2008
CD
Matador Records OLE 794-2

Jag vet inte riktigt om det är en trend eller om det bara är något som jag inbillar mig, men det förefaller mig som om det kommit väldigt mycket coveralbum det senaste året eller så. Dessutom har flera av dessa varit riktigt bra (flera stycken platsade på min lista över 2007 års bästa album), vilket kanske är än mer överraskande eftersom jag sällan, ur ett retroperspektiv vill säga, har haft särskilt mycket till övers för denna typ av album. Även 2008 har inletts med par bra coveralbum (Shelby Lynne, Joan Osborne) och här kommer alltså ytterligare ett i form av Cat Powers åttonde album.

Nu är ju detta på intet sätt något nytt för Chan Marshall (vilket är Cat Powers riktiga namn) då hon redan 2000 släppte The Covers Record, men även nya albumet Jukebox får sägas vara ett album vars namn är en mycket god innehållsdeklaration, för ett mer varierat album får man faktiskt leta efter. Vare sig du gillar country, jazz, folk, blues, soul eller hederlig rock så lär du hitta något som åtminstone knyter an till någon av dessa musikstilar. Men precis som Shelby Lynne så är Cat Power en artist med stor integritet (kanske ännu större) och hon gör saker och ting helt på sitt eget sätt vilket ger ett resultat som aldrig är mindre än intressant om än kanske inte alltid så lyckat.

Hennes förra album The Greatest har av många hyllats som hennes bästa men personligen fann jag det vara lite för ojämnt för att vara helt i toppklass, även om detta hennes egen tagning av klassisk southern soul i stora stycken var mycket bra. Den första tanke som slog mig när jag fick höra talas om detta nya projekt som skulle innehålla låtar förknippade med så skilda artister som Frank Sinatra, Bob Dylan, Hank Williams och Nick Cave var också mycket riktigt att risken för samma symptom nu var ännu mer överhängande. Men å andra sidan, om det är någon som skulle kunna ro ett dylikt projekt iland så kan jag inte tänka mig många andra än just Cat Power.

Det börjar rasande bra omgående, med en synnerligen fräck och tung, bluesrocksinfluerad version av klassiska Sinatra-numret New York, där Jim Whites pumpande, tunga trumspel omgående slår undan alla försök till motstånd och direkt sätter nivån för resten av skivan. Rytmsektionen med nämnde White och bassisten Erik Paparazzi är för övrigt förnämlig och skapar en grymt svängande grund för gitarristen Judah Bauer (Jon Spencer Blues Explosion) och keybordisten Gregg Foreman som tillsammans broderar ut musikslingorna till en närmast perfekt, mörk och suggestivt stämningsladdad musikalisk bakgrund för Marshalls unika röst. Denna fantastiska, lite mörka röst, på samma gång så rå och jordnära som bräcklig och orolig, med en uttrycksfullhet som få andra artister kan matcha oavsett om det gäller mer subtilt material som en sublimt melankolisk version av Joni Mitchells Blue eller en rykande kraftfull indierockinspirerad tagning av Bob Dylans I Believe In You.

Hank Williams Ramblin’ Man (i Marshalls version Ramblin’ Woman) förvandlas till jazzig soul från någon rökig, mörk nattklubb medan countryinfluenserna behålls mer intakta i Silver Stallion i ett sparsmakat arrangemang där hon endast ackompanjeras av en akustisk slidegitarr och en svepande steel till mycket god effekt. Till de absoluta höjdpunkterna hör också Aretha, Sing One For Me, en gitarrdriven rhythm and blues som påminner om Solomon Burke eller Eddie Hinton i toppform. Och bara liksom i förbigående så passar hon på att göra en lågmäld men själfull ny version på sin egen 10 år gamla låt Metal Heart också. Precis som den enda nyskrivna låten, Song To Bobby (tillägnad Bob Dylan), så smälter dessa in i den distingerade omgivningen utan några som helst problem.

Men jag skulle egentligen kunna räkna upp samtliga spår på plattan för faktum är att det inte finns ens en tillstymmelse till något svagare spår här, utan det ligger närmare till hands att parafrasera Martin Ljung när det gäller att försöka beskriva den genomgående mycket höga låtkvaliteten; ”Det är ingen som är sämst men många som är bäst”. Oavsett vilken bakgrund låtarna har eller vilka musikaliska influenser som de kläds i så lyckas Marshall alldeles förträffligt och när den sista musiken tonar ut i avslutande Nick Caves Breathless så kan låttiteln användas för att beskriva mitt tillstånd, så bra är det nämligen. Av denna oerhört varierande kompott av låtmaterial och olika musikaliska influenser har Marshall lyckats skapa en fräsch och fräck musikalisk upplevelse som trots ett oerhört diversifierande innehåll ändå hålls samman av hennes uppkäftiga men själfulla attityd till sitt musikskapande. Det är inget annat en sann triumf för vad som nu måste anses vara en av samtidens mest intressanta och angelägna artister inom alternativ rock och singer/songwriter genrerna. Det är utan tvekan ett mästerverk och 2008 års bästa album så här i början på året, men det kommer utan tvekan att ligga högt upp även när året så småningom ska summeras, det vågar jag garantera. Och jag som på förhand hyste farhågor om att detta kanske inte skulle bli så bra. Herrejävlar vad fel jag hade…

Roger Persson - 20080318