Trots att detta endast är Eileen Rose’s fjärde album så hon har redan intagit en plats som en av mina favoritartister. Hennes tre tidigare album har varit fyllda med contemporary singer/songwriter musik av högsta klass och detta nya album är sannerligen inget undantag utan hon fortsätter på den inslagna vägen. Således är det alltså ett album fyllt med, i första hand, modern rock- och popinfluerad singer/songwriter så alla ni som hört redan hört henne kommer utan tvekan att känna igen er. För er som inte gjort det så handlar det alltså om musik som skiftar fram och tillbaka nånstans mellan Lucinda Williams lite råare rotrock och Maria McKees mera popinfluerade stil, eller så skulle vi kunna beskriva henne som en kvinnlig version av Ryan Adams.

Men precis som så många andra framstående artister i den nya floran av framstående singer/songwriters så är hon inte rädd för att låna influenser från andra håll heller och vi kan även finna spår av såväl soul som country också, till exempel precis som ovan nämnda artister. Och precis som dessa så är Rose en superb låtskrivare, vilket naturligtvis avspeglas även i denna nya skiva. Men även musicerandet tycks mig ha stigit ett snäpp eller två, vilket kanske kan förklaras av att hon för första gången har tagit med sig sitt eget liveband in i studion istället för att förlita sig på studiomusiker.

Nåväl, alldeles oavsett orsaken så framstår i alla fall det musikaliska framförandet på det hela taget som mycket tajt och precist och det utgör en enkel men effektiv bakgrund som tillåter de största kvalitéerna att stå i centrum för uppmärksamheten. Vilket ju naturligtvis är Rose själv och hennes extraordinära låtmaterial. Vokalt sett tycker jag faktiskt att hon utvecklats ytterligare, och då tyckte jag att hon redan tidigare hörde till de mera emotionellt uttrycksfulla sångerskorna med sin lite halvhesa, lätt skorrande och bitska röst. Men nu känns det som om det finns ytterligare lite mera livserfarenhet och sensualism att ta till när låtmaterialet så kräver, men framför allt så har hon nu också en förmåga att låta bekvämt avslappnad och glad i lite mera lättsamt material. Det känns helt enkelt som om vi nu får höra en artist som nått sin fulla mognad och som behärskar alla känslorna i den emotionella paletten på ett enkelt och självklart sätt som bara är några få utvalda förunnat.

Goda exempel på detta kan höras, såväl musikaliskt som textmässigt, i Doesn’t Mean A Thing, en trallvänlig powerpop-bagatell med en sån där löjligt effektiv melodi som bara inte går att få ur skallen och som har alla de förutsättningar som behövs för att kunna bli sommarens stora radioplåga. Även Old Time Reckoning går i den mer lättsamma powerpop-stilen och som dessutom har en härligt avväpnande text som konstaterar att det kanske inte är några övermänskliga ansträngningar och mirakelkurer som krävs för att få ett förhållande att fungera, utan det räcker kanske istället med att bara försöka göra sitt bästa; And I won’t say tomorrow will be brighter/and I won’t say I’m closer to your truth/but every day I’m giving up, every day I’m giving up/every day I’m giving up my best to you.

Men givetvis finns det mer melankoliska ögonblick också, inte minst inledande $20 Shoes, en svängig no depression låt a la Wilco eller Jayhawks, som avhandlar den i country-sammanhang obligatoriska alkoholdränkta depressionen som orsakats förlorad kärlek som Rose galant avhandlar utan att förfalla till trötta och uttjatade klichéer. Mera melankoli ges i den sorglustiga Bird Of Youth och den drömska och oerhört vackra, lågmälda balladen Seven Winds, som båda handlar om svunnen ungdom och svårigheten att finna kärlek och som med lätthet kan mäta sig med vad som helst som den smäktande melankolins mästare Ron Sexsmith har åstadkommit.

Men det finns riktigt allvarliga och drabbande ögonblick också, inte minst när Rose ger oss en naken och brutalt rättfram inblick i en alkoholiserad uteliggares liv i Jeannie Steps Out, eller den mäktiga powerballaden The Day Before som avslutar albumet, där Rose likt en personlig och uppriktig Lucinda Williams låter oss ta del av hennes rädsla att fastna i det förflutna och inte kunna leva här och nu; I don’t fear getting old, nor falling down/I’m just afraid to love the past more than the now. Till de absoluta höjdpunkterna hör också Will-O’-The-Wisp, en helt underbar bitterljuv duett i bästa southern soul-stil med Nick Lucassian som är en på samma gång ironisk och helt brutalt ärlig uppgörelse med det hyckleri som det innebär att försöka hålla god min och förneka sina känslor efter ett smärtsamt uppbrott när allt man egentligen bara vill göra är raka motsatsen; And I won’t brace myself bravely against the cold/won’t raise my Ingrid Bergman eyes up and vow survival.

Det har nu gått lite drygt ett år sedan jag recenserade Eileen Rose’s debutalbum Shine Like It Does som en av mina första recensioner här på Magnifik Musik. Sedan dess har jag väntat på att hon fullt ut skulle realisera de talanger som det albumet skvallrade om att hon hade. Med sitt fjärde album har hon så tagit steget fullt ut och utvecklats till en av de absolut främsta företrädarna för den moderna kvinnliga singer/songwriter genren, både som artist och låtskrivare. Detta album är utan tvekan hennes bästa hittills i karriären och därmed ett minst lika självklart modernt mästerverk som Lucinda Williams West eller Cat Powers Jukebox.

Roger Persson - 20080424