|
||
|
 |
|
 |
||
| Patterson Hood är väl mest känd som ledargestalten hos sydstatsrockarna Drive By Truckers, även om han förstås också är son till David Hood som ju under många år var medlem i mytomspunna Muscle Shoals Studios legendariska kompband, ofta omtalat som The Swampers (Lynyrd Skynyrds klassiker Sweet Home Alabama syftar ju just på Muscle Shoals). Och det var ju säkert detta släktförhållande som spelade en icke oväsentlig roll när Bettye LaVette 2007 återvände till Muscle Shoals efter mer än 30 års frånvaro för att spela in ett nytt album och Drive By Truckers fick äran att verka som hennes kompband. Resultatet blev det suveräna albumet The Scene Of The Crime som undertecknad ansåg vara det årets bästa platta. Men Patterson och hans ”truckers” har ju numera också en så pass lång och framgångsrik karriär att de säkerligen hade kunnat landa detta gigg även på sina helt egna meriter. Det har efterhand blivit nio plattor med Drive By Truckers, och detta är hans andra platta under eget namn. Men det är egentligen tveksamt om man ska betrakta detta som ett soloalbum, för det är i stort sett nämligen hans polare från Drive By Truckers som är med och spelar på detta album, och dessutom så har också deras mångårige kollaboratör David Barbe varit med och producerat och spelat. Och eftersom Patterson Hood normalt är med och skriver all musik till Drive By Truckers, här han skrivit all musik själv, bortsett från en cover av Todd Rundgrens The Range War, så kan man väl också i allt väsentligt betrakta även detta som ett album av det kollektivet. Ett ställningstagande som får ytterligare vatten på sin kvarn när man börjar lyssna, för visst låter det här i stort sett precis så som vi vant oss vid att också Drive By Truckers låter. Och det betyder ju tung, släpande gitarrdriven sydstatrock med tydliga countryinfluenser och mörka, ångestfyllda historier, befolkade av mänskliga spillror på samhällets baksida och som handlar om mord, självmord, depressioner och elände och lidande i största allmänhet. Eller som Patterson Hood själv beskriver sin musik i den medföljande omslagstexten: …confessions and songs about killing girlfriends and grudge fucking… Det är en värld som inte är helt olik den som den bisarre besynnerlighetsvirtuosen Johhny Dowd bjuder på i sina låtar. Det finns dock ett par notabla textmässiga undantag i form av ett par kärleksförklaringar till hans dotter Ava (Pride Of The Yankees, Granddaddy) och fru Rebecca (I Understand Now), men symptomatiskt nog så tillhör dessa de mer ointressanta spåren på plattan. För det är när han sjunger om verkliga losers och ogärningsmän som han är som mest angelägen och underhållande. Som till exempel titelspåret som handlar om att söka förlåtelse, om så bara sin egen, för sina brott, om den sexuellt drivne seriemördaren som förgriper sig på tonårsflickor i baksätet på sin bil i Belvedere eller Kurt Cobain’s självmord i Heavy And Hanging. Min personliga favorit är nog det tragikomiska porträttet av en på mer än ett sätt försummad kvinna i She’s A Little Randy (som för övrigt skrevs för filmen Randy And The Mob vilket onekligen ger en extra komisk twist till låttexten eftersom både filmen och låtens namn anspelar på filmens huvudperson). Så visst finns här en hel del riktigt bra och underhållande låtar, men det går heller inte helt att skaka av sig känslan av att detta album åtminstone i någon mån är ett hopskrap av låtar som av olika anledningar blivit över vid tidigare inspelningar, vilket också det faktum att flera av dem faktiskt är både 10 och 15 år gamla talar för. Men visst, för oss som gillar Patterson Hoods smått sällsamma låtmakarkonst och typiskt countryinfluerade sydstatsrock så är det här ändock ett riktigt anständigt, om än något ojämnt, album som funkar alldeles utmärkt som utfyllnad medan vi väntar på nästa reguljära platta från Drive By Truckers. Roger Persson - 20091001 |
||
Patterson
Hood: