utan krusiduller på det viset borde belönas! CG-effekterna är verkligen hiskeligt dåliga det mesta av tiden. Vid enstaka tillfällen glimmar det förstås till men mestadels har man maskerat bristen med antingen mörker eller en mycket sparsam, nästan färglös bild. Dessa båda tillstånd ska så klart symbolisera planeten innan förmörkelsen och efter.
– Tommy Söderberg

Bloody Birthday – Kanske inte den mest välspelade filmen någonsin, men dess originella handling skiljer ändå den här filmen från mängden och gör den helt klart kul att se. Barn som dödar och dessutom dödar kallblodigt är mycket ovanligt och i skrivandets stund kan jag inte komma många andra exempel på detta. Man skulle visserligen kunna jämföra med Stephen Kings Children of the Corn, men den pseudorealism som denna uppvisar i kombination med dess nästan religiösa försatser är å andra sidan inte jämförbar med Bloody Birthday. Barnen är känslolösa och när de är på gränsen till att upptäckas klarar de sig genom att se så där oskyldiga ut som bara barn kan. Man försöker inte skylla på någon yttre påverkningskraft utan endast på barnens lekar som blir allt allvarligare och tar sig allt våldsammare vägar.
– Tommy Söderberg

Behind Convent Walls – Vacker film av Walerian Borowczyk med ett mycket kontroversiellt tema. Den som är någorlunda bekant med nunsploitation kanske inte tycker att det är så farligt, men visst är det lite ”förbjudet” att blanda ihop sex med klosterlivet? Framförallt då man framställer det lika explicit som här. Det sparas inte på närbilder och nunnornas kön syns i närbild mer än en gång under filmens gång. Allt tycks fokusera kring sexet och är det inte nunnorna som utövar lesbianism för att tillfredställa sina lustar tillverkar de egna träpenisar av vedstycken. Inte så mycket problematiseringar och maktkamp kanske, men ett gediget hantverk som inte bara är sammansatt helt på slump,
- Tommy Söderberg