Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

 

Bekännelsen – Tv-film från 2001 som faktiskt lyckas förvånansvärt bra att problematisera kring ett mord, eller rättare sagt om efterdyningarna. Filmen tar upp ämnen som nepotism, då gärningsmannen för hjälp av svågern för att skaffa undan liket och utredningen försvåras också av pappan som är polis. Jag vet inte om jag kan säga att det finna någon direkt sensmoral i filmen utom möjligen, aja baja, slår du ihjäl någon får då stå ditt kast och till slut ta ditt straff annars kommer du att gå under av dåligt samvete. Men det är bra skådespel och en intressant idé! Det är inte okänt för oss – publiken hur det hela har gått till, men inom filmens värld, det vill säga de inblandade, missförstår varandra ganska rejält, ljuger och håller inne med sanningen i olika sammanhang så det till slut blir ohållbart att hålla dådet hemligt. Klart underhållande för stunden i alla fall! – 6/10
- Tommy Söderberg

Salt – Det här är en film som jag verkligen gillar! Idén är var inte unik på något sätt men det finns alltid ett visst intresse med agenter som löper amok, även om det är av skäl som senare visar sig vara hur ädla som helst. Det är heller inte helt ovanligt att det visar sig vara sanktionerade handlingar från högre ort och att agenten ifråga bara skenbart har agerat av eget bevåg. Se bara på valfri Bondfilm… Här är det action från första rutan till den sista och det är oerhört underhållande att se på. Några bestående intryck kanske inte filmen lämnar men det är helt klart en film man kan plocka fram då och då när man behöver lite hjärndöd action! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

A-Team – Faktum är att jag aldrig sett ett enda avsnitt av den klassiska TV-serien och jag var orolig att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig den här filmen utan vissa förkunskaper, karaktärsspecifika drag etc. Men det visande sig inte vara några problem överhuvudtaget. Jag behöver inte jämföra med något och det är ju trevligt när jag inte har något att jämföra med. Jag får lite känsla av Mission Impossible, alltså inte filmerna med Tom Cruise som jag tycker är ganska misslyckade, utan den gamla TV-serien. Se där, nu fick jag något att jämför med trots allt. Det är högt tempo, en hel del humor som ligger på en underhållande nivå av oneliners och klichékomik. Jag ser fram emot en uppföljare för jag räknar med att det ska komma en under de kommande åren! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Ond Tro – Det här kommer att blir ett väldigt kort omdöme, mycket på grund av att jag faktiskt inte har några direkta minnen från filmen. Det är aldrig bra när man efter några dagar eller veckor inte längre kan erinra sig vad det är man har sett! Det jag minns är ett fåtal fragment och att jag tyckte filmen var oerhört seg. Den var rörig och kanske en inblick i det mänskliga psyket, vilket jag brukar tycka om, men här blev det bara platt och tråkigt. Jag skulle rekommendera att undvika den här filmen… – 2/10
- Tommy Söderberg

 

 

U.S. Marshalls – Det här är väl inte en regelrätt uppföljare till The Fugitive som kom fem år tidigare, men karaktärerna är desamma och själva handlingen är väl heller inte helt olik den nämnda filmen. Här får vi dock följa arbetet från andra sidan, vi har alltså de federala poliserna som första person i berättelsen. Tommy Lee Jones är alltid sevärd och så även här. Det är inget som får en att lyfta på ögonbrynen egentligen men gillar man filmer om poliser som verkligen inte ger upp oavsett vad som händer är det här en mycket sevärd och underhållande film. En bagatell egentligen alltså, men en mycket underhållande bagatell. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Läckan – Svensk TV-film från mitten av nittiotalet men allt där tillhör av intriger och maktkamp. Faktiskt ett ganska välskrivet manus, även om det inte innehåller några större överraskningar, om profithunger, politiska maktspel och dödliga hemligheter. Egentligen går det hela ut på att hålla allting så hemlig som möjligt och minimera chanserna att något läcker ut. Det gäller att hålla sig diplomatiskt överrens med alla för att själv gå säker, för vem kan man egentligen lita på. Inte gäller vänskapliga favörer när det är frågan om pengar i mångmiljonklassen. Inget att höja på ögonbrynen för kanske, men klart underhållande om man gillar svenska kriminalfilmer och miniserier. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Buried – Den här filmen har en mycket intressant idé, tyvärr blir utförandet lite ointressant till slut då det hela utspelar sig i en kista nedgrävd någonstans under mark. Det är naturligtvis en idé som för tankarna till Edgar Allen Poes berättelser och den fruktan man känner liggandes där måste vara enorm. Man känner med personen i kistan och han gör ett ganska bra jobb med att spela frustrerad och uppgiven. Dialogen sker via mobilsamtal och om ni frågar så är det faktiskt en logisk förklaring till att han har en mobiltelefon i kistan. Han ligger tydligen där som en terroristisk handling och allt eftersom försöker ett räddningsteam hitta honom. Kidnapparna har sina krav förstås och det är effektiva problematiseringar kring händelseförloppen, hans personliga hälsa, vad han personligen tjänar på, kontra kraven som ställs på honom från hans uppdragsgivare och det finns väl lite patriotism där också. Men överlag tycker jag att filmen undviker sentimentalt flaggviftande och faktiskt kritiserar USA en del också, det hade jag inte väntat mig. Men även om idén som sagt är bra så håller det inte riktigt hela vägen, det är inte tillräckligt spännande som det behöver vara när allting bara utspelar sig på ett enda ställe, en plats så liten som insidan på en kista. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Monsters – Jag tycker det här är en ganska missvisande titel på filmen, inte för att det inte handlar om monsters, eller utomjordingar egentligen, utan för att de egentligen har ganska liten betydelse för handlingen. I stort sett går det ut på att ett par, en man och en kvinna, ska ta sig igenom en infekterad zon för att komma till USA. De befinner sig i Mexico och måste ta sig över ett landstycke där titelns monster huserar. Inte direkt spännande någon gång, men varelserna ser inte fejkade ut i alla fall och det är välgjorda miljöer. Det ser ut som ruiner om det ska vara ruiner och det är ju alltid trevligt. Hur som helst så kommer människorna närmare och närmare varandra under resans gång och det blir väl i slutändan mer en kärlekshistoria än en monster- eller postapokalyptisk film. Lite besvikelse känner man allt. – 4/10
- Tommy Söderberg

Devil – Fem personer fastnar i en hiss och efter att klaustrofobin och paranoian slagit in börjar mystiska och övernaturliga saker inträffa, en efter en går de ett våldsamt öde till mötes. Det här är väl på pappret ganska tilltalande premisser och filmer med övernaturligheter brukar alltid vara intressanta. Tyvärr är det lite segt och handlingen är lite för långsam, det finns ingen riktig stake i den om man säger så. Det är absolut sevärt och helt ok, men det lilla sista för att det ska kunna bli riktigt spännande saknas. Själva djävulsmytologin känns genomarbetat och skådespelarinsatserna är det inte något fel på heller. Men det är svårt att göra en film med bara ett par olika scener att arbeta med. Lyckligtvis är det inte i hissen hela tiden allting utspelar sig, vi får också följa de som bevakar, säkerhetspersonalen och polisen helt enkelt. Det ger en bra balans och hjälper säkert upp filmen en aning också men på det hela taget är det en ganska medelmåttig betraktelse enligt min mening. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Monsterwolf – Det här påminner om en annan film som jag såg för några år sedan. Inte för att jag minns särskilt mycket ifrån den men den hade ett liknande upplägg med en liknande indianlegend. Filmen jag tänker på är Wolfen! Men jag minns som sagt inte mycket av den och kan inte säga om den här bättre eller sämre än den, eller ens om det verkligen är samma legend, i så fall kan man ju spekulera kring om det verkligen är en äkta legend – eller hur? Men det här är en film som gör en aningen besviken även om det var ganska väntat egentligen. Själva monstret – vargen, är förstås dataanimerad så det skriker om det och det drar ner intrycket en hel del. Det borde gå att göra betydligt bättre, varför gör man inte det? Hur bra som helst skulle det ha kunnat vara om man inte snålat så förbannat! Skådespelarna har jag absolut ingenting emot och det känns inte att det är en lågproduktion annars heller. Visserligen finns det några små logiska misstag och luckor men inget som man måste störa sig på i något längre utsträckning. Djurskräckfilmer behöver inte vara bra för att vara underhållande, men antingen så dåliga att de blir roliga kalkoner eller men åtminstone ett hyfsat monster/djur. Den här hamnar någonstans mitt emellan och det blir varken hackat eller malt! – 4/10
-Tommy Söderberg

 

The Silent House – Tyvärr en ganska tråkig film som inte bjuder på så mycket stämning. Den är nästintill helt ospännande och det tar ganska lång tid innan man ens blir intresserad av vad som händer i den. Det sägs att den är inspelad utan klipp och det kans nog stämma och det gör också att det finns en ytlig poäng med den. Formen är viktigare än innehållet, ja så tycks filmskaparna ha resonerat i alla fall. Jag kan inte förneka att det finns några riktigt snygga scener som förstärker filmen, några kameraåkningar som jag häpnade över och som förvånade mig. Men det räcker inte! Den är slut innan det har hunnit bli intressant och även om det är en film som sägs vara baserad på verkliga händelser är det mestadels bara tråkigt. Sådana filmer brukar jag tycka om annars. – 4/10
- Tommy Söderberg

Killer Wave – Tsunamis är väl inte det vanligaste föremålet för katastroffilmer och i synnerhet inte sådana skapade av människan. Men det är precis vad den här filmen handlar om och till en början är det uppfriskande. Jag gillar vatteneffekterna som allt som oftast kan förstöra en film som den här men tempot är lite väl lågt emellanåt. Det är oftast inte frågan om någon katastroffilm överhuvudtaget utan snarare en film om konspirationer och penninghungriga företagsledare. Fast det sistnämnda är ju inte direkt ovanligt när det gäller katastroffilmer, jag tänker på fuskbyggen och liknande. Hur som helst blir det lite segt framåt slutet och eftersom det här är en miniserie gjord för TV har den ett lite annat upplägg än om det hade varit en regelrätt film. Nu när jag tänker efter så har det varit oerhört mycket katastrof-TV-film för mig de senaste månaderna. Har jag ser Katastroffilm så har det varit miniserier gjorda för TV. Det här är inte den bästa av dem men om man är intresserad av genren finner man säkert intresse här också. Det är lite mer teknologi än vanligt och den känns på något sätt mer trovärdig än många av de andra. Den är som sagt var bara lite väl seg framåt slutet. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

American Gothic – det här är en film som jag har hört oerhört mycket got om men av någon anledning aldrig själv sett. Det har liksom inte blivit av och jag vet inte varför. Premisserna är klart lockande – en udda familj som lever isolerade på sitt eget sätt och det yttre hotet från några främlingar vars flygplan kraschlandar strax utanför deras ö. det är helt fantastiska förutsättningar egentligen och man borde kunna göra hur mycket som helst av det egentligen. Jag menar inte att man inte tar ut svängarna, för bisarrt och absurt är det onekligen! Det behöver inte spurta blod varannan filmmeter för att det ska vara bra… Men någonstans blir det lite segt och ointressant trots allt. Skådespeleriet är inte top notch precis även om några av skådespelarensemblen verkligen imponerar stort. Janet Wright gör till exempel en fullständigt fabulös rolltolkning som den 50-åriga lilla flickan Fanny. Hennes kroppsspråk och röst läge är helt perfekt! Även huvudrollerna Rod Steiger och Yvonne De Carlo som Ma och Pa är mycket bra och jag känner en lite extra fascination för Michael J. Pollard, vilket jag alltid gör. Jag tror det beror på avsnittet Star Trek och avsnittet Miri där jag först stiftade bekantskap med honom, men det är en annan historia. Själva familjen funkar i stort sett bra alltså! Problemet är att främlingarna som kommer till den lilla ön inte håller riktigt samma klass på skådespeleriet. De har väl i och för sig inte några direkt intressanta karaktärer att jobba med heller men under stundom är de inte alls trovärdiga. Till syvende och sist blir det en någon annorlunda slasher, för jag tycker helt klar man kan räkna in den i denna subgenre. Den innehåller så många av dess beståndsdelar att något annat vore otänkbart. Tyvärr lockas man i fällan att vända lite för många gånger på handlingen i slutändan att det blir lite för mycket av det hela men jag finner trots allt att det är en mycket sevärd film! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Resident Evil: Afterlife – När jag såg om de tre första filmerna för ett tag sedan blev jag nästan lite imponerad och fann dem betydligt bättre än vad jag mindes dem som. Det gjorde förstås att jag hade relativt höga förhoppningar om den här. Men ju större förhoppningar man har desto större blir ofta besvikelsen. Det här är inte bra! Det finns visserligen snygga actionscener men oftast är de på tok för inspirerande av The Matrix. Det är väl i sig inget fel kanske, för det är ganska snyggt, men det blir lite för mycket av det hela. Dessutom är det fabulöst ointressant! Emellanåt tycks det bara vara en enda lång actionorgie utan det minsta innehåll. En enda intressant motståndare (till Alice) finns det och den utvecklar man inte ens. Det är inte särskilt mycket av de smittande zombierna eller vad man ska kalla dem och det är inte särskilt mycket av Umbrella företaget heller. En rejäl besvikelse som får ett par pluspoäng för några actionscener, men det är allt. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Zonen – Det här är egentligen ingen film utan en miniserie gjord för TV. Det märks ganska tydligt, inte minst för att den presenteras i avsnitt och är 300 minuter lång… Skämt å sido så har ju TV produktioner ett annat tempo än filmer och man behöver inte ha sett särkilt mycket för att märka detta. Jag vill dock inte förringa den här miniserien för jag fann den riktigt underhållande det mesta av tiden. Man kanske kunde önska en lite starkare avslutning men på det hela taget är det helt klart en spännande berättelse. Och det säger jag inte för att man sitter som på nålar eller att karaktärsutvecklingen är strålande. Nej, det handlar snarare om de små detaljerna i berättelsen, det som handlar om konspiration och mörkläggning. Det är det som är det mest intressanta! Medverkar gör en mängd kända skådespelare – Peter Haber, Jacob Nordenson, Thomas Hanzon, Katarina Ewerlöf, Sissela Kyle och en hel massa andra ansiken som man kanske inte sätter ett namn på i första hand. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Apan – Till en början är det här en ganska intressant film. Man får inte så mycket information utan får dra sina egna slutsatser av det som händer och det är ju alltid lite uppfriskande! Men när filmen börjar lida mot sitt slut och den har hållit på att följa vår huvudpersons dag börjar det bli lite tröttsamt. Det finns inte mycket variation i filmen och även om det till en början var uppfriskande att få dra sina egna slutsatser känner jag att jag nog skulle behövt lite mer information längs vägen trots allt, om inte annat för att göra det lite intressantare. Trots detta är de en mycket bra inblick i det mänskliga psyket och många av situationer som berättas är både gripande och till och med lätta att känna igen sig i ibland. Allt berättas ur ett övervakande perspektiv, det känns så, som om man var en fluga på axeln på huvudpersonen och det känns som ett ganska påträngande porträtt. Men i slutändan blir det som sagt segt och inte tillräckligt intressant. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Repossessed – Stilmässigt borde man nog placera den här filmen någonstans mellan Scary Movie filmerna och Den Nakna Pistolen. Det är en parodi, framförallt på Exorcisten, men också lika galen som Den Nakna Pistolen i många scener. Och så har den ju Leslie Nielsen förstås… Jag är inte riktigt förtjust i den förknippelsen, jag menar mellan Leslie Nielsen och crazykomedi, men så är det. Det är vad man minns av Leslie Nielsen numera, så enkelt är det! Så för mig är det inte Leslie Nielsen som är behållningen här överhuvudtaget. Nej, det är snarare det faktum att filmen driver med Excorsisten och så är det Linda Blair som spelar i den! Det är ju så briljant att man nästan måste applådera. Nåväl, hela filmen är knappast en parodi på Excorsisten heller, det finns visserligen inte lika mycket galenskaper gömda längs vägarna som i The Silence of the Hams, en film som till och med får Top Secret att verka vara utan galen humor i varenda scen, Det finns grejor som driver med en hel del annat också, saker som låg rätt i tiden när filmen gjorde på 90-talet men som kanske inte har överlevt tidens tand. Saker som man överhuvudtaget har svårt att begripa idag om man inte minns ett par utrikespolitiska detaljer. Nu fick jag det där att låta svårt och tungt, men det är det inte alls, det är bara att hoppa över dessa små detaljer och ingen större skada är skedd. Hur som helst så gillar jag filmen, även om jag kanske inte borde det. Jag tycker Linda Blair gör en av sina bästa roller(!) och det är ren och skär underhållning hela tiden! Det här är en film jag verkligen rekommenderar! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Julie & Julia – Enda anledningen till at jag gjorde slag i saken och såg den här filmen var egentligen för att Meryl Streep medverkar i den. Hon är en fantastiskt duktig skådespelerska som lyckas glänsa oavsett vad hon tar sig för! Handlingen hade jag ingen som helst koll på och det var faktiskt inte förrän jag redan hade börjat titta som jag läste baksidestexten. Jag hade förvisso inte behövt göra det för filmen berättar sig själv på ett mycket bra sätt och man förstår snart hur allt hänger ihop. Det är två parallellhandlingar som skiljs av tid och rum, men som ändå har gemensamma nämnare som gör det intressant. Julie bestämmer sig för att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på 365 dagar och blogga om det. Det blir en tid av blod, svett och tårar, nästan i alla fall. I vilket fall som helst är det ett hektiskt år som både tär på henne och på hennes förhållande. Samtidigt får vi följa Julia Childs några decennier tidigare när hon i sin tur uppbringar all sin kraft för att skapa den berömda kokboken. Båda historierna har verklighetsbakgrund, och det är ju alltid lite kul. Jag gillar historien i nutid något mer och med handen på hjärtat måste jag faktiskt säga att jag blev lite besviken på… Meryl Streep. Så nu var det sagt! Jag menar inte att hon gör något halvdant jobb på något sätt men jag hade förväntat mig mer och jag tycker inte hon har riktigt samma lyster och lyskraft som hon normalt har. Men självklart är hon ytterst trovärdig i sin rolltolkning ändå. Det är bara en sådan där känsla man får ibland. Hur som helst så är det en mycket underhållande film utan att man för den skull bjuds på några direkta överraskningar. Allt går väl ungefär som man tror att det ska gå, men det är en förbannat underhållande väg dit, Amy Adams är magnifik! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Nude Nuns with Big Guns – Den här bestämde jag mig för att se under en period när jag var lite extra sugen på nunsploitation. Lite avklädda nunnor är ju aldrig fel – eller? Hur som helst var det en film som var lite väl tramsig i sin exploitation emellanåt. Det blev liksom inte roligt utan bara dumt många gånger. Men tar man den för den grindhouseimitaion den är kan det absolut finnas poänger. Det finns en viss humor i allt det dumma och typiska som man ser lång väg kommer att hända. En nunna som hämnas en oförätt är väl inte så långsökt kanske men många gånger känns tutt-scenerna helt omotiverade. Nyligen läste jag någonstans en text av någon som störde sig på att den här filmen hade snott från Tarantino. Dumheter! Det är ju Tarantino som har snott från filmer som den här under hela sin karriär! Han är visserligen en skicklig tjuv, med ett hantverk som ofta är oöverträffat, men en tjuv lik förbannat! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Wolfman (2009) – Det har gjorts massor av filmer om varulvar i filmhistorien, men en av de mest klassiska filmerna är onekligen The Wolfman med Lon Chaney Jr. från 1941. Och eftersom alla filmer tydligen ska spelas in på nytt numera är det väl inga konstigheter att denna får en ny version. Jag har varit ganska avigt inställd till dessa nyinspelningar förr i tiden men numera accepterat deras existens och det är till och med så att jag under stundom ser fram emot att se dem. Så var det i det här fallet. Jag kunde inte bärga mig utan var tvungen att se vad man hade lyckats åstadkomma, om man hade lyckats fånga atmosfären i den klassiska filmen helt enkelt. Att Benico Del Toro gör huvudrollen är sannerligen ingen nackdel och det märks att han här läst på inför sitt åtagande av rollen. Hela hans framförande känns som en hommage till den gamla skolan. Kanske till och med nästan en hommage till Lon Chaney Sr och inte Jr. Vid några ställen och det är väl lite märkligt kanske. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller och det retar mig lite. Men skit samma, jag gillar filmen och tycker den lyckas fånga originalets känsla på ett riktigt bra sätt! Även Anthony Hopkins medverkar och även om det mest känns som om han går på rutin känns det roligt att se honom agera. Allt som allt är det en härlig matinéstämning över hela filmen och det är helt klart en film man kommer att kunna se om i sinom tid, se om och slötitta helt enkelt. Underhållande och välgjort! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Then She Found Me – Det här är en av de filmer där jag verkligen inte hade en aning om vad jag skulle få. Att det var någon form av romantiskt drama fattade jag väl men inget mer än så. Det är kul när man kan gå in med helt öppna förutsättningar och inte känner sig färgad av förhandsinformation eller förhoppningar. Jag märkte till min förvåning att Helen Hunt, som också spelar huvudrollen har regisserat filmen. Jag har ingen som helst koll på henne som regissör och eftersom hon tydligen endast regisserat några få avsnitt ur den TV-serie som åtminstone jag förknippar henne först och främst med – Mad About You, är det väl inte så konstigt. Jag tycker hon gör ett bra jobb, både som skådespelerska och regissör även om det känns lite som om skådespelarna regisserar sig själva. Det är liksom den typen av historia där det inte behövs göras så mycket, tycker jag i alla fall. Matthew Broderick medverkar i en mindre roll men gör inget bestående intryck. Däremot gillar jag Bette Midlers insats som Helen Hunts mamma och det är väl, så vitt jag förstår, att denne söker upp sin bortadopterade dotter som titeln syftar på. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

When in Rome – Det här är egentligen en film som verkligen inte passar mig. Romantiska komedier är det jag har allra svårast för när det gäller film och så är det bara! Det finns självklart undantag såsom det gör med det allra mesta men jag kan inte säga att den här filmen som vara ett av dem, undantagen alltså. Det är en ganska standardiserad historia om kärleken, hur den plötsligt sveper oss med och hur vi smälter totalt för en annan människa. Men det finns en twist, en magisk twist. Mycket av filmen handling går nämligen ut på fullständigt vansinniga förälskelser som orsakas av att filmens huvudperson – Kristen Bell, plockar upp några mynt ur kärlekens fontän i Rom. I och med detta blir personerna som slängt mynten i fontänen ofelbart förälskade, för att inte säga besatta, av henne. En del komiska situationer uppstår och det är ofta hur tramsigt som helst, lite för tramsigt faktiskt. Ibland blir det lite väl mycket slapstick av det hela och jag kan inte säga att jag egentligen tycker Kristen Bell är en särskilt bra skådespelerska. Hon levererar ungefär samma uttryck i film efter film och det är väl ungefär samma sak som hon gjorde i Veronica Mars, en roll som dock passar henne. Allt som allt är det underhållande för stunden men inget man behöver lägga på minnet. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

The Darkroom – Filmen som var banbrytande när det gäller psykiska sjukdomar, vanföreställningar och liknande var för mig Haute Tension. Ingen annan film har hittills haft sådan inverkan på mig som den hade och varje gång jag ser en film som innehåller liknande handling på något sätt så tänker jag på den. Utan att avslöja för mycket så är det här en sådan film. Det är absolut inte samma upplägg på något sätt, det är bara den mentalsjuka som påminner på något sätt. Hur som helst så handlar filmen om en man som i femton år varit intagen på mentalsjukhus utan några minnen om vem han är. En ny drog gör det möjligt att återuppliva hans minnen och han ställer förstås upp på experimentet för att få reda på sanningen om sig själv. Naturligtvis går experimentet fel och mannen rymmer så småningom från sjukhuset. Men eftersom jag valde att ta upp Haute Tension i inledningen är det väl ingen överraskning om jag säger att allting inte riktigt är det som det ser ut att vara. Resten av filmen centrerar sig kring vänskapen med en yngre pojke och dennes stora problem med sin styvpappa, dessutom tycks en bestialisk seriemördare härja. Det är ingen banbrytande film på något sätt men helt klart underhållande och till och med lite spännande på sina håll. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Memory – Billy Zane tillhör absolute inte det gardet av skådespelare som jag vill kalla för favoriter och då uttrycker jag mig ändå diplomatiskt! Jag tycker han har en stil som gör att alla roller han gör blir mer eller mindre karikatyrer, vilket sällan funkar. I just den här tycker jag att han lägger band på sig, lite i alla fall, och levererar en oftast hyggligt trovärdig prestation. Själva filmen i sig kretsar kring minnet som titeln antyder och filosoferar kring om det är möjligt att minnas sina föräldrars minnen genom det genetiska arvet. Det blir en ganska spännande historia där vår huvudperson (Billy Zane) får se syner av det förgångna, i form av minnen. En seriemördare uppenbarar sig för honom och efter att ha börjat forska kring det hela och hittat miljöer som stämmer in med minnesbilderna han upplever, blir han mer och mer övertygad om att det han upplever är verkligt. Jag gillar upplägget och jag gillar filmen, maskerade mördare han man ju inte få för mycket av, men jag hade önskat att man inte hade gjort slutet så krystat och typiskt. Riktigt hur det hänger ihop vill jag dock inte avslöja. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Bronson – Trots det stora namn som Nicolas Winding Refn blev i och med att Pusher-trilogin blev verklighet, är det här den första film jag ser av honom. Jag kan snabbt konstatera att det inte kommer att bli den sista eftersom jag verkligen gillade stilen! Huruvida denna stil går igen i hans övriga filmografi är naturligtvis en intressant fråga men jag är beredd att ta chansen. Det finns helt klart ett sinne för berättande och en förmåga att göra det aningen okonventionellt! Filmen handlar om en ökänd brittisk fånge, som tydligen antagit Charles Bronson som sitt alias, bara en sådan sak gör ju att man höjer intresset som gammal Charles Bronson fan (den riktiga Bronson alltså) ett par snäpp faktiskt. Dessutom lär filmen bygga på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant. Inledningsvis är det en riktigt fängslande historia, den är berättad i fragment med tillbakablickar och berättande av filmens huvudperson och man blir intresserad av att få se mer hela tiden. Gradvis blir det dock aningen seg och när den närmar sig slutet är det faktiskt inte lika intressant längre. Det känns som filmen går lite i stå och att det inte finns så mycket variation i den i slutändan. Charles Bronson eller Michael Peterson som han föddes som, spelas ypperligt av Tom Hardy och den övriga besättningen av skådespelare gör heller inget dåligt intryck men det blir som sagt lite tjatigt i slutändan. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Ghost Writer – Enda anledningen att jag tog mig tid att titta på den här var att jag läste någonstans om någon som utsåg den till en av årets bästa filmer och det var inte förrän efteråt som jag insåg att det var en film av Roman Polanski. Av det kan man förstås dra flera slutsatser. Dels så hade jag egentligen ingen koll på vad jag tittade på, jag hade helt enkelt inte gjort några som helst efterforskningar om filmen. Men man kan också dra slutsatsen att det inte är en film där det tydligt syns vem som har gjort den eftersom jag inte upptäckte det i eftertexterna. Roman Polanski är ju vanligtvis en regissör som inte lämnar ifrån sig halvdana filmer, det är åtminstone min åsikt om hans filmskapande, vilket förstås innebär att det här blev något av en besvikelse. Det är inte dåligt genomfört på något sätt, det är bara lite tråkigt och intetsägande. Det finns liksom ingen klar spänningen en mening med filmen, inga betänkligheter efter att sista vändningen uppdagats och inget att fundera på eller ta med sig till nattens funderingar. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Fifty Pills – Det här är återigen en sån där film man kan se utan av vara mer än halvvaken. Den är tämligen underhållande för stunden men lämnar ingetning kvar efter att man har sett klart den. Handlingen i korthet går ut på en ung collagestudent som efter att ha fått ”fel” rumskompis hamnar i en massa trubbel. Slutligen är det så illa att han har e enda dag på sig att fixa studieavgiften, annars sparkas han ut från skolan. Han vet ingen råd, men hans rumskompis har en idé. Femtio tabletter ecstasy och en personsökare. Ringer någon ska ha bege sig till kunden och sälja tabletterna för $20 styck. Han tvekar förstås väldigt länge men har till sist inget val och ger sig iväg till sin första kund. Naturligtvis strular det till sig för honom när hans rumskompis gamla missnöjda kunder kommer efter honom och den lokala knarklangarkungen också. Till råga på allt tror hans föräldrar att han är gay och hans nyvunna flickvän får förstås reda på hans ”affärer”. Allt som allt underhållande som sagt, men inte så rolig som jag hade förväntat mig att den skulle vara. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Defendor – Om jag ska vara helt ärligt så åkte den här ner i shoppingvagnen av två anledningar. För det första är Woody Harrelson med i den och för det andra ser omslaget ut att pryda en riktig crazykomedi! Jag får lite Spirit-vibbar när jag ser omslaget och plagiatism av omslagsgrafik brukar tyda på parodiska filmer. Men nu visade det sig att jag bara hade rätt på första punkten, Woody Harrelson är med och han är som vanligt alldeles fantastisk i rollen som den lätt förvirrade Defendor. Det är i alla fall hans alter ego och ju länge filmen håller på desto tydligare blir det att han inte är riktigt som alla andra, hissen går inte ända upp om man säger. Men inte är det någon komedi överhuvudtaget, istället är det ett drama om vad som är rätt och fel sett ur denne mentalt handikappade mans perspektiv. Tänk om allting vore så enkelt som sett ur ett barns ögon, för det är ungefär det han är mentalt – ett barn, omedveten om rättvisans långsamtgående byråkratiska kvarnar. Jag skulle inte vilja kalla det för en renodlad superhjältefilm, delvis för att Defendor faktiskt bara är en vanlig människa som går till motangrepp mot busarna, men om det vore en superhjältefilm så skulle det vara en av de allra bästa! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

The Stepfather (2009) – Nu var det länge sen jag såg den ursprungliga trilogin, den med Terry O’Quinn i de två första filmerna. Det var faktiskt så länge sen att jag knappt ens har några vaga minnen därifrån. Jag ser det enbart som positivt då det naturligtvis innebär att jag inte färgas av någon nostalgi när det gäller denna nyinspelning. Styvfadern i den här spelas istället av Dylan Walsh och jag tycker han gör ett bra jobb! Själva grunden i berättelsen är ganska skrämmande egentligen. Mannen som letar efter den perfekta familjen och när han inser att de andra familjemedlemmarna gör honom besviken, eller kommer hans mörka förflutna på spåren, dödas han dem kallblodigt. Psykopatin framställs på ett bra sätt i den här filmen där styvfadern verkligen tycks vara oerhört socialt kompetent, att manipulera sin omgivning tycks inte vara några som helst problem för honom. Tyvärr gör han väl lite för uppenbara misstag, för att han gör misstag i den roll han spelar för sin nya familj är uppenbart och ofrånkomligt. Det är synd att man har slarvat lite med detta under manusförfattandet och det är snudd på att underskatta tittaren. Sen är det väl också tyvärr så att filmen inte är lika spännande som den skulle vara om man inte hade någon som helst koll på vad det handlade om. – 6/10
- Tommy Söderberg

B.T.K. – Produktionsvärdena på den här filmen är inte speciellt höga, men av någon konstig anledning gillar jag filmen skarpt! Kontrasten mellan familjefadern och den sadistiske seriemördaren framställs helt perfekt och jag är faktiskt en smula imponerad av Kane Hodders rollprestation, jag hade aldrig trott att han skulle kunna leverera sådant skådespeleri. Det är inte speciellt spännande egentligen men det finns ändå ett skimmer av intresse om vad som ska hända härnäst. Blodigt är det väl emellanåt men är man ute efter splattereffekter är man ändå fel ute. Nej, som jag inledningsvis nämnde så är det själva karaktären Dennis Rader, som mördaren heter, som är det intressanta. Kane Hodder gör rollen full rättvisa och sällan har psykopatismens båda ansikten visualiserats med sådan precision. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Sweatshop – När man läser om filmen, hur en galning med en hundrakiloshammare, som i själva verket verkar vara en slägga med ett städ längst ut på skaftet, ska gå bärsärkargång mot några partande gothpunkare, blir man förstås lockad! Tyvärr är det som följer allt annat än bra och man tröttnar ganska fort på det urusla skådespeleriet och det röriga manuset. Det hoppas lite hit och dit i både tid och rum och det är svårt att få en uppfattning om i vilken ordning allt sker, vad som är tillbakablick och vad som är önsketänkande. Visserligen är galningen med hammaren ganska cool och han fullständigt brutal men det finns så mycket annat som drar ner filmen att det förtar allt underhållningsvärde som filmen kunde ha haft. Rörigt och ointressant är nog de två och som bäst beskriver filmen. – 2/10
- Tommy Söderberg

 

Angels and Demons – När Da Vinci Koden kom ut var hypen kring den enorm. Förvisso gällde detta kanske mer boken är filmen, men den fick ändå sin beskärda del av uppmärksamheten. Jag förstod aldrig storheten även om jag gillade själva teorin som den byggde på, hemliga konspirationer i samband med religion är intressant i 99 fall av 100. När jag så fick chansen till att se den här, som faktiskt skrevs före Da Vinci Koden fylldes jag förstås med skepticism. Jag tillhör det där udda figurerna som inte är särskilt förtjusta i Tom Hanks och med tanke på min reaktion av första filmen så tvivlade jag samtidigt som jag hoppades! Det skulle visa sig att jag fann den här mycket bättre än den överhypade föregångaren och även om den inte är perfekt och att den inte bjöd på några egentligen överraskningar så fann jag den vara en oerhört underhållande kamp mot klockan. Pusseljakt i samma stil som Da Vinci Koden och National Treasure filmerna, mystik och ett hemligt sällskap som konspirerar mot hela den katolska kyrkan, Men är allt verkligen så enkelt? – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Full Of It – Ibland är det skönt att se film där man inte behöver anstränga sig för att hitta gömda kvaliteter, där det kanske inte finns några kvaliteter överhuvudtaget och där man bara kan njuta av att bli underhållen i runt 90 minuter. Full Of It är en sådan film. Den utspelar sig i collagemiljö och vi får följa en nyinflyttad killes första tid i skolan. Han tillhör förstås inte de populäraste killarna, men som i alla andra sådana här filmer så är gräset grönare på den populärare sidan och han önskar att han befann sig där. Han är påhittig och kommer upp med en hel del lögner för att ställa sig i bättre dager hos de andra ungdomarna. Tills en dag, då alla hans lögner blir till verklighet. Det blir helt uppenbart för honom att man inte ska önska sig något – för man kan mycket väl få det! Han är plötsligt skolans basketlags stora stjärna, personlig vän med Carmen Electra, hans pappa har ett förflutet i rockbandet Poison och både hans lärarinna och skolans populäraste tjej är dödsförälskade i honom. Inget negativt i sig kanske men konsekvenserna blir förödande och snart önskar han att allt var som förr igen. Filmen bjuder inte på några överraskningar någonstans, men är klart underhållande under den tid den pågår och det är väl allt man ska begära av en sådan här film egentligen. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Long Weekend – När man läser på omslaget till den här filmen, eller rättare sagt innan man läser på omslaget, får man lätt uppfattningen att det rör sig om en film i subgenren ”terror”. Efter att man har bekantat sig med handlingen en smula tänker man sig kanske i stället att det kommer att vara någon form av djurskräckis men efter att ha sett klart den kan jag konstatera att det inte är det heller. Och faktum är att jag efter att ha sett inte är riktigt säker på vad jag ska rubricera den som. Det finns onekligen djur som skrämmer och rent av attackerar karaktärerna men det är knappast filmens huvudsakliga mål att framställa detta som något skrämmande. Det är heller inte det huvudsakliga målet att fokusera på de mystiska händelser som de inblandade råkar ut för och som ingen egentligen kan förklara. Det är åtminstone inget mål att försöka förklara för åskådaren eller ge någon lösning. Nej, det som ligger mest i fokus är faktiskt den inbördes relationen mellan mannen och kvinnan som ger sig ut på hajk, deras bakomliggande problem av otrohet, abort och annat. Det är ganska välspelat, det ska erkännas men efter filmen är slut och man har blivit snuvad på alla möjligheter till en logisk förklaring och alla övernaturliga teorier känns irrationella återstår man med ett stort ”jaha?”. Det är synd för filmen hade helt klart potential att bli riktigt lyckad och det är nästan lite irriterande att man lyckas slarva bort det på ett sådant sätt! – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Night of the Demons (2009) – Det här är en film som egentligen gjordes redan 1988 men som nu alltså spelats in på nytt. Jag kan inte minnas om jag har sett originalet eller inte, men efter att ha sett den här inser jag att det faktiskt kvittar. Inte för att den här är dålig, för det tycker jag inte att den här, utan snarare för att historien är så simpel att jag inte behöver se flera versioner av den. Skådespeleriet är egentligen under all kritik och även om Edward Furlong tillhör skaran av relativt erkända skådespelare hjälper inte det. Han är absolut inte bättre än någon annan. Men jag får intrycket av att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och då kan man komma undan med lite mer också. Sminkjobben är dock bra mycket bättre än både historien och skådespelarna för även om det egentligen inte ser bra ut och känns gjorda med glimten i ögat, så finns det en kontinuitet i dem som är mycket underhållande. Det finns inga direkta överraskningar längs vägen och man ser lång väg hur det kommer att sluta – eller? – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Countess – jag vet inte hur många filmer det finns om Elisabet Bathory men det är onekligen en intressant historisk person! På filmens omslag jämför man, eller åtminstone omnämner, med Dracula. Jag tycker det är en ganska dum jämförelse. Blodtörst är inte bara blodtörst. Men om man istället jämförde med den man som enligt de lärde menas vara Draculas historiske förebild – Vlad Tepes, känns jämförelsen inte längre så konstlad. Fast nu framställs inte Grevinnan Bathory som så blodtörstig som man skulle kunna tro i den här filmen och allt som oftast tycks hon nästan ha lite ånger för sina gärningar. Det är heller ingen riktigt skräckfilm även om filmens omslag gärna vill göra sken av det. Det är istället en film som berättar en historia utan att ta till några direkta skrämseleffekter. Det är ett bättre sätt att skrämmas på förvisso, men det finns inte mycket av den varan heller. Missförstås mig inte nu, jag ser absolut inget negativt i detta, snarare tvärtom. Filmen blir mycket intressant och även om den är lite seg blir den aldrig tråkig. Kanske kunde man önska att man hade tagit ut svängarna lite mer, den känns lite tam faktiskt, men på det hela taget, trots mitt betyg, borde man inte ändra på särskilt mycket. Det finns också en sak som jag uppskattar, och det nämns både i filmens början och i slutet. Det är stridens segrare som skriver historien, sen ifrågasätts det lite vilka dessa egentligen är och om man verkligen kan lite på deras ord. Historien är då sannerligen inte objektivt skriven alla gånger, så mycket står helt klart! Hur som helst, men detta i bakhuvudet lämnar man viss tolkning till åskådaren som får bestämma lite själv vad han/hon vill tro på. Var Elisabet Bathory verkligen en blodtörstig mörderska eller är det ett överdriven rykte skapat av hennes fiender? – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Boogeyman 3 – När Boogeyman kom för några år sedan förfasades väl de flesta motståndare till fenomenet nyinspelningar (jag ska härmed sluta kalla dem för remakes). Det visade sig emellertid att filmen hade väldigt lite att göra med Ulli Lommels gamla film med samma namn. Sedan som det en uppföljare som redan har hunnit falla i glömska, i alla fall hos undertecknad, och nu i år kom alltså den här tredje delen. Eftersom jag inte har några som helst minnen av del två i serien, och knappast från den första heller utgår jag ifrån att man egentligen inte behöver det för att hänga med i denna. Man kan räkna hur allting hänger ihop utan några förkunskaper och det är bra. Filmen som sådan är väl inget att hetsa upp sig över, men heller inget att förfasa sig över och under den tid som den pågår är den hygglig underhållande. Den bjuder inte på några överraskningar, men har några scener som är förvånansvärt snygga. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Ninja Assassin – Min erfarenhet av ninjarullar, även om jag finner “genren” mycket underhållande, har varit ganska sparsam. Oftast handlar det om en och samma handling, någon okänd mördare huserar i trakten och polisen står handfallna. Nämner man ordet ninja har ingen ens hört talas om ordet förut och vet definitivt inte vad det här. Därefter brukar man söka upp någon lokal expert på stridskonst som till slut lyckas spåra upp ninjan, eller ninjaklanen som det oftast handlar om. Hjälten får sedan slå sig igenom horder av ninjas för att slutligen göra upp med ”bossen”, en kamp som hjälten förstås vinner. Jag kan väl inte påstå att den här filmen avviker så där rysligt från den handlingen, allt stämmer förstås inte in, men i det stora hela handlar det om samma sak. Det som skiljer den här mot de flesta av de jag har sett tidigare är dels att den här är mycket nyare, den är inte en ”kultrulle” i den bemärkelsen som man kan säga att Ninja III – The Domination eller någon annan äldre ninjafilm kan sägas vara. Den är också mycket våldsammare, eller åtminstone mer visuellt våldsam! Blodet skvätter rikligt omkring emellanåt och det ser riktigt bra ut också. Det är nästan så man får lite vibbar av Shogun Assassin på sina ställen. Det är bra berättat med en massa tillbakablickar som bidrar till att bygga karaktärer men i slutändan är det något som saknas. Det blir lite platt och lite tråkigt, lite enkelt rent av kanske. Men det är onekligen en underhållande film för stunden! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

My Life In Ruins – För några år sedan kom filmen – My Big Fat Greek Wedding, som jag verkligen gillade. Det var en film som spred glädje omkring sig och trots att det handlade om en romantisk komedi, som jag generellt har svårt för, så var den värd ett ganska högt betyg! Den här filmen, framförallt med den svenska titeln – Min Stora Feta Grekiska Semester, exploaterar den förut nämnda filmens framgångar. Men oavsett detta så är själva omslaget så likartat att man lätt får för sig att det handlar om en uppföljare. Så är dock inte fallet, det är snarare så att det är samma historia om igen, mer eller mindre. Men det gör det inte mindre underhållande. Nia Vardalos spelar även här huvudrollen, vilket ytterligare stärker illusionen av uppföljare, eller snarare fortsättning på historien, som en lärare som blivit av med jobbet och tvingats ta ett jobb som bussguide bland de grekiska ruinerna. Hon får givetvis de svåraste turisterna och situationskomiken blandas med riktigt hjärteskärande allvar. Det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, men det gör ingenting, det här är inte en film där man behöver bli överraskad någonting egentligen. Det som är viktigt är att man har en trevlig stund under tiden man ser filmen och det får man verkligen. Skratt blandas med tårar och allting ordnar sig så där perfekt i slutändan. Skådespelet är riktigt bra och Richard Dreyfuss, tillsammans med Nia Vardalos, bär upp filmen riktigt bra. Men de bär inte upp den helt och hållet själva, manuset är riktigt roligt, trots att det är förutsägbart och övriga medlemmar i skådespelarensemblen är inte så dumma de heller. Det finns ett rikt persongalleri och det utnyttjas på ett bra sätt. Det är helt enkelt en film som man mår bättre av efter man har sett den! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

House of the Devil – En kul grej med den här filmen är det åttiotalshommage den stoltserar med. Och det är inte bara det att den utspelar sig på åttiotalet, den ser verkligen ut att vara gjord under det årtiondet också. Och det gäller heller inte bara miljöerna och kläder och sådana saker utan även strukturen i filmen, förtexternas utformning och allting annat. Det enda som man möjligen skulle kunna säga inte doftar åttiotal är väl den tekniska kvaliteten. Bilden är visserligen lätt grynig men det är ändå inget slitet VHS-band man tittar på om man så säger. Tyvärr är det ganska ont om andra tilltalande sakar i filmen, någon enstaka imponerande scen finns det väl i filmen uppbyggnad men i stort sett är det ingenting. Den är seg och handlingen berättas allt för långsamt för min smak. Man orkar inte riktigt engagera sig och även om det faktiskt lyckas vara lite spännande och intressant under uppbyggnaden byts detta bort så snart filmen upplösning börjar komma och det ska till att hända någonting. Nu blir det mera fart på handlingen, det ska erkännas, men samtidigt försvinner det lilla som var intressant med ovissheten. Filmen blir bara meningslös och när den är slut undrar man nästan hur man ska kunna få tillbaka den en och en halv timma som man trots allt har offrat. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Twilight saga, the: Eclipse – Tydligen har jag inte skrivit någon minirecension på den här filmseriens andra del men det här är alltså den tredje. Minnena från den andra filmen är också starkt begränsade, vilket måste betyda att det inte var något som föll mig direkt i smaken. När det gäller den här så finner jag det klart intressantare än vad första delen var i alla fall. Det betyder inte att det är bra på något sätt, men det är i alla fall ett klart bättre berättande än tidigare. Skräck har det aldrig varit, trots inslaget av vampyrer och knappast någon erotik heller, något som man annars ofta förknippar med just vampyrer. Här har man heller inte ändrat på detta koncept även om man kanske tar ut svängarna lite när det gäller lusten, man ser till att det blir ett ganska renodlat triangeldrama av det hela och även om det inte är särskilt lockande i sig är det i alla fall underhållning för stunden. Det är också lite mer action i denna än vad jag minns av de två första filmerna. CGI-effekterna fungerar ganska bra mycket av tiden (jag tänker framförallt på vargarna) medan det i andra sekvenser ser ganska bedrövligt ut. Skådespelarna är överlag trovärdiga om man inte räknar den första scenens groteska överspel, och det får ju räknas som något. – 5/10
- Tommy Söderberg