Flera minirecensioner: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

I’ll Never Die Alone – Fyra tjejer är på bilsemester i en sydamerikansk idyll (nåja?) till de plötsligt kör förbi en blodig kvinna vid vägkanten. De tar hand om henne och beger sig till närmsta polisstation i en lite by en bit därifrån. Det är en mycket liten polisstation med endast två poliser. Där måste de lämna sina uppgifter, tala om att de har sett några män med gevär som skjutit nära den plats där de fann kvinnan och beskriva bilen de sett. Detta skulle de aldrig ha gjort, de skulle ha gett sig därifrån snabbare än kvickt! Nu dröjer det istället inte länge innan de blir jagade, infångade, våldtagna och torterade. Hämnden är ljuv! Ett klassiskt upplägg kantar denna film men det gör inte så mycket. En film i Rape/Revenge genren ska följa vissa grundprinciper och så är det bara. Det är väl också den subgenren som kanske ligger närmast en annan subgenre – Terror! I kombination kan dessa två ingredienser bli riktigt påträngande och det är faktiskt ganska närgånget emellanåt. Tyvärr känns regin lite tafatt även om skådepelarna skulle kunna ha klarat av mycket mer. Den råa atmosfären avtar tyvärr framåt slutet och det känns lite bortkastat och poänglöst när filmen är slut. Självklart är själva grunden i Rape/Revenge uppenbar och självförklarande men någon djupare poäng hade varit trevligt. Bara en sexualsadistisk vinkel känns lite fadd. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Voyage of the Rock Aliens – Sällan har jag sett en mer utflippat film än den här! Det är utomjordingar som kommer till jorden för att spela rockmusik (även om jag personligen får mer vibbar av synthmusik från det glada åttiotalet), ett par galningar som har rymt från en anstalt för de galet kriminella (ja, hur överätter man ”criminally insane”?) beväpnade med en motorsåg, ett sjöodjur som ser ut som en uppblåsbar slang och dessutom en ungdomshistoria med kärlek, rivalitet och macho bullshit! Redan innan eftertexterna harrullat förbi står det fullständigt klart att det är en film från åttiotalet. Och som sådan har den faktiskt en hel del charm även om den i alla avseenden är ganska usel! Sällan har uttrycket om att man vill se in i hjärnan på manusförfattaren känts mer adekvat för maken till historia vet jag inte hur man kan fantisera ihop. Alltihop kantas av riktigt låga produktionsvärden men det är ack så underhållande trots allt. Det gör att betygsättningen blir svår. Skulle man bara gå efter verkliga kvaliteter skulle betyget inte bli särskilt högt, men samtigit känns uselheten mycket väl medveten och underhållningsvärdet är mycket högt. Det finns onekligen kalkonvärden i den här filmen och det måste premieras! Det är också ganska medryckande musik i filmen, och eftersom det är något av en musikal är det inte ont om tillfällen att framföra den heller. Ibland kan man tycka att själva filmen avbryts för att bli en musikvideo för en stund men det är ju så det är i musikaler ibland. Grease och Hair är ju inga direkta undantag. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Eldorado: The Temple of the Sun – Gamla legender rörande Inkaimperiet har alltid förefallit mig att vara intressanta. Det gäller förstås egentligen alla slags gamla legender och myter men man lyckas sälla förverkliga dem på film utan att det blir fånigt. Det kan bli fånigt på rätt sätt, som King Solomons Mines och riktigt stordådigt som i Indiana Jones filmerna och båda varianterna är riktigt lyckade! När jag läser handlingen på den här får jag intrycket av att den förmodligen är riktigt B (och då syftar jag inte nödvändigtvis på budget) men riktigt så farligt var det faktiskt inte! Det fanns flera riktigt snygga scener i filmen och ett par ledtrådar till ”skatten” som var riktigt kluriga. Jag hade förstås hoppats på den underfundighet som kröner National Treassure till pussla-ihop-bitarna-och-hitta-hemligheten till kungen, eller för den delen Da Vinci Koden och Änglar och Demoner. Men det blir inte riktigt så. Det är lite för lite skattjakt och lite för mycket jagande. För självklart har vår hjälte en fiende som gör allt för att sätta käppar i hjulet på expeditionen. En hygglig film, men inte så mycket mer alltså! – 5/10
– Tommy Söderberg

 

Sexy Pirates – Min fetisch för Joe D’Amatos filmer har nu tagit mig till 1999 och en piratfilm av klassiskt snitt. Under namnet David Hills regisserade han den här filmen i slutet av sin karriär och även om han vid det här laget hade ett hundratal porrfilmer i sitt renommé är det här inte en pornografisk film. Den innehåller visserligen ett par avklädda scener där de kvinnliga skådespelarna får möjlighet att förtrolla den manliga publiken med sina välsvarvade kroppar, men det är allt! Personligen finner jag inte den här vara den bästa filmen av D’Amato och skulle gärna sett att den innehöll lite mer sleaze faktiskt. Som det är nu känns det som en porrfilm fast utan porren… Historien är av klassiskt snitt och det märks att D’Amato klarar av att leverera en historia på ett gott hantverksmannamässigt sätt men det här är nog något som enbart torde intressera D’Amato komplettister. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Skyline – Att enbart effekter inte gör en bra film får nu anses vara bevisat! För är det något den här filmen har så är det snygga effekter. Tyvärr verkar dessa existera på bekostnad av en hel del annat, såsom skådespelartalang, berättarteknik och spänning. Låt vara att det är spännande under några av actionscenerna men däremellan vill man helst bara stänga av eländet och göra något roligare – som att diska till exempel. Men effekterna är som sagt snygga och vyerna över staden, med sina många skyskrapor är verkligen magnifika! Och det är enbart detta som räddar filmen från en total undergång. Man har försökt att göra någon form av poäng med filmen, det märker man på slutet men det känns bara total meningslöst. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Eaters – Zombiefilm från Italien är något som ofta lyser upp själen på varje sant skräckfilmsfan, åtminstone var det ofta sant for eller kanske snarare med filmerna som fans förr. Skräckfilmsfans älskar att blicka bakåt och en sådan här får man inte missa. Men är det bra då? Finns det några vibbar från förr i den? Nej, det gör det verkligen inte! Den är visserligen på italienska men det är också allt. Stilen påminner mer om nollbudget zombiefilm från USA under det sena 90- eller det tidiga 00-talet än klassiska hasande zombies från ett par årtionden tidigare. Och på tal om hasande zombies så känns det inte riktigt som man var helt på det klara med vad man ville göra. Det är ingen krypande skräck och faktiskt en hel del humor (som förstör), det är heller ingen actionzombierulle med tokspringande levande döda. Faktum är att jag inte riktigt vet vad det är, handlingen är väldigt otydlig och verkar fokusera mest på allt annat än det som borde vara intressant. Forskning om tillståndet som plötsligt drabbat planeten finns i alla fall med och faktisk en filosofi som jag inte har sett särskilt ofta förr. Ifrågasättandet om virusepidemin är något negativt eller inte. Är det frågan om evolution snarare än förfall? Men det är meningslösa karaktärer, usla skådespelare och totalt oinspirerad regi. Faktum är att jag vill ha tillbaka den tiden den här filmen stal från mig! – 2/10
– Tommy Söderberg

 

The Dunwich Horror – En berättelse baserad på självaste HP Lovecrafts verk och det märks ganska tydligt. Det handlar väl inte så mycket om vidunder i klass med Cthulhu men om magiska ritualer som innefattar offer och blod. Dessutom finns Necronomicon med i berättelsen! Jag tycker att det är en charmig film från 70-talet där man får ungefär vad man kan räkna med och jag håller den faktiskt högre än många andra filmatiseringar av HP Lovecrafts verk. Sex är ständigt närvarande i berättelsen och jag kan tänka mig att detta fick publiken att sparka bakåt när filmen en gång var ny. Att bejaka kvinnas sexualitet på det sättet kunde man nog inte göra ostraffat. – 7/10
– Tommy Söderberg

 

The Deep – Både själva omslagsbilden och den test som pryder den för tankarna till Steven Spielbergs Hajen från 1975. Tydligen är det samma författare bakom den här och det märks ganska tydligt. Det hade nog inte varit något direkt tvivel även om det inte hade stått med stora bokstäver överallt! Men det rör sig ingalunda om någon blodtröstig haj eller något annat sjömonster utan om ett sjunket skepp, narkotika och vad människorna runt omkring kan tas sig för i sin ambition att lägga beslag på knarket. Några eldsjälar finns det förstås som lever för att bärga det som är värdefullt ur ren historisk synpunkt och det är de som handlingen centrerar sig kring. Allt som allt en riktigt bra film som håller ett lagom tempo och avslöjar lagom mycket av vad som döljer sig i djupet för att hålla intresset uppe. Den kanske inte har åldrats särskilt väl men charmen finns onekligen kvar! – 7/10
– Tommy Söderberg

 

Slugs – Som djurskräckfilm har den här filmen egentligen inget nytt att komma med jämfört med alla de andra som finns om diverse småkryp. Ett misslyckat experiment gör mördarsniglarna än mer mordiska och de dödar det mesta som kommer i deras väg. Människorna som ska stoppa deras framfart gör det på sedvanligt vis. Men även om den egentligen är ganska ordinär tillhör den ändå de bättre och mindre kalkonbetonade rullarna. Kanske beror det på att man inte gjort sniglarna till gigantiska monster utan hållit dem på en relativt naturlig nivå, både vad gäller storlek och annat. Jag gillar den här filmen, det är helt klart en pärla som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den hittills har fått! – 6/10
– Tommy Söderberg

 

Sanctum – Att utforska grottor har aldrig varit Joshs passion men eftersom hans pappa lever för det har han mer eller mindre blivit tvingad att delta i olika expeditioner. Nu är det dags igen om motvilligt tar han sig ner i ett gigantiskt grottsystem som hans far håller på att utforska. Plötsligt ändrar sig vädret till en katastrofal cyklon och översvämmar allt. Vägen ut blockeras och de måste söka sig längre in i de outforskade grottorna för en annan väg ut. Dessa premisser borde generera en hel del klaustrofobiska känslor om man gör det på rätt sätt men icke. Det är inte den typ av film som jag hade förväntat mig och i stället för att skrämma slag på åskådaren, eller åtminstone hållas i ett järngrepp av spänning, fokuseras istället på nödvändigheten att hålla huvudet kallt, inte gripas av panik och förmågan att kunna tänka rationellt under press. Det är kanske inte så spännande att man blir lamslagen av rädsla men helt klart ett intressant inlägg i överlevnadsinstinkt. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Husk – Några ungdomar kraschar med bilen när deras vindruta krossas av några kråkor. De ser ett hus med ett tänt fönster andra sidan majsfältet och försöker ta sig dit. Det skulle de inte ha gjort, det finns något som vill dem illa i majsfältet. Ungefär så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är svårt att inte tänka på Children of the Corn när ett majsfält är så närvarande i handlingen och jag ser nog fler likheter än vad det egentligen finns på grund av detta. På det hela taget är det en inte särskilt spännande film, det finns lite mystiska händelser som inte genast förklaras och en del gruvliga scener av självstympning, men annars är det inte direkt något nytt under solen. En efter en går ungdomarna sitt öde till mötes… – 3/10
- Tommy Söderberg

 

Rango – Man får väl kalla det här för en animerad västernhistoria, för även om den är animerad och under stundom ganska rolig är det knappast någon barnfilm. Inte för att det skulle hända något som skulle lämna djupa traumatiska spår i ett barn men dialogen är av ett sådant slag att den kanske inte skulle uppskattas på samma sätt om man inte förstår det små subtila poängerna i den. Jag tror också att mycket av poängen går förlorad om man inte känner till och känner igen de filmer som refereras till under filmens gång. Det finns förstås mycket av spaghettiwesterns i den men även Star Wars och 2001: A Space Odyssey har slunkit in på ett par ställen. Det är just den typen av humor som jag uppskattar men ska man se förbi dessa hommager är jag faktiskt ganska besviken. Det är en underhållande film, det är inget snack om den saken det är bara det att den inte är mer än så. Det finns inget som sticker ut från mängden och inget som lämnar några större minnen efter sig, som i många andraanimerade filmer från senare år – Hitta Nemo, Bilar etc. Den är dock mycket välgjord och själva hantverket kan man inte klaga på. Underhållning för stunden men inte mer alltså! – 6/10
– Tommy Söderberg

 

Blood Creek – Jag tycker att filmen har ett intressant upplägg, kanske lite för lite nazism på bekostnad av lite för mycket ockultism, men det är en smaksak hur man anser att vågskålen ska hänga. Kombinationen är onekligen intressant och det är åtminstone en bra början. Dock tycker jag att filmen blir lite tajtig, det händer inte särskilt mycket. Sminket är under stundom riktigt bra men samtidigt finns det också några CGI-effekter som är ganska bedrövliga och filmen griper aldrig riktigt tag i en. Intressenivån höjs aldrig över ”rätt bra”, ”halvtaskig” eller ”helt ok” eller vad man ska kalla det för och det är förstås ett problem. Ingen av skådespelarna utmärker sig på något särskilt sätt, varken positivt eller negativt och man får väl se det som en bagatell i filmhistorien. Det är med andra ord en ganska onödig film som endast bör tilltala de som måste se allting som har med ockultism eller nazism att göra. I sina bästa stunder är den underhållande medan den i sina sämre är tjatig och trälig. – 5/10
– Tommy Söderberg

 

The Tourist – Jag brukar bli alldeles hysterisk när jag får tag i en film med Johnny Depp. Det är naturligtvis ett gravt överdrivet påstående men att han tillhör en av mina allra största skådespelarfavoriter råder det ingen tvekan om. Det här var dessutom en omtalad film långt innan den hade haft premiär och anledningen var en kyss mellan Johnny Depp och den kvinnliga motspelerska Angelina Jolie. Med facit i hand förstår jag inte uppståndelsen men om jag ska vara riktigt ärlig så minns jag heller inte riktigt vad det riktigt handlade om. Hur som helst så tillhör hon inte mina favoriter på samma sätt som Depp. Hon kan vara med i underhållande filmer men jag imponeras sällan av henne. Det gör jag inte här heller men jag får säga att jag sällan har sett henne så vacker som här. Jag brukar vanligtvis inte attraheras så mycket av hennes utseende men just i den här filmen har hon ögon som nästan påminner mig om Twiggy! Hur som helst så kändes det här som är väldigt onödig film. Det var inga direkta minnesvärda scener någonstans faktiskt. Jag säger inte att jag inte uppskattade filmen, men om sanningen ska fram kunde jag lika gärna ha hoppat över den. Den gav mig liksom inget. Depp, imponerade inte det minsta och allting kändes faktiskt tämligen ordinärt. En bagatell hel enkelt. – 5/10
– Tommy Söderberg

 

The Rite – Filmer med religiös anknytning är allt som oftast intressanta. Handlar det om exorcism är det ännu intressantare och om man berör paralleller mellan besatthet och sinnessjukdom blir det ännu bättre. Den här filmen handlar egentligen om en tvivlare, en som utbildar sig till präst men inte är säkert på om han tror eller inte. Hans mentor anser att han har stor potential och skickar honom på utbildning – en utbildning i exorcism eftersom kyrkan planerar att utvidga denna verksamhet. Hans tvivel kommer väl till pass när han får se det ena påstådda fallet efter det andra men till slut blir det för mycket. Han kan inte längre avfärda det som sinnessjukdom då allt för många övernaturligheter kantar händelserna. Bra skådespel av Anthony Hopkins som gör en större biroll men i övrigt en ganska svag och ointressant film. Jag hade hoppats på mer men kanhända kan man inte ta ut svängarna mer med Exorcisten i bagaget, en film som det för övrigt refereras till vid några tillfällen. Men det vore väl kontigt annars kanske, det är och förblir referenspunkten för exorcistfilmer. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Tidal Wave aka Haeundae – Först hade jag lite svårt för den här filmen, inte för att den råkar vara från Sydkorea eller för att den mestadels har en Koreansk dialog. Nej, snarare för att jag hade förväntat mig en tvättäkta katastroffilm, det handlar ju trots allt om en jättetsunami! Men en bra bit in i filmen verkar det mera vara en film om relationer och med en hel del slapstickhumor också. Det är förvisso ganska skojigt men det var inget som jag tyckte passade in. Åtminstone inte under tiden det pågick. Men när sedan katastrofen börjar bli ett faktum är det inte längre något som stör mig. Humorn trappas förstås ner när de mer allvarsamma ämnena tar vid men då har den onekligen hjälp till att bygga karaktärer med flera dimensioner! Faktum är att filmen i sitt slutskede kan skryta med något så ovanligt som karaktärer och hjälteinsatser av personer man faktiskt bryr sig om och jag vet inte när jag upplevde det från en ekvivalent Amerikansk film senast! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

I Spit on your Grave (2010) – Jag hade onekligen förväntat mig en ganska onödig nyinspelning av denna rape/revenge klassiker. Och man kan väl heller inte påstå att det är något man höjder så värst mycket på ögonbrynen för. Men faktum är att man faktiskt har ändrat lite här och lite där vilket gör att man inte till hundra procent kan säga vad som kommer att hända i nästa scen och hur hämnden kommer att se ut. Jag tycker definitivt att originalet har en mycket råare ton över sig och våldtäcksscenerna, även om de är påträngande, når inte upp till den motbjudande nivå som originalfilmen kan stoltsera med. Inte heller skådespelarna, och framförallt Sarah Butler som spelar våldtäktsoffret, är särskilt övertygande. Men det är helt klart en film som jag inte ångrar att jag tog mig tid att se, den passar utmärkt in i referensramarna även om den tenderar att bli lite seg och händelselös emellanåt. Betyget blir oerhört diplomatiskt! – 5/10
- Tommy Söderberg

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden. – 7/10
- Tommy Söderberg

Summer Scars – Några ungdomar som tagit sig ut i skogen för att skolan suger har planerat att ha lite kul. Det är inte frågan om sex och droger kanske, de är lite för unga för det, men kul ska de ha i alla fall! De har stulit en moped som de ska provköra på de krokiga skogsvägarna och det bär sig inte bättre än att de kör på en man som letar efter sin hund. De tror att de har dödat honom och flyr snabbt från olycksplatsen, men det dröjer inte länge förrän han har hittat dem och dyker upp. Han visar sig inte alls vara arg utan blir kompis med dem snabbt. Men om han verkligen är så välvillig som han först verkar kan man tvivla på när han förändras och istället börjar tyrannisera dem! Jag gillar förutsättningarna här och eftersom det är frågan om en brittisk film så är realismen mycket god, skådespelarna är också utmärkta och det hela är mycket trovärdigt. Filmen är som bäst under den tid när det verkar som om mannen som bara tycks vilja dem väl är på väg att förändras och ha en baktanke. När förändringen är ett faktum är det förvisso fortfarande bra, men det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Spänningen är hygglig men någonstans faller det och blir inte lika bra som det först verkar. Finns det en sensmoral i filmen så är det att man inte ska ge sig på dem som är mindre än sig själv, ställa upp för varandra och för sin rätt. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Unknown – Fem personer vaknar upp i ett rum, några är fastbundna och ingen vet var eller varför de är där. Faktum är att ingen minns någonting om vilka de är eller något annat. När jag läste detta så gick mina tankar främst till två filmer – Saw och Cube, som detta verkade vara en blandning av. När jag sett en bit på den så plockade jag bort Saw helt och hållet från ekvationen och kvar var då Cube, dock utan att vara i närheten lika hemlighetsfull. Handlingen är ganska ologisk, varför skulle alla ha tappat minnet samtidigt? De verkar oerhört långsökt och drar ner betyget. Agerandet mellan de olika karaktärerna, hur de plötsligt minns fler och fler fragment om vilka de är, är väl ok men framåt slutet blir det lite för rörigt. Det är svårt att hålla reda på vem som är vem och hur den historia som utspelar sig utanför den lokal där de hålls inspärrade är relevant. Den blir mest pannkaka av alltihop faktiskt. Ok att utöka referensramen med kanske men inte så mycket mer om jag får säga min mening. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Goda Grannar – Det här var en typisk 80-tals serie skulle jag vilja påstå. Jag tror inte att den skulle ha blivit särskilt långlivad idag. Men å andra sidan gick den bara i tre säsonger när det begav sig också! Första säsongen är otvivelaktigt den bästa, karaktärerna är fortfarande intressanta och det är mest intriger i fastigheten. Den som inte minns serien eller vet vad den handlar om bör få reda på att det förhåller sig precis som det låter. Det handlar om ett hyreshus i Stockholm, de som bor där och vilken grannsamverkan de har med varandra. Jag kan konstatera att det vore trevligt att ha så bra kontakt med sina grannar som personerna i serien har men samtidigt skulle det nog gå mig på nerverna! Det är verkligen alla för en och en för alla när det gäller! Andra och framför allt tredje säsongen, som dessutom består av färre avsnitt än den första, är inte lika bra. Det känns som om manusförfattarna har fått lite idétorka och de inbördes relationerna och en del vardagshändelser känns lite styltade och konstgjorda. På det hela taget dock en underhållande serie att spendera tid på om man inte har något annat för sig. Det är svårt att sätta ett betyg på en hel serie så här så jag tänker heller inte göra det men jag tycker som sagt att det är underhållning på hög nivå. Och vet Ni vad? Det är faktiskt lite intressant att få veta vad som ska hända i nästa avsnitt mest hela tiden!
- Tommy Söderberg

Valentine’s Day – Den här filmen skryter med att ha nitton stjärnskådespelare och det är onekligen en hel del kända namn, så många att jag inte ens tänker räkna upp ett enda av dem. För jag vet helt enkelt inte vilka av dem jag ska välja i så fall. Filmen handlar ungefär om det som det låter som, vad man gör på alla hjärtans dag, om uppvaktningar, om relationer som brister och om förhållanden som håller mot alla odds. Den är fragmenterad och berättar flea olika historier som sedan vävs samman med de olika karaktärerna. Så långt är allt frid och fröjd, men jag tycker man slarvar bort lysande premisser! Det är svårt att hålla reda på de olika karaktärerna och deras inbördes förhållande, man har gjort det alldeles för rörigt för sig. Var och en av historierna är det inget fel på men det blir ingen riktig helhet av det. Och med tanke på att hela filmen känns som en blekare kopia av Love Actually kan jag inte påstå att den är särskilt originell eller nyskapande heller. Men för all del, den sista halvtimmen eller så höjer upp den och den blir faktiskt bitvis riktigt rolig. Tyvärr förmår inte sensmoralen och sentimentaliteten komma upp i riktigt samma klass. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Hunt to Kill – Det här var ingen film att jubla över någon gång egentligen, men den har åtminstone underhållningsvärde – dock av fel anledning. Den är inte genomusel, men sälla har jag sett en film där man misslyckas så kapitalt med spänningen. Den har också alldeles fullt med logiska luckor och konstigheter som känns väldigt märkliga. Karaktärernas motivationer och val känns väldigt fel vid flera tillfällen. Och det är som sagt inte bra, men framåt slutet, blir det lite för mycket av det hela. Alla klichéer i boken spelas upp, nästan på samma gång. I alla fall i följd och det blir bara lite för mycket. – 3/10
- Tommy Söderberg

 

 

Tekken – Den här filmen bygger tydligen på ett TV/Datapel, som jag för övrigt aldrig har spelat men det är ju inget ovanligt. Upplägget är klassiskt och har väl funnits i spelvärlden de senaste tjugo åren eller så. Jag minns arkadspel från min ungdom med liknande handling i alla fall. Det anordnas en stor turnering där mästare med olika stilar ska slåss mot varandra tills endast en återstår. Naturligtvis ligger det en ondskefull organisation – Tekken, bakom alltihop. Fast riktigt ondskefullt är det inte för man har lyxat till det med lite interna stridigheter – en inre maktkamp om man så vill. Hur som helst så går det precis som man tror och det gör faktiskt ingenting. Jag hade till och med blivit besviken om filmen inte hade följt mönstret till punkt och pricka. Själva samhällstrukturen består att ett fåtal större företag, inte olikt The Running Man, Rollerball eller The New Gladiators, som styr världen. In i tävlingen kliver en outsider som ingen egentligen tror på men som… ja, ni förstår. Han är förstås mycket bättre än vad han först verkar vara och sätter de andra på plats. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – eller något sådant. Kul fighter, några skojiga miljöer och inga överraskningar ger en rätt så underhållande film för stunden. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Storm – Efter de första inledande och mycket imponerade scenerna var jag beredd att utdela ett mycket högt betyg åt den här filmen! Det är en mycket actionfylld sekvens som luktar hur mycket Hollywood som helst och faktiskt är riktigt snygg! Tyvärr byter filmen karaktär efter detta och blir något den initialt inte var. Jag vill inte påstå att det blir en dåligt genomförd film, men den får en annan stil och inriktning och flyr bort från det som från början greppade tag i mig så hårt. Det som återstår är en mycket metaforisk film och det är lite synd att man nöjer sig med det. Man kan visserligen argumentera för att det är ett genomtänkt manus med flera bottnar men jag tycker snarare att man gör det lite lätt för sig. Det är tämligen uppenbart vart det till slut barkar och man serverar allt för mycket information på silverfat för min smak. Det som började helt suveränt decimeras till slut till något som inte når ett slutbetyg högre än ”helt ok”. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

V for Vendetta – Jag såg aldrig den här filmen under den västa hypen och faktum är att när jag nu äntligen har sett den så är jag ganska besviken. Jag hade förväntat mig en film med snygga effekter a la The Matrix, eftersom man på omslaget gör en poäng av att poängtera att det är samma upphovsmän, åtminstone i någon mån. Jag inser förstås att det handlar om försäljningstricks men jag tycker ändå att det är lite falsk marknadsföring. Och filmen är absolut inte dålig, den är bara inte riktigt det jag förväntade mig. Det finns flera underliggande metaforer som kanske är intressantare än en rättfram actionfilm egentligen. Men faktum kvarstår, jag tycker filmen är aningen tråkig och lyfter aldrig tillräckligt mycket så att den blir trollbindande eller intressant. Skådespelet, i synnerhet från Natalie Portman kan man inte klaga på. Men det känns som sagt som att det saknas något för att lyfta filmen till den allra yttersta nivån. Underhållande för stunden men inte mer. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Timber Falls – Med mina förutfattade meningar antog jag att det här skulle vara en ganska ordinär halvskräckis i kölvattnet av Wrong Turn eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes, filmer som i sin tur kanske har en del att tacka Motorsågsmassakern för. Och man kan väl kanske inte säga att den kommer i närheten av dem heller. Dessutom refererar man till I Know What You Did Last Summer på baksidan och det är väl inte direkt min favoritfilm när det gäller effektiva skräckfilmer. Med andra ord så var jag aningen skeptisk! Men omslaget är tilltalande och oavsett hur dumt det låter så anser jag mig har utvecklat någon form av sjätte sinne när det gäller att döma filmen efter omslaget. Det stämmer naturligtvis inte fullt ut men en generell vägledning brukar man kunna få i alla fall. Det visar sig att filmen var riktigt bra faktiskt, det är kanske inte den mest nyskapande filmen som har gjorts men det är inte sedvanligt inavel i centrum även om familjen som ligger bakom våldsdåden inte är helt mentalt friska. De religiösa bitarna är betonade och det är ett grepp som jag verkligen gillar, hur mycket man kan justifiera om man bara är fullständigt övertygad om att man följer bibelns ord och att det som står i bibeln verkligen är ämnat at tolkas så som man är övertygad om. Religiös fanatism med andra ord. Jag finner att handlingen är mera motiverad i den här filmen än många andra där människor försvinner i vildmarken bara för att finna sig fångade hos en galen familj, med eller utan kannibalistiska tendenser. Den är ganska välspelad och har en iskall rå stämning över sig. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Barbarossa The King– Det fanns väl egentligen bara en enda anledning till att jag lockades av att se den här filmen, min gamle favoritskådespelare Rutger Hauer medverkar nämligen och han har till och med en ganska stor roll, titelrollen närmare bestämt! Dessutom är jag svag för storslagna kostymfilmer. Det var bara det att så där särskilt storslaget blev det aldrig. Jag kan inte säga att det var dåligt genomfört egentligen, det var bara lite för tunt på alla plan. Det känn slite som om det vore en TV-film fast det inte är det, åtminstone till viss del. Det är alldeles för överspelat på flera håll och miljöerna ser heller inte trovärdiga ut. Det finns egentligen ingenting som ser särskilt trovärdigt ut och jag betvivlar att det finns någon direkt historisk ackuratess överhuvudtaget. Det är i alla fall inte intrycket som förmedlas. Nej, det här var ett sömnpiller utan dess like och jag är inte ens nöjd med Rutger Hauers insats… – 3/10
- Tommy Söderberg

 

The Hole – Nej, det här är inte filmen från 2001 med Thora Birch. Det här är istället en par år gammal film om ett par ungdomar – två bröder och granntjejen, som hittar ett hål i källaren. Det tycks vara bottenlöst och ur det kommer deras värsta fasor upp. Jag hade väl inte förväntat mig så mycket med tanke på att det är elvaårsgräns på den men det här kan väl inte ens en tioåring bli rädd av? Men det är inte helt bortkastad till i alla fall, det finns några sekvenser, framförallt framåt slutet som tycks vara väldigt inspirerade av tysk expressionism vilket jag tycker är väldigt skojigt. Jag tycker gott att man hade kunnat ta ut svängarna lite mer och även om jag brukar förespråka att insinuation är effektivare än övertydlighet så hade jag önskat att man kunde ha visat något i alla fall. Själva handlingen kan man dock inte anklaga för att inte vara förutsägbar. Ok en gång kanske, men inte mer. – 4/10
- Tommy Söderberg

 

Red – Filmen börjar lite lågmält faktiskt. Inte alls som den actionfilm man förväntar sig. Man presenteras för en karaktär – Frank Moses (Bruce Willis) men får ingen riktig kläm på vad det är för en figur. Efterhand upptäcker man dock att det rör sig om en mycket farlig person som visserligen är pensionerad men som fortfarande känner till alla möjliga medel för att bekämpa de som är efter honom. För det är ju naturligtvis så att misstag gör att han blir jagad av sin egen regering eller om det är av illsinniga skurkar, eller om det i själva verket är samma sak. Konspirationer finns det gott om! Hur som helst kommer filmen i gång och blir slutligen en mycket underhållande actionfilm. Medverkar gör även Morgan Freeman och Helen Mirren i mindre roller. RED = Retiered Extremely Dangerous. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Killer Inside Me – Det här är ytterligare en film som jag inte har några större minnen ifrån och det betyder som vanligt att den inte kan ha varit speciellt bra. Handlingen i kort går ut på en lagens man som visar sig vara en riktigt bestialisk och kallblodig mördare, rent av psykopatisk. Skådespelarinsatser och sådant är väl ok men det som är filmens främsta egenskap är väl den kallblodigt beräknande mördaren. Tre hyggligt stora namn medverkar och det får väl räknas för något Casey Affleck (ja, det är Ben Afflecks yngre bror), Jessica Alba, som gör en riktigt slampig roll, och Kate Hudson. Utöver detta ser vi bland annat Bill Pullman och Ned Beatty. – 5/10
- Tommy Söderberg

 

Ninja – På något sätt påminner den här filmen om den mer klassiska kultrullen Enter the Ninja, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske handkar det om att det faktiskt är en västerlänning som får uppdraget att vakta det ärofyllda svärd som hela filmen egentligen centrerar sig kring? Det är film om det goda mot det onda och det är isig verkligen inget unikt. Men man har tagit ut svängarna lite med ninjorna, de har lite mer tekniska pryar att ta till än de vanliga kaststjärnorna och karatepinnarna. Man kan naturligtvis säga vad man vill om detta och det är inte så att det tillför något i varje scen, men emellanåt är det fantastiskt underhållande att se vad man har lyckats komma på. Och det sker heller inte på bekostnad av traditionalism, vilket är skönt. Till syvende och sist är det onekligen en actionfilm med mycket fart och fläkt precis som det ska vara när ninjor är inblandade. En riktigt underhållande film i min bok! – 8/10
- Tommy Söderberg

 

R – Att danskarna är bra på att göra film har väl inte undgått någon? Visserligen tycker jag att vi är bra på att göra polisfilmer i Sverige men danskarna lyckas ofta få till mycket tyngre dramer än vad vi klarar av i det här landet. R är inget undantag, det är en ganska tung historia om ett fängelse, om Rune som åker in och ska lära sig att överleva i fängelset. Han lär sig snabbt maktens strukturer och försöker utnyttja situationen till sin egen fördel. Det är inte alltid lika lätt som det verkar och han går också på många smäller, även bokstavligt. Det är inte en actionladdad film men den är onekligen rejält våldsam och faktiskt lite obehaglig emellanåt. Det är inte vidare förutsägbart hur det kommer att gå och jag tror att de flesta faktiskt kommer att få en och annan överraskning av vändningarna filmen tar, det fick definitivt jag i alla fall. Det är bra skådespeleri och ibland känns det nästan som om det vore dokumentärt filmat, det är mycket realistiskt vilket förstås är att föredra i en sådan här film. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Tusen Gånger Starkare – Jag har ett personligt engagemang när det gäller mobbing, utanförskap och orättvisor i skolmiljöer. Det görs inte tillräckligt ifrågasättande filmer om hur saker och ting faktiskt går till när barn och ungdomar ska till att utbildas för framtiden, vilka förebilder lärarna verkligen är och könsrollerna utvecklas under de här åren. Och eftersom jämställdhet – alla människors rätt till lika värde, också är något som jag brinner lite extra för välkomnar jag den här filmen. Den tar nämligen upp hela problematiken och handlar om hur det egentligen kan gå till även om ingen nämner det rakt ut. I den här skolan tar killarna fruktansvärt mycket plats, medan tjejerna knappast får komma till tals. De blir uppmanade av sina lärare att ta för sig med dubbla budskap förmedlar i och med lärarnas beteende. Till skolan kommer en ny elev, en stark tjej som inte är rädd för att göra sin röst hörd. Hon får ett inofficiellt uppdrag – att få tjejerna att ta med plats. Detta sker så småningom, men då passar det inte systemet längre och dubbelmoralen visar sitt fula anlete. Jag gillar filmen eftersom den vågar ifrågasätta även om man kanske kunde ha begärt mer av det rent tekniska kring den. Lite bättre manus, lite bättre skådisar, lite bättre genomför helt enkelt. Men på det hela taget är jag nöjd och jag anser detta vara en minst lika viktig film som Hip Hip Hora! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Unthinkable – Den här filmen har en ganska slående titel, framför allt när man vet vad filmen handlar om. Den är en ganska grov kommentar mot statssanktionerad tortyr. Man ifrågasätter om ändamålet verkligen helgar medlen etc. Det är viljornas kamp mellan offret och torteraren där man inte är helt säker på vem som kommer att vara den starke i slutändan. Det finns också en ingrediens, den viktigaste ingrediensen kanske, av en kvinna som först tar avstånd från allt våldet och finner det högst barbariskt för att senare ifrågasätta om det verkligen inte finns en ursäkt att nyttja dessa grova metoder trots allt. Skådespeleriet är i toppklass, åtminstone i de tre stora rollerna, det är Samuel L Jackson, Michael Sheen, som jag spår en lysande framtid, och Carrie-Anne Moss och de har tillsammans alldeles underbara inbördes relationer. Vad som är rätt och fel kanske inte konstateras, men det är heller inte meningen, filmen ställer frågor till åskådaren men ger inte nödvändigtvis svaren. De får man klura ut själv, allt efter eget huvud och egen moral och etik. Men filmen är stark och kan säkert få en och annan att rygga tillbaka inför våldet och det tror jag är nyttigt i ett filmklimat då allt mer våld blir underhållande för sakens egen skull. Allt som händer här har en mening och ett djupare budskap. – 8/10
- Tommy Söderberg

 

Redemption (2008) – Det finns väl ett gäng filmer som innehar den här titeln skulle jag tro men den här handlar om en äldre man som egentligen bara vill sköta sig själv som blir antastad av några ungdomar under en dags fiske vid ån. Det ena efter det andra eskalerar till att de tre ynglingarna dödar hans älskade hund. Mannen behåller besinningen och försöker gå den rätta vägen för att komma åt ungdomarna. Allt han egentligen vill är att få en ursäkt och att få dem att ta ansvar men det visar sig att en av ungdomarnas pappa är en mäktig man, en mäktig man som inte alls tycker att sonen bör be om ursäkt. Det ena ger det andra och till slut har det hela eskalerat till något mycket våldsammare än vad det var från början. Faktiskt ett ganska intressant drama även om det kanske har en bit kvar till terrorn i Eden Lake med flera. Klart sevärd rulle! – 7/10
- Tommy Söderberg

 

Tideland – För mig betyder Terry Gilliam visuella filmer med flerbottnade handlingar, eller i alla fall mycket genomtänka manus. Ska man lite slarvigt beskriva vad jag spontant känner inför filmer gjorda av den mannen skulle jag nog säga att ”han är inte klok”. Men självklart är han det, han är en stor filmskapare som följer sina visioner även om de inte alltid slår väl ut. I den här filmen medverkar också Jeff Bridges som jag tycker är en utmärkt skådespelare. Men faktum är att jag blir besviken både på honom och Terry Gilliam, filmen lyckas inte beröra mig och det känns som om svängarna inte tagits ut tillräckligt. Det finns visst galna scener som inte vem som helst kan komma på men det är inte helt lätt att hitta någon egentlig poäng med filmen. En övergripande handling är uppenbar, speciellt efter att filmen har tagit slut, men det blir en känsla av ”var det allt?”, ”fick man inte mer?” ”jaha, då har man sett den”, när den är över. Det här är inget som jag känner att jag måste se om, jag tycker heller inte att man behöver fundera särskilt mycket på filmen vilket jag hade hoppats på under tiden som jag såg på den, åtminstone i filmens första halva. Galenskaperna eskalerar på sätt och vis medan filmen lider mot sitt slut och karaktärerna är verkligen helgalna men i slutändan blir det en ganska medelmåttig bagatell i Terry Gilliams karriär. Dessutom är Jeff Bridges medverkan väldigt sparsam… – 4/10
- Tommy Söderberg

 

The Visitation – Handlingen är av religiös natur, vilket jag gillar, och skådespelarna är väl inte dåliga, men de levererar heller inte prestationer som gör att man lägger den här filmen på minnet. Det skulle väl i så fall vara Edward Furlong, och det är inte för att han är strålande, utan för att han åldrats sedan Terminator 2 och Brainscan. Det är svårt att ta gamla barnskådespelare på fullt allvar tycker jag och jag kommer på mig själv med att sitta och reta mig på hans skägg och att han spelar en roll som han inte är gammal nog att göra. Detta även om rollen i sig faktiskt kräver en ung skådespelare i runt 20 årsåldern kanske, det ligger liksom i filmens natur att det ska vara någon som kan framstå som ung och ofördärvad. Men det lyfter som sagt aldrig, det dröjer länge innan intresset vaknar överhuvudtaget och när det väl gör det så går det bara på halvfart. Inget att hetsa upp sig över med andra ord. – 4/10
- Tommy Söderberg

Severance – Liksom så många andra filmer som har förutsättningar att kunna bli riktigt bra så förstörs Severence av sina komiska inslag. Och det är egentligen hela invändningen, det är några schyssta mordsekvenser som man inte kan klaga på och handlingen i stort är det inget fel på heller, åtminstone inte om man nöjer sig med formel 1A. Det tycker jag gott man kan göra någon gång men det får som sagt inte fara iväg och bli allt för tramsig. Till filmens fördel är att det är en europeisk produktion sp lite mer realistisk än sina amerikanska publikfriande ekvivalenter är den. Men en höjdare? Nä... – 4/10
- Tommy Söderberg

 

 

Lord of War – Det finns de som tycker att Nicholas Cage är en överdriven och usel skådis, men jag sällan mig inte till dem. Tvärtom tycker jag att han ofta gör bra ifrån sig även om han kanske inte alltid väljer de bästa filmerna att medverka i. Här har han dock lyckats hitta ett manus som är både smart och roligt. Det är förstås ingen komedi av något slag, men en hel del ironi smyger det sig in emellanåt. Nicholas Cage gör huvudrollen som Yuri Orlov en vapen handlare, som egentligen blir vapenhandlare av en tillfällighet. Affärerna eskalerar mer och mer och till slut verkar det som om han levererar vapen till jordens alla hörn och regimer. Sensmoralen är dubbelmoralen och belysandet av denna. Och om man som jag avskyr dubbelmoral mer än allt annat (nästan) är detta en film som man lär få stort utbyte av. – 7/10
- Tommy Söderberg

 

The Last Airbender – Frågan är varför jag hade så höga förväntningar på den här? Det är en film gjord och skriven av M. Night Shyalaman, som visserligen gjort ett par hyggliga filmer tidigare i karriären men som jag på det hela taget anser vara en smula överskattad. Här är det egentligen frågan om ett fantasyäventyr och även om det inte direkt är trolldom inblandat så är det i alla fall krafter nog att kontrollera naturens fyra element som är huvudtanken med filmen. Shyalaman gör det lätt för sig och använder en story som gjorts om och om igen förut, det är de goda mot de onda och svårare än så är det faktiskt inte. Det blir lite för svart och vitt och de visuella effekterna som man kan tänka sig av en film som denna är inte heller särskilt imponerande tycker jag. På det hela taget är det väl hyggligt, men mer blir det aldrig. Sevärt en gång och intressant just för att det är lite fantasifulla miljöer, men inte så mycket mer – tyvärr! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

La Horde – Jag har absolut inget emot filmer på franska och inte zombiefilmer heller. Det är, om inte annat, The Grapes of Death ett exempel på. MEN, jag föredrar om det handlar om spänning eller skräck i någon form, det är ju trots allt levande döda vi talar om! Jag vill inte påstå att makeupeffekterna i denna film är dåliga på nåt sätt, snarare är de ganska bra, men det blir aldrig riktigt engagerande. Det är lite statiskt och när det fanns potential att utföra något mer speciellt så tar man inte chansen. Man kan väl säga att det är en film som REC nästan, fast utan den subjektiva kameran. Det enda roliga är egentligen att den grupp människor som ska ta sig ur den infekterade huset är en grupp blandad av poliser och kriminella. De har i alla fall insett att de behöver varandra för att överleva, självklart överlever inte alla i alla fall, men det är ju en självklarhet i den här typen av överlevnadsfilm. Det är tuffa scener och det är mycket action, men det är just det, det är mer en actionfilm än en film som följer någon vedertagen zombiemytologi. Helt ok underhållning, men jag hade väntat mig mer! – 6/10
- Tommy Söderberg

 

The Hangover – När Doug är på väg att gifta sig drar hans närmaste vänner med honom till Las Vegas för en svensexa. De svär dyrt och heligt på att glömma bort allt som händer och bara behålla minnena för sig själva – för resten av livet! Det kommer att gå vilt till och vad är annars svensexor till för? Nästa morgon har Doug försvunnit och finns inte att hitta någonstans, och vad värre är, hans vänner har verkligen inget som helst minne av vad som hände kvällen före. En efter en radas den ena mer bisarra händelsen upp efter varandra. De har Mike Tysons tiger i badrummet, de har stulit en polisbil, blåst en gangster på en massa pengar och en av dem har till och med gift sig med en strippa. Det borde vara hur kul som helst men det känns lite som om man håller igen lite, galenskaperna blommar aldrig ut riktigt till fullo, men det finns hela tiden ett intresse av att få veta vad som verkligen har hänt och hur tusan det verkligen gick till att få in en tiger i badrummet till exempel. Det blir en rätt kul film, som döljer en del skratt här och där men som tyvärr inte innehöll några verkliga gapskratt. Rätt kul ändå, men jag hade hoppats på mer. – 6/10
- Tommy Söderberg

 

Due Date – Peter har oturen att träffa på Ethan vilket leder till både den ena bedrövande händelsen efter den andra. Första av allt får de båda flygförbud, vilket är förödande för Peter som måste hinna hem innan hans fru ska föda deras första barn. Nu står han där, men kreditkorten och alla ID-handlingar ombord på planet utan möjlighet ta sig hem – utom med Ethan som erbjuder honom en plats i bilen han just hyrt. Peter har inget val… Låter det som om handlingen är hämtat från gamla Plains, Trains and Automobils med John Candy och Steve Martin? Jodå, det är en ganska bra jämförelse. Två totalt olika personligheter som måste slå följe av olika anledningar och i slutändan hittar de varandra och utvecklar någon form av vänskap. Det här når inte upp till knäna på Plains, Trains and Automobils men den är i alla fall hyfsat underhållande under tiden som den håller på och även om man inte får ut några bestående intryck av den så duger den helt klart att fördriva tiden med i ett par timmar. Både Robert Downey Jr. Och Zach Galifianakis gör bra prestationer och manuset är dråpligt, men jag hade hoppats att man hade tagit ut svängarna lite mer. – 5/10
- Tommy Söderberg