Eileen Rose föddes och växte upp på Bostons tuffa gator där hon medverkade i flera olika band innan hon flyttade till England där solokarriären inleddes med detta album i slutet på 90-talet. Ursprungligen spelades albumet in redan 1999 men släpptes inte förrän i slutet på 2000 och det visar en artist med en grad av mognad som sällan skådas i debuter. Musikaliskt så representerar Rose så väl som någon de många, nya och unga, skickliga rockartister och singer/songwriters som under det sista decenniet närmast skjutit upp som svampar ur jorden. För att försöka beskriva Rose lite närmare så hamnar hon närmast under epitetet contemporary singer/songwriter, men i den rockigare ändan av spektrumet med tydliga nickar åt både alternativ rock och No depression. Det är musik av samma märke som brittiska kollegorna Thea Gilmore och Beth Gibbons, men jämförelser kan även göras med Chuck Prophet, Cat Power, Lucinda Williams och Anders Parker.

Det musikaliska framförandet är på alla sätt av mycket god klass utan att utmärka sig på något särskilt sätt, helt enkelt ett professionellt och följsamt framförande av skickliga musiker som väl matchar Rose’s känslosamma och passionerade låtskrivande. För nyckelorden här är just känsla, passion och inte minst inlevelse som tar ett par steg utöver vad som är ordinärt även i denna genre. Dessa goda kvaliteter utvinns, bortsett från den ovannämnda musikaliska grund som hon och hennes musiker lägger ut som ett tryggt fundament att bygga vidare på, delvis ur hennes röst, som på en gång är både kraftfull och naturligt skrovlig, vilket kombineras med ett oväntat brett register. Både höga och låga partier återges lika självklart och med en precist avvägd kraftfull känslighet som det aktuella låtmaterialet kräver. När detta kombineras med hennes rösts inneboende skrovlighet resulterar det i en oberäknelig kantighet som hela tiden ser till att hålla lyssnarens intresse i ett järngrepp, en vokal stil inte helt olik tidigare nämnda Beth Gibbons. Det hela låter ungefär som en korsning av å ena sidan Victoria Williams eller Jolie Holland och å andra sidan Lucinda Williams och Kim Carnes, kryddat med en näve av Norah Jones sensualism.

Men de goda kvaliteterna är naturligtvis också beroende på att Rose dessutom är en utomordentlig låtskrivare. Musikalisk nyfikenhet, här kan hittas influenser från såväl rotrock, alternativ rock, country, blues och pop, kombineras med intelligenta och personliga texter. Litterärt skarpsinne påvisas redan i det inledande spåret Rose, en lätt ironisk självbiografisk betraktelse där hon ser tillbaka på den unga och rastlösa Rose som av sin far får följande levnadsråd: Rose, never learn to sing the blues. Vackert ömsint och melankoliskt blir det i Lie to me, en stilla önskan om att ersätta en hjärtekrossande sanning med en bedrägligt lugnande lögn: Tell me my heart’s not broken, all the rest can wait/until I find the words to make it true again.

Detta är ett återkommande tema i flera av texterna, försök att ta sig igenom livets besvikelser och prövningar genom att finna sin egen väg, vare sig det gäller att försöka skaka av sig minnet av en före detta i Trying to lose you, eller att känna sig vilsen i tillvaron och inte veta var man ska ta vägen i avslutande Find your way out. Närmast outhärdligt svårt ter sig detta i Still in the family och Shining, som ger en bild av en uppväxt i en familj präglad av otrohet, misshandel och alkoholism, låtar skriva och framförda i vad som verkar vara ett sökande efter katharsis, obehagligt men effektivt illustrerat i de avslutande raderna i Shining: Full stop, home to meet my mother’s pain/Cry like she does/Try like she does/Oh, the woman sure loves a loser. Sett ur ett dylikt perspektiv så var det nog tur att den unga Eileen lät bli att följa sin faders råd. Dessutom hade det varit en förlust för alla oss musikälskare för vi hade gått miste om en särdeles talangfull artist, även om det känns lite småaktigt och egoistiskt att påpeka i sammanhanget, men det är kanske inte är mer än rätt att också lyssnaren får hjälpa till att bära en del av bördan. Själv gör jag det så gärna när det samtidigt resulterar i ett så storartat musikaliskt nöje, det känns som ett litet och helt relevant pris att betala.

Roger Persson - 20070219