Tommys snabba tips!

Den här avdelningen, som vi har valt att kalla snabba tips, kommer att vara just det – snabbat tips! Åtminstone är det intentionen och ambitionen. Vad som helst kan dyka upp här, allt från purfärska metalplattor till ålderdomliga schlagerpop samlingar. I regel kommer det att handla om kritik av sådant som det inte finns möjlighet, på grund av tidsbrist och annat, att behandla på ett mera utförligt sätt. Men det finns heller inget som hindrar att jag här kommer att ta upp sådant som redan finns omskrivet på sajten om jag återupptäckt eller ändrar åsikt till exempel. Likaledes kommer det alltid att finnas möjlighet att under ett senare skede utveckla produkter nämnda här till längre recensioner och omdömen.

Jag tänkte inte att jag skulle använda mig av betyg här utan snarare göra korta beskrivningar av kvaliteten, (e.g. inte så pjåkigt, trevligt, hur bra som helst, helt enkelt kanon) för att ge en generell bild snarare än en så pass exakt som ett statiskt betyg. Gillar Du inte min smak kan du hitta Rogers egen tipshörna här.

---

2011-12-01 – Nu är det ett antal månader sedan den här avdelningen uppdaterades. Inspirationen har inte infunnit sig, vilket är nödvändigt för ett lyckat resultat dessutom har jag skrivit en hel del kort omdömen på Magnifik Musiks Blogg, titta gärna in där. Där finns ju dessutom möjligheten att kommentera det jag skriver, bara en sån sak…

Idag tänkte jag tycka till om några album, närmare bestämt nio stycken. Jag har, under de senaste dagarna, lyssnat på Eddie Meduza. Denne man som tydligen lyckas att påverka alla och en var i den ena riktningen eller andra. Pubertal och infantil säger en del, geni säger andra. Personligen kan jag väl tycka att båda uttalandena har en liten sanning i sig. Han var säkert inte som alla andra, på gott och ont, men framförallt så tror jag att han gjorde det han själv tyckte var rolig humor. Visst finns det seriösa texter, både på svenska och engelska men de mer utflippade verkar ha fått lite extra arbete på melodierna också. Jag gillar inte allt, men mycket tycker jag är ganska roligt!

De nio skivor som jag har i åtanke är de nio första så kallade ”alla tiders fyllekalas” som får ses som ett slags samlingsskivor av det mer utflippade. Det börjar inte så farligt tycker jag och de första fem skivorna är ganska sansade. Det är självklart könsord, och en hel del av dem. Det är naturligtvis också en hel del om könsumgänge och onani också. Man kan tydligen använda ”runka kuk” på rätt så många sätt och olika sammanhang. Det finns politiska kommentarer och en medvetenhet om att folk (kanske främst kritiker) inte finner hans texter särskilt intelligenta eftersom han påtalar detta ett antal gånger.

De fyra efterföljande skivorna är inte lika bra. Det är mycket mindre struktur och inte så roliga sketcher och röster heller. Det känns mer som ett upprepande av vad som redan varit fast med sämre melodier och mindre entusiasm från upphovsmannen själv. Det finns några skivor till i den här serien som jag ska sätta tänderna i framöver, men hur många har jag inte direkt koll på i nuläget.

2011-09-18 - Magnus Uggla har väl gjort det lite till sin grej att hävda att hans tidiga idol var Karl Gerhard, åtminstone har han hävdat det i mången intervju och redan i början av karriären gjorde han en version av Jazzgossen. Häromdagen fick jag möjlighet att lyssna igenom två skivor med material av Karl Gerhard med Uggla på sång. Först av allt vill jag säga att det inte alls är lika ”gapigt” som mycket av hans eget material, framförallt från senare år, och att det faktiskt passar honom ganska bra! Jag har alltid tyckt om kupletter, särskilt om de är skrivna med kvicka och fyndiga texter.

Av de två skivorna kände jag till en sedan tidigare – Karl Gerhard passerar i revy. Den andra, som betitlats med den inte särskilt fyndiga titeln, Magnus Uggla Sjunger Karl Gerhard är dock den som jag främst lägger på minnet och som innehåller både de bästa texterna, för texterna är helt outstanding, och det bästa framförandet från Herr Uggla. Det är inte svårt att höra att han faktiskt inspirerats rejält från den forna revykungen och inte bara en påhittad skröna. Det är faktiskt riktigt riktigt bra!

2011-09-01 – Jag har alltid haft en fallenhet för att undersöka sådant som jag inte vet så mycket om eller känner att jag behöver skapa mig en egen uppfattning om, snarare än att lita på vad andra säger. När det gäller Britney Spears hade jag länge inställningen att hon inte var en artist egentligen utan en produkt av musikbranschen. Jag skulle väl kanske kunna utveckla det där lite men jag tror inte det behövs. Åtminstone så hoppas jag att Ni förstår vad jag menar.

Jag insåg dock att det egentligen inte spelar någon roll om man skriver sina egna låtar eller inte, det viktigaste är väl hur det låter och det här låter faktiskt inte så illa! Det är mycket lättlyssnad musik det handlar om och jag ska här ta tillfället i akt att tycka till lite om hennes tre första skivor som jag alla har i hyfsat bra minne. Framför allt eftersom jag senast idag lyssnade på de två första.

Britney var runt 18 år när …Baby one more time kom. Den är kanske inte så välproducerad som Oops! I Did it Again som kom året efter men visst finns det några medryckande melodier på den. Jag måste förstås erkänna att jag på slutet blev väldigt trött på musiken och det är väl aldrig bra när man upplever en skiva som påträngande. Lika så skedde med Opps! I Did it Again, den blev lite seg framåt slutet men innehåller mycket bättre material överlag och en ganska kul version av Rolling Stones Satisfaction! Båda är klart lyssningvärda plattor om man gillar lättlyssnad pop utan allt för stora ambitioner. Det låter inte särskilt moget och man får väl snarare jämföra med Amy Diamond snarare än Miley Cyrus (som faktiskt lyckades låta mycket mognare trots att hon var yngre).

Tredje plattan – Britney, är av ett lite annat snitt än de två första och är en naturlig utveckling från dem. Britney själv har tydligen haft en aktivare roll i produktionen och den låter lite mognare och lite mindre tonårspop. För mig personligen är det nog dem bästa plattan av de tre. Förresten så kan man säga att varje platta, av de här tre första i alla fall, passerar sin föregångare i kvaliteter och underhållningsvärde. Det är kanske inte musik som kräver en djupanalys men som okomplicerad underhållning håller den förvånansvärt hög klass!

2011-05-19 – Efter att jag hade skrivit om Death igår så upptäckte jag att jag faktiskt ägde ytterligare en skiva med dem. Jag har ingen bra koll alltså. Hur som helst så har jag idag lyssnat på Symbolic (1995) och kan konstatera att även detta är ett riktigt bra album! Det är tekniskt kompetent musik som jag verkligen gillar och som är väldigt lik den musik som finns på Human och Spiritual Healing. Med ett åttiotalsalbum (Scream Bloody Gore, 1987) och ett dito nittiotal (Individual Thought Patterns, 1993) kan jag konstatera att jag gillar de sista plattorna mer än de första. Death var ett riktigt bra band, den saken är klar!

Jag har också gått igenom Robyns Don’t Stop the Music (2002). Jag ska väl inte påstå att jag hade några större förväntningar men eftersom hon numera verkar kunna bli hur stor som helst, inte minst utomlands, kände jag ett behov av att sätta mig inte i hennes musicerande lite mer i alla fall. Mina förväntningar var som sagt låga och redan efter första eller andra låten tyckte jag att jag hade fått nog. Jag tillhör inte dem som tycker att Robyn har en särskilt unik röst, men det verkar ju vara den gängse uppfattningen, så något finns där väl? Hur som helst så stod jag på mig, jag stod ut och stängde inte av. Döm om min förvåning när jag ett par låtar senare upptäckte att det faktiskt blev ganska bra efter att jag hade vant mig vid det. Sent ska syndaren vakna heter det ju och jag får väl krypa till korset och erkänna att det var betydligt bättre än förväntningarna. Jag menar inte att jag därmed känner ett behov av att införskaffa allt hon har gjort, men lite mer förståelse för hennes storhet har jag fått. En helt ok skiva med andra ord.

2011-05-18 – Idag har jag lyssnat på det klassiska bandet Death och fyra av deras plattor. Så vitt jag förstår var det här ett band som var med och skapade begreppet Death Metal, men så där överdrivet extrema är inte deras skivor, åtminstone inte dem som jag lyssnade på i denna session. Går man kronologiskt fram så märker man en klar skillnad i musicerande. Ju modernare skivorna blir desto mer välspelade och välproducerade är de. Och välproducerat är vad det behöver vara för att fungera enligt mig. Den tidigaste av de fyra skivorna jag lyssnade på är Leprosy (1988), en skiva som tydligen åtnjuter en hel del respekt från beundrare av genren och som anses vara banbrytande i någon mån. Personligen fann jag den vara allt för illa producerad för att ge mig en sådan tillfredställelse. Annat var det med plattorna Spiritual Healing (1990) och Human (1991) som lyckades kombinera innovativt spelande, framförallt på gitarrerna, men en bra produktion.

Det är också en stilstudie vad gäller både basspel och trumslagande och tillsammans blir det en helhet som fungerar mycket bra. De här två skivorna låter ganska lika varandra och är förbannat bra! Sista platta i den här sessionen var The Sound of Pereverence (1998) och är rätt mycket nyare än de andra skivorna. Det märks genom att man inte längre nöjer sig med vad som helst utan vill utveckla sina låtar till mer avancerade alster. Det här är också ett välproducerat album men når inte riktigt hela vägen till den tidiga nittiotalsproduktionen. Överlag kan man säga att Death, med sin typiska skrikiga sång är typexemplet för vad Death Metal kom att vara i sina tidigaste år. Det är inte idiotsnabbt hela tiden utan håller sig inom ramen för vad man klarar av att hinna med och det finns flera kvaliteter inom det musikaliska spektret än vad som först uppenbarar sig. Jag kommer helt klart att utforska Death mera i framtiden!

2011-05-11 – Egentligen borde jag kanske döpa om min del av det som vi har valt att kalla snabba tips för till senast genomlyssnat eller liknande. För bland det jag tänker skriva om idag finns det också skivor som jag gärna skriver lite längre om när jag får lite mer tid för ändamålet. I varje fall får det bli frågan om minirecensioner!

I vilket fall som helst tänkte jag börja med att ta upp The Bourbon Dynasty och deras självbetitlade album. Det lider av samma sak som så många andra album inom countrysfären, det är absolut inte dåligt, men inte speciellt bra heller. Det är musik som är följsam och som trivs fint i öronen men som samtidigt inte ger några bestående intryck. Det är lätt att stå ut med men inget man lägger på minnet. Jag har också lyssnat på Therions Symphony Masses – Ho Drakon Ho Megas som jag mer eller mindre avskydda när jag först införskaffade den i början på 90-talet. Skam den som ger sig, efter att ha lyssnat på ett antal senare, och mer symfoniska plattor med bandet, tycker jag nu att det här är riktigt bra. Inte det bästa som kommit från dem men inget som stör mig och det som jag första hade otroliga problem med, death metat growlet, stör mig inte alls längre. Sent ska syndaren vakna kanske. Jag tänkte också, förutom Therion, att skriva mer om Kiss album Psycho Circus och nämner bara i förbigående att jag verkligen gillade plattan. Slutligen vill jag fortsätta att slå ett slag för Dom Viktiga Skorna som är och förbliver undantaget som bekräftar regeln när det gäller hiphop/rap för mig. Jag har lyssnat på lite mer än bara Varför Svälter Folk När Mat Är Så Gott? och det håller fortfarande måttet, med lite upp och nergångar naturligtvis!

2011-04-27 - Liksom min kollega Roger vill jag slå ett slag för Miley Cyrus. Jag har under den senaste tiden plöjt igenom hennes skivor The Time of Our Lives, som förresten finns recenserad här på Magnifik Musik och Can’t Be Tamed. Jag gillar bägge men det är faktiskt ganska stor skillnad på dem. Can’t Be Tamed låter klart mycket modernare än föregångaren men tusan vet om jag inte tycker den rent av är bättre ändå. För min egen del brukar det vara tvärtom, åtminstone med popmusik, men här är det alltså tvärtom, jag ser fram emot fler skivor med henne. Jag har också lyssnat en hel del på Rick Vito och hans album Band Box Boogie från 2003. Det liknar ingenting annat (jo, det är klart att det gör) och är en blandning mellan swing, jazz och rock n’ roll kan man säga. Oerhört medryckande musik som jag verkligen varmt kan rekommendera. Snudd på perfektion skulle jag rent av vilja säga!

2011-04-20 – Idag har jag lyssnat på Danny Wilson och skivan Meet Danny Wilson. Nja, det här gillade jag inget vidare. Det var väl inget som var dålig egentligen men absolut inget som tilltalade. Jag brukar gilla teatralisk musik skarpt men här blir det för mycket. Jag vet inte om det är det att popmusik inte fungerar i det avseendet eller att det helt enkelt blir så mycket av det teatraliska att det passerar gränsen mot fjantigt och löjligt. Jag har också lyssnat på Rebecca Lynn Howard och skivan No Rules, en skivtitel som stämmer ganska bra in på musiken. Det är ganska blandat rent musikaliskt och jag antar att man kallar det för alternativ country om man måste rubricera det men jag är ganka dålig på de där genrerna ska erkännas. Hur som helst så var det riktigt bra och Rebeccas röst förhöjer helt klart upplevelsen! Det finns både blues och soul i den rösten, och ju längre ifrån countryn det är desto bättre är det!